Mosaiken Mellanöstern – Nordfront reder ut sörjan

MELLANÖSTERNANALYS. Många kan nog tycka att situationen i Mellanöstern är minst sagt komplicerad med en mosaik av etniska grupper, religiösa inriktningar och olika maktsfärer. Nordfront kommer här att göra ett försök att förklara och sammanfatta läget i en av de viktigaste geopolitiska regionerna i världen.

Iran mot Saudiarabien

Skärmbild: http://newsinfo.inquirer.net/

De två mäktigaste muslimska länderna i Mellanöstern är Iran och Saudiarabien. Etniskt sett är Saudiarabien övervägande arabiskt, medan det i Iran är mer blandat där perser (60 procent) är flest med azerer (15 procent) och kurder (10 procent) därefter.

Iran är till 90-95 procent shiamuslimskt medan Saudiarabien till 75-90 procent är sunnimuslimskt. Shia skiljer sig ifrån sunni på en rad områden med historisk början vid trätofrågan om vem som ska efterträda profeten Muhammed. Övriga skiljaktigheter kan för utomstående vara svårförståeliga samt kännas ganska irrelevanta varför vi inte går in på ämnet annat än att konstatera att grupptillhörigheten shia/sunni är viktig för muslimer och den frodigaste grogrunden för konflikter inom den muslimska världen.

Saudiarabien
Saudiarabien har länge sett sig själva som den islamiska världens ledare. Både Mecka – som huserar den heliga byggnaden Kaba – och Medina – profeten Muhammeds gravplats – ligger i landet. Landet styrs av en extrem variant av sunnitisk islam som kallas wahhabism. Saudiarabien har de senaste decennierna arbetat hårt med att sprida wahhabismen över världen, inklusive Europa, för att stärka sin ställning bland muslimer. Den ökända terrorgruppen Islamiska staten (IS) till exempel är en extrem sunnitisk entitet vars tolkning av islam är snarlik Saudiarabiens. Enligt Hillary Clintons privata mejl ska Saudiarabien till och med direkt ha finansierat IS.

Landets dryga 30 miljoner invånare lever i en absolut monarki som leds av huset Saud, vars främste representant inte längre är den åldrige kung Salman utan snarare den 32-årige kronprinsen Mohammed bin Salman vars makt ökat betydligt de senaste åren.

Mohammed bin Salman befäste sin makt i landet i höstas genom att plötsligt gripa och frysa ekonomiska tillgångar för en mängd prinsar, ministrar och militärer under täckmanteln ”korruptionsutredning”. Han har också gjort vissa försök att minska landets ekonomiska beroende av oljan samt släppa lite på den hårda wahhabismen genom att bland annat låta kvinnor köra bil. Skärmbild: www.middleeasteye.net

Saudiarabiens främsta allierade är USA, vars president Donald Trump faktiskt gjorde sitt första utlandsbesök i landet i maj 2017. Där kom de båda parterna bland annat överens om ett vapenavtal värt över 100 miljarder dollar. Något som bör påpekas är att USA i det här fallet verkar bortse från frånvaron av demokrati och mänskliga rättigheter i Saudiarabien, något som annars brukar vara väldigt viktigt när det kommer till andra – antisionistiska – länder i Mellanöstern såsom Irak och Syrien.

Landets andra främsta allierade är, kontroversiellt nog, Israel. Detta eftersom Saudiarabien, likt många andra muslimska länder, aldrig ens erkänt Israel. Trots detta har det på senare tid sipprat ut uppgifter om intensifierade kontakter länderna emellan. En israelisk minister har bland annat sagt att Tel Aviv samarbetar med den ”moderata delen” av den arabiska världen, däribland wahhabistiska Saudiarabien, i syfte att försöka hindra shiamuslimska Irans växande makt i regionen. Israeliska militärens stabschef Gadi Eisenkot har i sin tur menat att Israel är villiga att utbyta underrättelseuppgifter med Riyadh i syfte att motarbeta Iran.

