Fortsättning på flykten

TREDJE RIKET. Vera Oredsson fortsätter här att berätta om sin flykt från det krigshärjade Tyskland till Sverige våren 1945. Läs del 1 här.

Vita bussar. Foto: Public domain.

Februari 1945, Berlin
Efter första nattens febersömn stapplade jag mig ur sängen. Såg mig i spegeln: Hu, var det verkligen jag? Svullen i ansiktet där pannan lyste rött, händerna svullna. Mor kom inrusande utifrån – ” Vera, fick tag i vår läkare som snart skall komma. Grannen lånar oss rena lakan och en bolster. Doktorn privilegierar återkommande som behöver hans snabba insatser. Det är inte bara vi som fick fly!” Tvättade mig och kröp ned i den sköna bädden. En bekymrad doktor kom. Min panna med förfrysningsskador täcktes med fetvadd, smärtstillande och febernedsättande medicin gjorde mig snabbt bättre. (Doktorn som partiansluten fick inte verka på många år efter fredsutbrottet.) Jag kommer ihåg hans ord till min mor: ”Ni är ju Svenska? Försök att komma härifrån – vi får njuta av kriget – men freden blir förfärlig.”

Ett uttryck som var vanligt i Berlin under den tiden. Oförberedd fick jag besök av några kamrater från BDM. Kan ännu i dag inte fatta hur de visste att jag återkom till Berlin.

Min kondition var nog bättre än jag trodde vilket kan tillföras min tid i Hitlerjugend med idrott som jag självmant inte skulle ha utfört på egen hand. Jag blev efter några dagar fullt frisk.

Den första natten var rofylld utan flyglarm. Mor kontaktade den Svenska Kyrkan efter en kort tur med spårvagnen. Där meddelades om att vi skulle samlas där familjevis för att vänta på färd norrut till ett uppsamlingsläger i Lübeck. Sverige – lockade visserligen med ro och hela hus. Men en incident förstörde lockelsen helt! Väntan på vidare färd till Lübeck tog ett par dagar. Vid en gemensam måltid med alla yttrade den ”svartmuskige” prästen Erik Myrgren: ”Jag avvisade en ’nazifamilj’ med fyra barn där det svenska paret tjänstgjorde i propagandaministeriet. Sådana har jag inte lust att hjälpa, de skulle bara veta att jag skall hissa den svenska flaggan när ryssarna kommer.” Min mor fick hålla mig strängt i handen, hon märkte att jag skulle protestera. Alla andra nickade bifall, till och med en sköterska i NSV-hätta – men blå naturligtvis. Jag gick fram till henne efter måltiden och frågade: ”Var kan jag fortsätta min utbildning i bruna NSV här i Berlin?” Hon menade att det inte är idé att tänka på det – du skall ju till Sverige? Jag rusade formligen ut ur kyrkans område och gick vidare längs gatorna i mitten av staden.

Några män ur Volksturm, ”De sista gamla kämparna”, frågade jag om var jag kunde anmäla mig. Men på den tiden, trots situationen, fick jag som flicka ett avvisande svar. Trampade argt vidare, då uppmärksammades jag av en hjärtlig skrattsalva från en gata bredvid. Dessa Berlinare – ett okuvligt folk – där stod en grupp kvinnor och äldre män framför en barrikad över gatan som de färdigställt. På den sattes några skyltdockshuvuden, antagligen en ”gåva” från en hattmakare eller frisör. Det såg onekligen roligt ut. Berlinarna har en känd förmåga att se det humoristiska i de mest traumatiska situationer. Så kallades vissa distrikt efter bombraiderna med andra namn i folkets mun; STEGLITZ för Steht nichts (står ingenting), LICHTERFELDER för Trichterfelde (Trattfält), CHARLOTTENBURG för Klamottenburg (skräpborg) – jag blev på lite bättre humör, vidare tillbaka till Landhausstrasse som nu var kantat med vita bussar. Mor ropade lite upprörd: ”Var har du varit? Vi skall till Lübeck omedelbart!” Jag tröstade mig med att få lämna den äcklige prästen och hans anhang.

Som ett PS kan jag nämna att en hissning av flaggan blev inte av, kyrkan brändes ned, men naturligtvis blev han hjälteförklarad några år senare i TV med en spelfilm dessutom. Fick en bredsida av honom i ett uttalande: Han ångrade hjälpen till Sverige av ”nazistledaren” Vera Oredsson. Undrar hur jag som 17-åring kunde veta mitt öde redan då?

