Dagens datum 20 mars Den 20 mars 2003 invaderades Irak av USA och allierade. Vad låg bakom invasionen?

Den 20 mars 2003, runt klockan 02:30, slog de första bomberna ner i Bagdad. Detta skedde 90 minuter efter att tidsfristen gått ut för Saddam Hussein och hans söner att lämna Irak. Åtta år av krigföring och många civila dödsoffer skulle bli verkningarna av de bombangrepp som kom från USA och dess allierade.

För att legitimera kriget anförde Bushadministrationen i huvudsak två skäl. Det ena var att ett angrepp på Irak var en del av ”kriget mot terrorismen” och att Irak skulle kunna kopplas samman med händelserna den 11 september 2001. Det andra var att Irak påstods ha tillgång till massförstörelsevapen.

Propagandaapparaten i USA arbetade dygnet runt för att koppla samman den sekuläre irakiske ledaren Saddam Hussein med den saudiarabiske militante islamisten Usama bin Ladin och al-Qaida. Saddam Hussein hävdades ha kopplingar till bin Ladin och skulle när som helst kunna sälja dessa massförstörelsevapen till honom. Många har avfärdat detta som ren gallimatias. Saddam Hussein hade förföljt radikala islamister i sitt eget land och bin Ladin betraktade i sin tur den irakiske ledaren som en avfälling, eller ”sekulär hund” som han vid upprepade tillfällen kallade honom. Om Hussein hade sålt några kärnvapen till bin Ladin fanns en betydande risk att dessa skulle ha användas mot honom själv.

Saddam Hussein.

Vad gäller påståenden om massförstörelsevapen konstaterade FN:s vapenobservatörer tidigt att Irak inte hade den tekniska kapaciteten att bygga kärnvapen. Detta berodde bland annat på att UNSCOM (FN:s särskilda kommission om Irak) under perioden 1991-1998 hade förstört alla produktionsanläggningar, all utrustning och alla bärarsystem som skulle kunna ha använts till att bygga massförstörelsevapen. Under inspektionerna 2002-2003 fann Hans Blix och FN:s vapeninspektörer varken massförstörelsevapen eller laboratorier. Idag vet vi att det aldrig fanns några massförstörelsevapen i Irak. Vi vet även att den amerikanska regeringen i ett cyniskt spel använde sig av ”säkra bevis” från CIA och Mossad för att få en anledning att gå in i Irak. Och vi vet att personerna bakom detta meningslösa krig som resulterade i över 100 000 offer, mestadels civila, aldrig kommer dömas av någon internationell domstol. Detta trots att sådana som Bush och Blair, enligt vapeninspektören Scott Ritter, ”skulle kunna gripas som krigsförbrytare för att ha utfört liknande aktioner som de vi fördömde Tyskland för i Nürnberg 1946”.

Vad var då anledningen till kriget? Man hade ju tidigare varit kompis med Saddam Hussein i kriget mot Iran och mot den antisionistiske ledaren Ayatollah Khomeni. USA hade stöttat, beväpnat och försett Irak med underrättelser, även efter det att Irak använt kemiska stridsmedel mot Iran. Varför denna plötsliga scenändring? Oljan var den egentliga anledningen, säger många. Men oljan och andra ekonomiska intressen (som att bygga upp, eller ”demokratisera”, sönderbombade nationer) är långt ifrån hela sanningen. Den huvudsakliga anledningen till att USA bombar länder i Mellanöstern är för att landet agerar sköld för Israel.

Detta konstaterar även professorerna Walt och Mearsheimer i en kontroversiell 83-sidig rapport om den israeliska lobbyn i USA från år 2006. I kapitlet ”Israel and the Iraq War” skriver Walt och Mearsheimer:

Trycket från Israel och lobbyn var inte den enda faktorn bakom USA:s beslut att attackera Irak i mars 2003, men det var det avgörande elementet. Somliga amerikaner tror att detta var ett ”krig för oljan”, men det finns knappast några bevis som stödjer detta påstående. Istället motiverades kriget till stora delar av en önskan att göra Israel säkert.

Walt/Mearsheimer menar att 11 september för de neokonservativa blev ett ”gyllene tillfälle att föra fram kriget mot Irak på agendan”. Det var den neokonservative juden Paul Wolfowitz som i ett möte på Camp David föreslog för Bush att USA först skulle attackera Irak och sedan Afghanistan. Paul Wolfowitz var vid denna tid biträdande försvarsminister och skulle 2005 bli chef för Världsbanken, utsedd av Bush. Wolfowitz har av Forward beskrivits som ”den mest hökaktiga, pro-israeliska rösten i administrationen”, och tidningen titulerade honom 2002 som den person som ”mest medvetet eftersträvat judisk aktivism”.

Paul Wolfowitz - en av regissörerna bakom Irakkriget.

Bara några månader innan kriget uttalade den då pensionerade NATO-befälhavaren Wesley Clark i en intervju med The Guardian följande:

Det är förmodligen sant att Saddam Hussein inte är ett hot mot USA, men de är rädda att om han någon gång skulle få tillgång till kärnvapen, kommer de att användas mot Israel.

Två judiska skribenter har också uttalat sig om kriget i Irak.

Joe Klein, Time Magazine, den 5 februari 2003:

Förstörelsen av Saddams Irak kommer inte bara radera en långvarig fiende, utan kommer också att ändra den grundläggande maktekvationen i regionen. Det kommer att sända ett budskap till Syrien och Iran om farorna med att stödja islamiska terrorister. Det kommer också sända ett budskap till palestinierna: Demokratisera och ingå fred på israeliska villkor eller glöm bort en egen stat.

Ari Shavit, Haaretz, den 5 april 2003:

Under det gångna året har en ny tro uppstått i Washington: tron på kriget mot Irak. Denna brinnande tro spreds av en liten grupp på 25 eller 30 neokonservativa, varav nästan alla var judiska, nästan alla intellektuella (en ofullständig lista: Richard Perle, Paul Wolfowitz, Douglas Feith, William Kristol, Eliot Abrams, Charles Krauthammer), människor som är gemensamma vänner.

Neokonservativa bakom nickedockan George Bush.

Att inflytelserika judar hetsar USA till krig mot sina fiender är ingenting nytt. Charles Lindbergh – en av de främsta företrädarna för att USA inte skulle gå in i andra världskriget – blev persona non grata i USA då han i ett tal öppet tog upp att den tidningspress som redan då kontrollerades av judar gav Rooseveltadministrationen motiv att gå in i kriget för att störta det nationalsocialistiska Tyskland.

Efter andra världskriget började USA att intressera sig för Mellanöstern. Man skaffade sig en märklig allierad i Israel. Märklig eftersom en supermakt av USA:s kaliber inte har något att tjäna på att alliera sig med ett land med en population motsvarande Sveriges och dåvarande militär kapacitet i stenåldersnivå. Ändå var USA den första nationen, under Truman, att erkänna Israel som judisk stat (1948) och man har sedan dess pumpat in miljarder i bistånd varje år så att Israel har kunnat bygga upp sin militära potential. Man har även försett Israel med topphemliga vapensystem som ingen annat nation har fått ta del av. Under åren har USA kommit till direkt undsättning för Israel, exempelvis i kriget mot Egypten, men ofta föredragit att bedriva krig mot Israels fiender i förebyggande syfte. Kriget mot Irak var ett krig för israeliska intressen där lobbyn i USA använde hela sina propagandaapparat (massmedia) för att demonisera sin motståndare samt maskera kriget som ”för demokratin”. Samma sak skedde mot Libyen och nu mot Syrien.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-03-20.