”FÖRINTELSEN.” Förintelsevittnet Hédi Fried representerar de sista levande vittnena, vad står det i hennes böcker?

Hédi Fried gjorde sig ännu mer aktuell som förintelseöverlevare när Forum för levande historia beslutade sig för att ge ut hennes bok Frågor jag fått om förintelsen. Målsättningen var att ge ut 100.000 böcker till niondeklassarna i Sverige. Chefen för Forum för levande historia är den svenskfientliga judinnan Ingrid Lomfors, projektet stöddes även av företaget Axel Johnson och utgivaren Natur och Kultur. På Natur och Kulturs hemsida går följande att läsa:

Förlaget intog under andra världskriget en kompromisslös antinazism, och gav ut flera böcker som hårt angrep Hitler och nazismen. […] Med sina rötter i 1900-talet folkrörelsen och med kampen mot nazismen i minnet, var det självklart att i stadgarna för stiftelsen framhäva folkbildningen och ställa krav på att ”motverka totalitära idéer och statsskick samt främja politisk och ekonomisk frihet”. […] Avsättningen av det kapital som under årens lopp ackumulerats används för att stärka och uppmuntra egna och andras initiativ som ligger i linje med stiftelseurkundens intentioner. Detta sker bland annat genom utdelning av arbetsstipendier, Kulturpriset och Johan Hansson-priset. Dessutom samarbetar stiftelsen med organisationer som verkar i Johan Hanssons och stiftelsens anda, däribland Expo och Fryshuset.

Dessa aktörer visar ogenerat upp att de inte strävar efter objektivitet utan har en politisk agenda, något som de säkerligen inte presenterat konkret för de elever som fått böckerna. Denna text är medveten publicerad på den 27 januari då förintelsepropagandan är som störst för att FN har röstat fram att just den dagen skall vara förintelsens minnesdag. Någon minnesdag för alla de kommunistiska brotten har inte FN men det är kanske för att undvika en epidemi av kognitiv dissonans i FN:s byggnader.

Förintelsen
Författaren till denna text har läst alla Hédi Frieds böcker, de som är av intresse är Livets pendel, Skärvor av ett liv och Frågor jag fått om förintelsen. Alla påståenden som Fried skriver om kommer inte att bemötas i den här texten, detta för att undvika att den här texten blir allt för spekulerande då det är omöjligt att veta vad som egentligen hände i vissa av hennes påståenden. Fokus kommer istället att ligga på att upplysa läsarna om saker som är verifierbara eller rena motsägelser i Frieds texter.

Skärvor av ett liv publicerades första gången år 1992 i Sverige. Fried skriver att det var svårt att få boken publicerad, den tillförde inget nytt men med hjälp av hennes vän Michael Meyer och Elie Wiesel lyckades de få ut boken i England år 1990.

Svårigheter att få boken publicerad kan bero på att Fried själv har aldrig bevittnat någon gasning i Auschwitz. Hennes uppfattning om gasningar i Auschwitz kommer från berättelser från andra fångar och från polska lägervakter, alltså är hennes vittnesmål om gasningar helt enkelt hörsägen. Detta har inte hindrat henne från att påstå att hennes föräldrar blev gasade i Auschwitz.

Vi hade hunnit fram till den långa SS-mannen i sin oklanderliga uniform. Senare fick jag veta att det var doktor Mengele. Han lyfte sina genomträngande ögon mot oss och pekade med batongen på mor:

— Du till vänster, ni två till höger.

Mor med sina mörkblå sjalett på huvudet och sina rödgråtna ögon klamrade sig fast vid oss:

— Det är mina barn.

— Du får träffa dem i morgon.

— Kan jag få lite vatten?

— Du får kaffe när du kommer fram.

Lilla mamma! Hon fick inget kaffe när hon kom fram. Det var gaskranen som öppnade sig när hon stod där och lyfte sina törstiga läppar mot duschstrilen.