Iran
I samband med att den iranska revolutionen ägde rum 1979 kastades det västinspirerade styret ut och ersattes av ett mer religiöst politiskt system: en islamisk republik. Landet styrs idag av en mildare form av islam än vad fallet är i Saudiarabien, även om också Irans styrelseskick säkert skulle anses vara ”islamistiskt” i svenskars ögon. En viss form av folklig påverkan genom parlamentariska val finns dock i Iran till skillnad från i Saudiarabien. Landets högste andlige och spirituelle ledare heter ayatolla Ali Khamenei och har sista ordet i allt från militära frågor till vem som tillåts vara presidentkandidat.

Iran är starkt antiamerikanskt och antisionistiskt. Regeringen i Teheran erkänner inte staten Israel och landets allierade tillhör de mest hårdföra försvararna av arabiska och muslimska intressen som hotas av sionismen. Iran har också varit värd för revisionistiska ”förintelse”-konferenser samt stoppat judisk maktrörelsens försök att i Iran sprida lögner om det nationalsocialistiska Tysklands behandling av judar.

Landet har kring nyår drabbats av stundtals våldsamma protester, till en början riktade mot ekonomiska problem i landet men sedermera rena regeringsfientliga våldsattacker mot säkerhetsstyrkor och myndighetsbyggnader.

Skärmdump: www.reuters.com

USA har tidigare öppet erkänt att de ”arbetar för att stödja” USA-nickedockor som ska byta ut regeringen i Iran och bland andra Donald Trump och Benjamin Netanyahu har öppet och närmast aggressivt givit sitt stöd till våldsverkarna. Flera högt uppsatta iranska företrädare, däribland ayatolla Khamenei, har därför föga överraskande pekat ut utländska nationer som USA, Israel och Saudiarabien såsom liggandes bakom de våldsamma protesterna. Dessa fick dock ingen större spridning runtom i Iran – endast runt 15 000 av 80 miljoner iranier deltog sammanlagt enligt iranska specialstyrkan Revolutionsgardet – varför lugnet ganska fort åter la sig över landets gator. Betydligt fler människor deltog dessutom i demonstrationer som tog ställning för den islamiska republiken. Förutom det iranska folket bör påpekas att även Ryssland och Kina valde att stödja regeringen och kritisera utländsk propaganda och inblandning. Man får dock anta att detta inte var sista gången som Israel, USA och Saudiarabien försöker sig på ett så kallat regimskifte i Iran, som de ser som en av deras värsta fiender.

Den geopolitiska konflikten mellan Iran och Saudiarabien började att öka i intensitet efter den iranska revolutionen 1979 och är idag fullspäckad med proxykrig (krig genom ombud) i regionen. Nordfront kommer nedan att följa flera konflikter i Mellanöstern som på ett eller annat sätt kan kopplas till maktkampen mellan Iran och Saudiarabien, och ytterst dessas ännu mer inflytelserika allierade.

Syrien

Skärmbild: www.kfw-entwicklungsbank.de

Syrien styrs som de flesta läsare vet av Bashar al-Assad som år 2000 efterträdde sin far Hafez som tidigare hade suttit som president sedan 1971. Assad-familjen tillhör den religiösa minoriteten alawiter, som trots vissa egenheter brukar räknas in i den shiamuslimska familjen. Alawiter/Shiiter tros utgöra runt 13 procent av landets 20 miljoner stora befolkning som annars är främst sunnimuslimsk. Förutom den arabiska majoritetsbefolkningen är ungefär en tiondel av syrierna kurder.

Syrien är allierade med Iran och starkt Israel-fientliga. Landet befinner sig till och med fortfarande formellt i krig med den judiska staten och upplåter bland annat utlandskontor till den palestinska motståndsrörelsen Hamas.

I kölvattnet av den arabiska våren drabbades Syrien 2011 av våldsamma sammanstötningar mellan syriska säkerhetsstyrkor och främst sunnimuslimer kritiska till Assads styre. De sunnimuslimska demonstranterna krävde en rad reformer som Assad tidigare utlovat men då inte infört. Sammanstötningarna blev som nämnts våldsamma, med hundratals döda från båda sidor. Konflikten växte snabbt fram till ett inbördeskrig mellan regeringen och olika så kallade ”rebellgrupper”, vilka snabbt kom att utgöra starka jihadistmagneter för radikala islamister runt om i världen. Till en början gjorde västmedia stora ansträngningar för att ge sken av att ”rebellerna” i praktiken var liberala demokrater av västerländskt snitt som var tvungna att ta upp vapen för att avsätta ”tyrannen” Assad. Framförallt framställdes den så kallade Fria Syriska Armén (FSA) i detta ljus. Men efter att FSA runt 2013 började tappa stora delar av sina styrkor till terrorstämplade al-Nusrafronten – al-Qaida i Syrien – föll denna chimär. Enligt brittiska Guardian ska en av anledningarna till FSA:s stora mantapp – vilket gjorde dem till i praktiken irrelevanta i inbördeskriget – ha varit al-Nusrafrontens ”islamiska doktrin”.