Lübeck
De vita bussarna – en symbol i media för KZ-fångar som evakuerades till Sverige och dessa blev nästan ett ”påhäng” av konspirationsteorier mot min person senare. Men vi svenskättlingar på bussen tänkte knappast på dem. De flesta reste nog med en viss förhoppning om att ”komma hem”. Inte alla, en del måste väl se med sorgsna blickar ut genom bussfönstren på dessa ruiner med de utbrända murarna som glodde genom tomma gluggar på oss – kanske med inre förebråelser om att fegt lämna landet som vi växt upp i. Lämna en stad i nöd, som förut blomstrade med en förhoppning i ett stort rike.

Färden gick utan problem till en stad som ännu inte var helt utbombad – Lübeck. Det blev en vistelse där som var rätt lång. Lägret befann sig i en utrymd skola. De f.d. klassrummen ”möblerade” med dubbelsängar och hömadrasser. Enkla långbord med bänkar av omålat trä. Vi installerade oss. Familjer med barn, bebisar och ynglingar med överklassmanér som störde mig. Undrade i mitt stilla sinne varför de inte var med i Volksturm. Livet där i ett kollektiv blev inte så enkelt. Jag var van, men många äldre fick ställa om sig rätt rejält. Som väl är, var vi svenskättlingar, en del med blandat tyskt blod, så det blev aldrig några hätska uppträdanden som dagens ”flyktingar” från utomeuropeiska länder skrämmer vårt folk med. Den svenska kyrkan i Lübeck leddes av en helt annan prästkår än i Berlin. Inrett i ett typiskt Hansahus med en vit stor Jesusstaty framför altaret som helt enkelt var vacker. Tyska officerare som tog farväl av sina svenska fruar med prästernas välsignelser iakttog jag. Detta tröstade mig så oerhört efter elakheterna från Myrgren, så jag inspirerade min mor att döpa min åttaårige bror Folke där. Vi serverades alltid kålsoppa i kyrkans församlingssal, ibland kom kokvagnen till lägret.

Den 13 februari hände något som gav mig eftertankar många år senare om en omöjlig situation. I en grupp utanför kyrkan stod vi och pratade med varandra, blev störda av ett flyglarm. Vi struntade i det, då det hände ideligen. Så plötsligt täcktes himlen av ett DÅN av lågt flygande jätteflygplan med den amerikanska stjärnan på. Vår kyrkoherde sprang efter den svenska flaggan för att lägga över taket. Vi som stod där var mera oroliga för vår präst som halkade på taket än terrorbombplanen. Kan ni förstå det? Tankarna gick till stackars Berlin – MEN DET VAR PLAN SOM SKULLE UTRADERA FLYKTINGSTADEN DRESDEN!

Lübeck, en Hansastad, som fungerade rätt bra ännu. Då vi var trötta på den eviga kålsoppan gick vi ofta till de ankrade gamla pittoreska skeppen längs kanalen som var inredda till restauranger. Med våra livsmedelskort kunde beställas annan mat, mest fiskrätter. Naturligtvis inga lyxmenyer. Krigsskadade eller klena servitörer som inte dög till krigstjänst serverade oss. ALLT fungerade på något sätt innan de ockuperande makterna tog del efter del av Tyskland.

Min 17:e födelsedag den 21 februari närmade sig. I all hemlighet hade några tillsammans med min mor låtit baka en kaka på stora plåtformar hos ett bageri i närheten där de samlade in ingredienserna. Så vår ”klass” fick med god smak fira min födelsedag. Men säg den glädjen som varar. Dagen efter fick jag en släng av influensa.

Nu kommer jag med ett intressant inlägg. Heinrich Himmler fick reda på att den svenske kyrkoherden i Berlin sållade ut svenskättlingar med nationalsocialistisk anknytning, vilket föranledde honom att kalla till sig Folke Bernadotte. Enligt rykten yttrade Himmler: ”Ni får inte en enda jude till om detta förekommer!” Folke var helt ovetande om Myrgrens elaka tilltag och beordrade att ALLA svenskättlingar, även de svenska frivilliga SS-soldaterna skulle få hämtas hem till Sverige.

I den vevan under min sjukdom kom faktiskt Folke Bernadotte till vårt läger på en kort visit och vinkade till mig tröstande.