Skärvor av liv sid. 90 tryckt år 1992

Josef Mengele som nästan de flesta ”överlevarna” från Auschwitz påstår sig ha träffat var inte särskilt lång, hans längd var snarare medellängd för den tiden. Fried bevittnade inte sin mors öde efter att de skildes åt men uttalar sig ändå tvärsäkert om hur hennes mor dog och hur själva gasningen gick till. Hennes historia bryter däremot mot den officiella historieskrivningen där Zyklon B i pelletsform slängdes in i ”gaskammarna” och förgasades.

As in the bunkers, the gas shafts in the gas chambers attached to crematoria IV and V were in the side walls. In the gas chambers attached to crematoria II and III the gas was introduced through openings in the ceiling which led into special pillars made of thick wire netting and with a movable core, which reached to the floor.

The SS disinfector opened a tin of Zyklon B and threw its contents into a special separating cone thanks to which the lumps of diatomite distributed themselves evenly inside the core of the mesh pillar, which hastened the process of gassing.

Källa

Selektering
I Frieds böcker skriver hon att både fångar och polska lägervakter säger att den som blir bortselekterad vid ankomsten till Auschwitz eller när det ska väljas arbetare åker in i gaskammaren. Det finns flera motsägelser om detta i samma böcker. Hennes pappa och farbror blir bortselekterade vid ankomsten till Auschwitz. Hon tror därför att hennes pappa och farbror gasades ihjäl men hon träffar senare farbrodern levande i lägret. Detta sker även med hennes faster. En dag väljs hon ut till arbete men inte hennes syster, hon går i tron att nu kommer hennes syster gasas och väljer då att byta plats med en annan kvinna som inte blev vald för arbete så att hon kan vara med sin syster. När hon kommer tillbaka till baracken är systern inte gasad utan hon lever. Efter några dagar sker ytterligare en selektering och nu tror de återigen fastän att det inte skedde förra gången att de som inte valdes kommer att gasas.

Texterna om detaljerna kring ”förintelselägret” Auschwitz är korta, anledningen till detta är att hon och hennes syster bevistade lägret i endast tre månader, sedan skickades de till Hamburg för arbete. I boken framstår det som att hon aldrig blev tatuerad.

Överlevarnas historia går inte ihop med den officiella historieskrivningen
Förintelseöverlevares böcker och berättelser behandlas ofta som heliga texter, förintelseöverlevarna är sällan experter på förintelsen men behandlas som sådana, då uppstår det ibland rena motsägelser med den officiella historieskrivningen. Dessa motsägelser faktagranskas inte av förlagen utan de trycks i böckerna som sedan med ordentlig reklam i judisk media sprids till människor runt om i världen.

För Frieds del finns två stycken påståenden som går emot den officiella historieskrivningen.

Hon påstår på sidan 40 i Frågor jag fått om förintelsen att det inte fanns krematorier i Bergen-Belsen och Theresienstadt, i Theresienstadt skriver Yad Vashem om krematorier.

At first, the dead received individual burials, then eight were buried together. As the death rate soared, a crematorium was built. Avraham kept a written account of the dead and their remains were preserved in urns.

United States Holocaust Memorial Museum visar upp en bild på en krematorieugn i Bergen-Belsen.

Det andra påståendet finns i boken Livets pendel, Himmler och Eichmann träffades i Wannsee för att bestämma den slutgiltiga lösningen.

Hitler skulle inte heller låta de ungerska judarna slippa undan Förintelsen. Vi visste inte våren 1942, medan vi fortfarande levde trygga i våra hem, att allting redan var beslutat om det som skulle hända oss. Det var då mötet i Wannsee ägde rum, där Himmler och Eichmann lade fram sina storslagna planer om ”den slutgiltiga lösningen”. Dessa geniala planer att bygga upp ett industriellt mordmaskineri med maximal effektivitet, gaskammare och krematorier, där mottot skulle bli ”in med judar, ut med aska”.

Livets pendel sid. 102 utgiven 2003.

Eichmann deltog på Wannseekonferansen men det gjorde inte Himmler. Wannseekonferansen ägde inte rum på våren utan den 20 januari. I Wannseekonferansen protokoll stod där inget om utrotning utan att judarna skulle flyttas österut.

Fried är själv medveten om att hennes minne är dåligt när det kommer till detaljerna, i Livets pendel berättar hon på sidorna 19-20 om hur hon och hennes syster minns olika när det kommer till vissa händelser och detaljer. Hon hävdar däremot att när det kommer till den röda tråden om förintelsen har systrarna samma minnen. Ändå skambelägger förintelseöverlevare självsäkert människor som ifrågasätter vissa vittnens vittnesmål.

Ungdomen
I Livets pendel berättar Fried att hon i sin ungdom var kommunist som så många andra judar under den här tiden.

Ännu så länge får jag bara delta i studiecirklarna, vi läser Marx och Engels och förbereder oss på världsrevolutionen. Vi tror fullt och fast på det rättvisa samhället som redan förverkligats i Sovjetunionen. Vi inbillar oss att bakom ordet tavaritj, kamrat, finns jämlikhet och broderskap, verklig kamratskap oavsett börd, hudfärg eller religion. Sid. 139

Vissa av de äldre kommunistiska kamraterna väljer att ta direktiv från ”högre ort” och utför sabotage, detta leder till att främst judars hem blir genomsökta, de judar som valde att resa till Sovjetunionen trodde inget ont skulle ske dem, de tänkte att deras judiskhet snarare skulle underlätta för dem att komma in i Sovjetunionen.

Det borde räcka med att tala om att de är judiska kommunister, så blir de säkert välkomna. sid. 142

Fried skulle senare få besök av några gamla bekanta efter kriget som ändrade hennes uppfattning om kommunism, de berättade att Sovjetunionen hade sett dem som möjliga spioner och när de inte erkände spioneri under tortyr skickades de till Sibirien för tvångsarbete. Fried försökte även senare hjälpa judiska refusniks att flytta från Sovjetunionen, hon försökte genomgå ett skenäktenskap med en av dessa.

Modern som var med i den sionistiska WIZO-föreningen gillar inte när Fried försöker övertyga henne att religion är opium för folket. Fried får sig några örfilar och tvingas gå in i lövhyddan och be på den judiska högtiden. Under sin ungdom träffar hon en icke-judisk man, ålderskillnaden är stor, han är 34 och hon är 14. Hon beskriver sina föräldrars uppfattning i boken:

Om vi blir ertappade bryter helvetet loss. Mina föräldrar skulle aldrig acceptera att jag träffar en man som är så mycket äldre, och dessutom inte är jude. Sid. 124

Förintelsen och skolan
I Hédi Frieds bok Frågor jag fått om förintelsen som skall skickas ut till över 100.000 niondeklassar berättar hon om sin syn på flyktingar:

När jag ser på dagens flyktingström identifierar jag mig med dessa olyckliga människor vars enda alternativ till den omedelbara döden är en farofylld resa in i det okända. I stället för att mötas av en hjälpande hand möts de av höga murar och oförstående människor som har förlorat sin mänsklighet. Sid. 106

Är det något land som har höga murar så är det den judiska staten Israel. När det kommer till människor som söker asyl i Sverige är det få som kvalificerar sig enligt FN:s flyktingkonvention. Det är ren lögn att de som emigrerar från sina länder skulle dö om de inte fick komma till Europa.

Förintelselögnen har använts i decennier för att slå ner på de människor och grupper som judar känner sig hotade av. Därför är det av vikt att fortsätta sprida propagandan så tidigt som möjligt till människor, Fried är inget undantag:

Det räcker inte med att ägna en timme eller två på historielektionen i nian åt förintelsen. Det måste påbörjas tidigare, gärna redan i förskolan. […] Det är viktigt att berättelsen om Förintelsen får plats i skolans alla ämnen, i allt från religion och geografi till gymnastik och kemi. Sid. 132-134

På förintelsens minnesdag får människor som Hédi Fried sprida sina åsikter utan att någon får ifrågasätta dem. Etablissemanget vill ha ensamrätt på sanningen, de har mycket fel i sin historiebeskrivning, det vet de om för det är därför de aldrig vågar ta debatten i radio och TV med människor som ifrågasätter förintelselögnen. Denna artikel är endast en liten byggsten i allt det arbete revisionister har byggt upp under åren. För de som inte anser att förintelsen är något heligt likt marken i Hawaii finns det sidor för den som vill förkovra sig.

  • Publicerad:
    2019-01-27 07:00