På senare år har det blivit än mer tydligt att kampen står mellan den förhållandevis sekulära Assad och olika islamistiska organisationer, däribland IS. Islamisterna har stötts av främst gulfstaterna med Saudiarabien i spetsen samt de båda sionistiska entiteterna USA och Israel.

Ryska flygblad illustrerar hur islamistrebellerna i Syrien backas upp av USA och Israel. Skärmbild: www.dailymail.co.uk

Den syriska regeringen har i sin tur erhållit militärt stöd från främst sina ideologiska och religiösa allierade Iran och Hizbollah – en libanesisk shiamilis – samt sedan 2015 Ryssland som agerat flygunderstöd till Assads styrkor.

Tack vare Hizbollahs, Irans och Rysslands stöd är nu IS i form av landkontrollerande enhet utraderade i Syrien. Kvar finns dock andra mindre grupper av islamister, främst i Idlibprovinsen, men de flesta menar på att kriget nu i allt väsentligt är över med Assad som segrare. Till exempel har Vladimir Putin beordrat de ryska trupperna att dra sig tillbaka från Syrien samt meddelat att de miljontals migranter som lämnat landet i samband med inbördeskriget nu kan återvända för att återuppbygga sina liv och hem igen.

Emedan Israel fortfarande verkar hålla fast vid hoppet om någon form av islamistisk framgång i Syrien har Saudiarabien och USA gått vidare. De förstnämnda till att försöka splittra upp arabvärldens shiablock genom att försöka isolera Hizbollah i Libanon, och de sistnämnda genom att börja stödja kurderna i Syrien. Förutom att USA försöker splittra upp och försvaga Syrien genom att stödja de kurdiskdominerade SDF-styrkorna har de dessutom upprättat flera militärbaser i landet. Det bör nämnas att USA befinner sig i Syrien illegalt eftersom varken FN eller den syriska regeringen bett om eller ratificerat deras närvaro, tvärtom har Syrien upprepade gånger bett FN att göra sitt för att motarbeta USA:s verksamhet i landet.

Turkiet, som också bör nämnas, är lite av ett wild card i sammanhanget. Dessa stödde till en början islamisterna men har sedermera orienterat sig mer och mer mot Iran och Ryssland. Bland annat har de nyligen köpt luftvärnssystemet S-400 från Ryssland till deras allianskamrater i krigsorganisationen Natos stora förtret. Anledningen till att de närmat sig Iran och Ryssland anses av de flesta vara just USA:s stöd till Syriens kurder. De syriska kurdernas geografiska erövringar, ökade status och vilja till självstyre skulle kunna påverka även grannlandet Turkiets kurder med vilka turkarna trätat under flera decennier.

Irak

Skärmbild: www.pakistankakhudahafiz.com

Iraks befolkning är till 75-80 procent arabisk, med runt 15 procent kurder som näst största etniska grupp. Religiöst dominerar shiamuslimer, vilka tros utgöra runt 55-60 procent av befolkningen. Runt 30-35 procent är sunnimuslimer. Efter den sionistmanipulerade invasionen av Irak år 2003 kastades Saddam Husseins auktoritära styre över ända vilket förändrade Iraks geopolitiska orientering. Under Hussein – som själv var sunnimuslim -behandlades landets shiitiska majoritet och kurdiska minoritet ganska styvmoderligt. Han såg också det allt mer religiöst shiitiska Iran som en stor fiende. Mellan 1980-1988 utkämpades till exempel det iransk-irakiska kriget där runt en miljon tros ha dött.

Efter att USA dödat Saddam Hussein 2006 har dock Iraks shiiter flyttat fram sina positioner. Bland annat genom de shiadominerade miliserna i paraplyorganisationen Hashd al-Sha’abi, internationellt förkortat till PMU (Popular Mobilization Units). Dessa miliser växte i raketfart efter att IS 2014 börjat vinna mark i Irak, varpå den shiamuslimske ledaren ayatolla Ali al-Sistani uppmanade irakierna att ta upp de vapen som landets armé skräckslaget lagt ner när dessa ställdes inför IS. PMU stöds ekonomiskt av Iran som även har deltagit i träningen av milismännen. PMU har dessutom inkorporerats i Iraks armé efter att ha varit fundamental i att utradera IS från irakiskt territorium.

Iranstödda milisers växande inflytande i Irak har inte tagits emot väl av USA. Landets utrikesminister Rex Tillerson har till exempel öppet uttalat sig emot dem. Iraks nuvarande shiamuslimske premiärminister Haider al-Abadi har dock tagit stark ställning för miliserna, som han bland annat kallat för ”nationens hopp”. Nordfront har också skrivit om att Iraks utrikesminister meddelat att ”Baghdad aldrig kommer att ansluta till den anti-iranska koalitionen”. Även Abadi har, likt Putin, bett irakiska flyktingar i Europa om att återvända till sitt hemland för att åter bygga upp landet.

Något som också bör nämnas vad gäller Irak är situationen med landets kurder. Efter att även dessa stridit framgångsrikt mot IS lyckades de erövra ett större område än det som det till viss del självstyrande irakiska Kurdistan tidigare hade. Inspirerade av detta valde Iraks kurder att rösta för att bli helt självständiga från Baghdad, vilket den senare parten proklamerade var grundlagsvidrigt. Efter att endast Israel – en av kurdiska nationalisters få vänner förutom USA – stödde kurdernas strävan valde dock dessa att ge sig när Iraks armé kom och knackade på och ville ta tillbaka bland annat viktiga oljefält som kurderna erövrat i kampen mot IS. Den potentiella storkonflikt som Nordfront skrev om i höstas verkar därmed inte ha blivit av även om kurdernas självständighetssträvan i Irak, Syrien, Turkiet och Iran säkerligen kommer att göra sig påmind även i framtiden.

De statslösa kurdernas utbredning i Mellanöstern. Skärmbild: www.bbc.com

Libanon

Skärmbild: alumn.us

Även om Libanon är väldigt etniskt homogent är den religiösa mångfalden desto större med hela 18 officiellt erkända religiösa inriktningar. Slår man ihop dem och förenklar lite kan man dock säga att både shiiter och sunniter utgör runt 27 procent vardera av befolkningen medan 40 procent tillhör olika kristna samfund. Dessa grupper utkämpade ett invecklat och ombytligt inbördeskrig mellan 1975-1990 med över 100 000 döda och därtill med utländsk inblandning av både Syrien och Israel. Under inbördeskriget bildades under tidigt 80-tal den politiska gruppering som har störst geopolitiskt inflytande och som rör upp klart flest känslor av alla i Libanon: Den redan nämnda shiarörelsen Hizbollah.

Hizbollahsoldater. Skärmbild: www.algemeiner.com

Med iranskt stöd, som fortgår än idag, har rörelsen bildat en social, en politisk och en militär gren och beskrivs av många såsom en ”stat i staten” med stort inflytande över Libanons shiiter men också med stort stöd från många kristna. Även om deras parti ”bara” fick 10 procent av rösterna i senaste valet har den svenskvänliga tidningen Nya Tiders eminente utrikesredaktör Christer Eriksson kallat Hizbollah för ”den militärt och därmed den politiskt viktigaste enskilda grupperingen i Libanon”. Hizbollah hyllades av i praktiken hela den muslimska världen, även av sunniter, efter att de 2006 slagit tillbaka en israelisk invasion. Israels egna rapport om kriget – som kostade runt 1 200 libaneser, främst civila, och 165 israeler livet – slog fast att Israel tvingats till reträtt utan att ha uppnått något av sina mål med invasionen.

Efter att Hizbollah stridit framgångsrikt mot gulfstaternas, Israels och USA:s sunniterrorister i Syrien och därmed hjälpt till med att befästa den shiitiska maktaxel som består av Iran, Syrien och ett alltmer shiainfluerat Irak valde Arabförbundet – minus Irak och Libanon – att 2016 brännmärka rörelsen som ”terroristisk”. Tidigare har västvärlden med USA och EU i spetsen terrorstämplat rörelsen (i EU:s fall endast den väpnade grenen).

Den shiitiska maktaxeln illustrerad i form av den till islam starkt kopplade symbolen halvmånen. Skärmbild: goldandguns.wordpress.com

Som det också redan skrivits om ovan har Saudiarabien försökt isolera Hizbollah i Libanon för att förminska shiainflytandet i regionen. Detta genom att lura Libanons sunnimuslimske premiärminister Saad Hariri – som även har saudiskt medborgarskap och som på grund av ett brokigt libanesiskt politiskt landskap motvilligt tvingats samarbeta med Hizbollahs politiska gren som nu sitter med i en koalitionsregering – till Saudiarabien och därifrån tvinga honom att avgå under sionistiskt skenheliga förevändningar om ”iransk aggression”. Tvärtemot Saudiarabiens idé ledde dock tillfångatagandet av Hariri endast till stor politisk enighet i Libanon där en klar majoritet av hela befolkningen kritiserade Saudiarabien, motsatte sig avgången samt krävde Hariris återkomst till Libanon. När denna väl ägde rum tog Hariri mycket väl tillbaka sin avskedsansökan och en skamsen Mohammed bin Salman tvingas nu försöka hitta nya vägar för att utöka sin och de andra sionistlakejernas makt.

Jemen

Den nuvarande ungefärliga militära situationen i Jemen. Skärmbild: www.theguardian.com

Jemen, som är 44 procent shiamuslimskt och 56 procent sunnimuslimskt, är värd för ytterligare en konflikthärd som går i sunni mot shia- eller för den delen Saudiarabien mot Iran-tecken. Där anföll år 2015 en saudiledd koalition under ledning av Mohammed bin Salman Jemen i ett försök att återinstallera den saudivänlige presidenten Abdrabbuh Mansur Hadi. Med hjälp av den före detta presidenten Ali Abdullah Saleh – som petats från presidentsposten av Hadi – hade nämligen de shiamuslimska Houthirebellerna tagit över makten från Hadi 2014-2015 i efterdyningarna av den arabiska våren.

Houthirebellerna anklagas av många för att vara militärt stödda av Iran, något båda parter förnekar. Att Iran stöder sina trosfränder diplomatiskt står dock klart, liksom att Houthirebellerna följer den antisionistiska doktrinen. Det framkommer tydligt av deras välkända slogan: ”Allah är stor, död åt USA, död åt Israel, förbannelse över judarna, seger för islam”.

I december i fjol valde dock Saleh plötsligt att ”vända blad” och lämna Houthi-samarbetet till förmån för fred med Saudiarabien. Tilltaget ledde till en kort men intensiv intern konflikt där bland andra Saleh själv dödades när han försökte fly Jemens huvudstad Sana’a. Kappvändningen har lett till en starkare kontroll av huvudstaden för Houthis samt en något bräckligare allians mellan dessa och resterande Saleh-lojala styrkor.

I sina försök att återinstallera Hadi har den saudiledda militära koalitionen upprepade gånger bombat bland annat bröllop, hotell och skolor. Sammanlagt har konflikten mellan sunnikoalitionen och Houthirebellerna skördat över 10 000 liv och 40 000 skadade, varav de flesta civila. I den mån som kriget blivit omskrivet i västvärldens medier har det främst handlat om den humanitära kris som nu råder i Jemen, bland annat på grund av den totala blockad som Saudiarabien påtvingat sitt sydliga grannland under förevändningen att förhindra Iran att föra in vapen i landet vilket hindrat införsel av livsmedel och mediciner. Av landets 28 miljoner invånare ska enligt FN 16 miljoner inte ha tillgång till rent vatten och 2 miljoner barn vara akut undernärda.