Mars
Vi fick som sagt en lång vistelse i f.d. skolan. Fiendens ”höga demokratiska moral” gjorde ett par försök till kulspruteraider, efter bombernas avlastning på större orter, mot våra lekande barn på skolgården. Men de vana Berlinbarnen visste att kasta sig ned och spela död utan större panikrädsla och klarade sig. Oroliga och förskräckta frågade vi barnen om de var rädda? ”Lite – men vi lekte stupade soldater, det gör vi alltid.” Så kom påsken. Tänk vilken organisation genom Dr. Goebbels att vi fick en extra ransonering med ägg påsken 1945. Barnen och vi äldre ungdomar målade äggskalen med färgpennor, plockade vårblommor, fyllde skalen med vatten och prydde våra fönster. Letade gömda kokta ägg under skratt som brukligt i Tyskland på påskdagen.

Det blev uppenbart för mig att den kommande vistelsen i Sverige inte skulle bli helt kontroversfri. Händelsen som gav den insikten var följande: Vi fick bussturer ledda av svenska Röda korsförare till kyrkan. Men denna gång avstod jag. Min bruna HJ-jacka pryddes av ett hakkors. ”TA AV DEJ JACKAN!” röt denne RK-förare till mig. ”???” ”Du får inte följa med annars .” ”Jag har haft den här jackan alltid förr och behåller den nu.” Steg av. Skakad över hans hatfulla ansiktsuttryck (undrar om det kunde vara Hagge Geigert, som körde vanligtvis KZ-fångar?) Min mor bytte ut jackan i all hemlighet mot – några ägg tror jag. Min opposition kunde skada de givna löftena om resan till Sverige.

Sverigeresan
Så kom den dagen. De vita bussarna samlades vid skolan, vårt läger. De flesta var lyckliga, ÄNTLIGEN. Visst skulle det vara skönt att sova tryggt om nätterna, se hela hus, slippa oroa sig vid minsta brummande i luften. Vi hade på den resan trevliga chaufförer som t.o.m. stannade och frågade ett par telegrafflickor som vandrade längs vägen – om de ville ha skjuts framåt? De tog tacksamt emot erbjudandet och de pratade glatt med varandra. Vid en liten stad steg de av och vinkade till avsked. Vi fortsatte till Danmark. Trötta och hungriga mottogs vi där med en underbar måltid på vitdukade bord och vi fick logi över natten. Vi förundrade oss nästan med bestörtning över hur bra de levde. Var de verkligen ockuperade? Mat i överflöd, affärerna fulla med varor, välklädda människor, ett fredligt intryck som gjorde oss avundsjuka. Och ÄNDÅ KLAGADE DE ÖVER OCKUPATIONEN efter ”segern”.

Efter en god natt for vi vidare mot Köpenhamns hamn – OCH DÄR – förlorade jag helt min värdighet. Inte genom högljudda yttranden eller skrik, nej, inombords. Ett mycket skadat lutande skepp kom och lastade av tyska soldater, stapplande, skadade, blodiga, förtvivlade. Vår chaufför blev ytterst rörd och frågade oss om vi kunde ge dem några smörgåsar. Vi samlade ihop vad vi kunde i matväg. Chauffören skulle dela ut det, men hindrades av danskar. Vår chaufför från svenska Röda korset röt ”VI ÄR NEUTRALA SOM NI VET!” Och fortsatte sin behjärtansvärda handling. Tårarna rann på mig av självrannsakande skam, lämna dem i sticket, desertör och alla möjliga tankar kom över mig som ännu idag följer mig. Men vad kunde jag göra? Så jag äntrade båten till Sverige över sundet. Med allt vad mitt liv skulle innebära och ännu innebär.

/Vera Oredsson

PS:
Händelserna är kanske inte så dramatiska i detta avsnitt – men håller mig till sanningen utan att brodera några överdrifter. Ni undrar säkert över barnens reaktion på beskjutningar. De fick lära sig att ett springande ”föremål” är lättare att träffa från ett flygande plan än liggande. Dessutom var dessa stora bombflygplan rätt klumpiga i sin storlek. Skall om ni är intresserade berätta mer om den korta fredstiden under NS-tiden. Hur vi levde och uppfattade tryggheten, uppsvinget m.m. Jag forcerar lite dels p.g.a. min ålder och demokratin som vi lever i. Ni förstår vad jag åsyftar? V.O.

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
6 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments