Dagens datum 18 mars: Historikern Paul Rassinier, som satt fången i Buchenwald, anses idag vara historierevisionismens fader. Hans rättskänsla drev honom att avslöja skräckberättelserna om de tyska koncentrationslägren.

debunking2

Paul Rassinier föddes den 18 mars 1906 i Bermon, Frankrike. Han var professor i historia och geografi vid College d’Enseignement General de Belfort under åren 1933-1943. Men var också medlem i kommunistpartiet på 1920-talet och medlem i franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Rassinier var under sin tid i franska motståndsrörelsen bland annat delaktig i att smuggla judar över gränsen till Schweiz och i oktober 1943 greps han av Gestapo.  Rassinier hamnade i det tyska koncentrationslägret Buchenwald.

Som kommunist, antinazist och verksam i arbetet att smuggla ut judar ur landet kan det tyckas osannolikt att Paul Rassinier en dag skulle bedriva forskning som vederlade myten om ”förintelsen”. Då Rassinier prisades för sin kamp mot nationalsocialismen och 1945 valdes in i den franska nationalförsamlingen hade han en politisk karriär utstakad för sig – om han hade velat. Men Rassinier var också en person som mer än andra trodde på rättvisa och han kunde därför inte medverka till att upprätthålla en lögn när han själv visste sanningen.

Det hela började med Buchenwald, där Rassinier själv var internerad. Efter kriget kom flera vittnesmål, av vilka Rassinier visste var falska, från hans medfångar. De handlade om att SS-personal sysslade med olika fall av tortyr men också mord och att lägret hade ”gaskamrar”. Rassinier konfronterade kort efter kriget flera av sina medfångar samt fångar i andra läger, bland andra den franske prästen Jean-Paul Renard som påstod att människor gasades ihjäl i Auschwitz – vittnesmål som spridits vidare i massmedia som sanning. Renard hade svarat Rassinier att det var ”ett sätt att uttrycka sig” och ”…eftersom det hände någonstans så…”

Rassinier hade snart insett att dessa propagandalögner inte var något unikt för Buchenwald:

Så en dag insåg jag att en falsk bild av de tyska lägren hade skapats och att problemet med koncentrationslägren var ett universellt sådant, och inte något som kunde tas om hand genom att lasta dem på nationalsocialisterna. De deporterade – av vilka många var kommunister – hade till stor del varit ansvariga för att leda det internationella politiska tänkandet till en sådan felaktig slutsats. Jag kände plötsligt att jag genom att förbli tyst var delaktig i ett farligt inflytande på andra.

liesulysses-coverRassinier började studera det material som skulle bevisa ”förintelsen”, en forskning han kom att ägna sina sista 20 år. Han skrev: ”År 1950 var det ännu för tidigt att uttala en otvetydig bedömning om förekomsten av gaskamrar i lägren, dokument behövdes och de som fanns var ofullständiga, felaktiga och uppenbarligen apokryfiska eller förfalskade.”

Rassinier granskade ett flertal etablerade böcker där dessa gaskamrar togs upp. Men han gjorde mer än så, han letade upp författarna och krävde redogörelser på samma sätt han gjorde när han konfronterade Jean-Paul Renard.

Ingen av dessa författare kunde uppvisa ett enda autentiskt ögonvittne och flera av vittnena hade lämpligt nog avlidit. Han intervjuade bland andra Benedikt Kautsky, författare till ”Teufel und Verdammte”, som skrivit att flera miljoner judar gasades i Auschwitz. Kautsky hade själv aldrig sett en gaskammare och hade i sin bok bara återberättat vad andra ”bekräftat för honom”.

Rassinier gjorde egna statistiska efterforskningar och kunde på så sätt avslöja pinsamma lögner om antal döda judar. Bland annat hade pastorn och Hitler-motståndaren Martin Niemöller hävdat (eller återupprepat) att 238 000 dog i Dachau, ett läger som i verkligheten endast hade 200 000 interner och där cirka 30 000 dog till följd av främst tyfus och andra sjukdomar. Rassinier kunde även utifrån judisk befolkningsstatistik visa att minst ”fyra femtedelar av de förmodade sex miljonerna var absolut i livet vid krigsslutet”.

1964, i skriften ”Le drame des juifs européen” (De europeiska judarnas drama), konstaterade Rassinier att det existerade varken systematiska gasningar eller en order eller policy om att utrota judar. I samma artikel skriver han också om den politiska och ekonomiska betydelse som förintelsemyten redan då hade för Israel, sionistiska organisationer och kommunisterna.

Rassinier ifrågasatte även vittnesmålen och den tekniska genomförbarheten i den påstådda utrotningen i Raul Hilbergs magnum opus ”Destruction of the European Jews”. Den judiske historikern Hilberg var ”världens främsta expert på förintelsen” som i ett korsförhör 1985, under rättegången mot historierevisionisten Ernst Zündel, inte kunde belägga att det fanns en order eller policy om att utrota de europeiska judarna, något som Rassinier kommit fram till 20 år tidigare.

Paul Rassinier skrev ett tiotal skrifter och böcker av vilka flera finns på nätet. Han hade föredragsturnéer i Västtyskland på 1960-talet där han uppmanade tyskar att bemöta dessa beskyllningar och pådyvlade skuldkänslor av segermakterna. Richard Harwood refererar flitigt till Rassinier och tillägnar honom ett eget kapitel i boken ”Dog verkligen sex miljoner?” som givits ut av Nationellt Motstånd Förlag. Paul Rassinier avled 1967. De sista 20 åren av sitt liv utförde han ett otacksamt arbete där han, oftast ensam, gick i konflikt med andra världskrigets segermakter och myten om ”förintelsen”.

Rekommenderad läsning:
The Holocaust Story and the Lies of Ulysses
The Paul Rassinier Archive PAUL

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-03-18.


  • Publicerad:
    2019-03-18 00:00