Slutord
Även om det är tydligt att shiamuslimska länder och rörelser oftare är antiglobalistiska, antisionistiska samt utmanare mot den nya världsordningen finns det trots allt en hel del överlapp. Till exempel är den palestinska motståndsrörelsen Hamas, som strider mot israelisk ockupation, sunnimuslimsk men stöds av både Hizbollah och Iran. Detta trots att Hamas i det syriska inbördeskriget tog ställning mot Assad. Och i till exempel det syriska fallet är en av de mest välkända Assad-supportrarna och antisionisterna den sunnimuslimske Youtube-profilen och bloggerskan Maram Susli, mer känd som SyrianGirl.

Men trots allt detta är det ändå klart att det är den ovan nämnda framväxande shiaaxeln som sionisterna främst av allt räds. En maktsfär som motarbetar både Israels många övergrepp mot araber och globalistiska proxykrig i regionen. Exakt vilka krig, konflikter, intriger och allianser som kommer att blossa upp, skapas och formas i framtiden är ännu oklart. Klart är däremot att konflikter kommer att bryta ut, med svåra konsekvenser inte bara för de boende i området utan också för oss i västvärlden som kommer att påverkas genom fortsatt massinvandring.

Källor:
Wikipedia Iran
Why Saudi Arabia and Iran are bitter rivals
Wikipedia Petro-Islam
Wikipedia Syrien
Vad händer i Syrien?
Free Syrian Army rebels defect to Islamist group Jabhat al-Nusra
Wikipedia Irak
PM Abadi urges Iraqi refugees in Germany to return home, heralds victory
Wikipedia Libanon
Meeting Middle East Christians is where Western stereotypes go to die
10 women killed in Saudi airstrike targeting wedding procession in Yemen – report
Yemen Houthi rebels kill former president Ali Abdullah Saleh

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

8
Lämna en kommentar

Please Login to comment
5 Comment threads
3 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
4 Comment authors
AndreasGunnarPeterChristian Hamilton Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Christian Hamilton
Medlem

En viktig sak att veta om Iran är störtandet av den folkvalde nationalisten Mosaddeq. Denne man var premiärminister i Iran mellan 1951 och 53. Mosaddeq var nationaldemokrat och var ledare av det nationalistiska partiet Jebhe Melli som beslutade att nationalisera den iranska oljan. Under förevändning av oro för att Iran skulle bli kommunistiskt och sluta sig till Sovjetunionen begärde Storbritannien (som hade stora intressen i området) hjälp av USA för att störta Mosaddeq och hans regering, givetvis för att komma åt oljan. Operation Ajax sattes igång och Mosaddeq störtades, blev dömd till döden, men blev inte avrättad vilket hans utrikesminister… Läs mer »

Peter
Medlem

Utmärkt genomgång, dock ansluter jag mig till Hamiltons kommentar nedan. Shahen var USAs marionett och verkligen inte särskilt demokratisk. Revolutionen var folklig till skillnad från ex. den ryska. Sen blev dock vänstern bortplockad, varför vi fick hit en hel del iranska kommunister

Christian Hamilton
Medlem

Håller med om att det är en synnerligen väl underbyggd genomgång hela artikeln. Glömde skriva det i min kommentar. Folk flest vet alldeles för lite om vad som verkligen händer i området, speciellt genom att all MSM ljuger helt ohämmat.

Jag slutar nog aldrig att bli imponerad över Nordfronts allt mer professionella journalistik, vilken går från klarhet till klarhet.

Peter
Medlem

Gällande den övergripande bilden så ser det ut som den US-isrealiska eran i mellanöstern går mot sitt slut. Det mest sensationella då om Saudi håller på och vänder sig bort från USA och mot Kina. Men även det som här nämns om Turkiet, som vänder sig till ryssarna, bl.a. pga. USAs försök att fimpa Erdogan. Lägg till USAs förnedring i Syrien och Hiszbollahs stärkande i Libanon, så börjar det se rätt pyrt ut för det lilla problembarnet no1 i området, Israel.

Gunnar
Medlem

Tack för en mycket genomarbetad och mastig analys i ett viktigt ämne.

Andreas
Medlem
Andreas

Saknar bara Jordanien, annars bra.

Christian Hamilton
Medlem

Jordanien styrs helt av kompisarna i Knesset och Vita Huset. Större ”puppet” snubbe än kungen Abdullha II får man leta efter, därför totalt ointressant.

Peter
Medlem

Finns det inte ett till litet land som saknas ?