Alla utom vi får berätta

TREDJE RIKET. Vera Oredsson delar med sig av sina minnen från det fasansfulla krigsslutet 1945.

Berlin efter kriget. Foto: Public domain.

I januari månad överhopar de sociala medierna oss med berättelser av judar som med mer eller mindre överdrifter beskriver sina upplevelser under Andra världskriget, naturligtvis UTAN att vidröra sanningen om krigsförklaringen med uppmaningarna att bojkotta tyska varor redan 1933.

Jag har frågat redaktionen på Nordfront om de skulle vara intresserade av olika upplevelser, tankar, dramatiska händelser i mitt liv som motsats till medias ensidiga snyft och hetspropaganda. Fick ett positivt svar – och kommer med mina upplevelser och synpunkter då och då som jag hoppas att läsarna får en annan bild av vårt liv i Tredje riket. I min höga ålder kommer tankarna och upplevelserna om den tiden lite ”stötvis”, särskilt de upplevelser som anknyter till vissa månader. Min berättelse om jularna under den tiden togs ju emot med glädjande intresse. ”Alla utom vi får berätta” är en rubrik som kom upp när min novell ”Tårar släcker inte eld” nonchalerades helt av veckopressen, som jag skickade den till. Inte ett ORD i februari om de fruktansvärda mattorna med eld och sprängbomber som kastades den 13- 16 februari. Men januaris judeminnen återges till tjatighet.

Thorn
En stad i Westpreussen som införlivades till Polen 1945. Ni mina kamrater kan på Youtube se hur trevlig staden Thorn är. Jag är glad över att den polska förvaltningen har skött staden och gjort den lockande för turismen. Gör gärna en tur dit men med förbehåll att det en gång var en TYSK stad.

Januari 45
Julen var över likaså festligheten med SS-aspiranterna i vår bruna NSV-skola. Vi, ett tjugotal förskoleelever, satt oroliga i syrummet och sorterade tjocka sockor till våra frysande frontsoldater som vi har lagat efter tvättleveransen. Den vanliga glättigheten som är bruklig hos tonåringar är mycket dämpad. I fjärran hördes kanondundret och vi talade med varandra om ifall våra skyttegravar och pansarfällor som vi under senhösten grävde, kunde förhindra det ryska anfallet. Syrummet låg i en källarvåning och vi kunde se de många sko och kängklädda fötterna genom det låga fönstret av snabbgående flyende Thornbor. Ett skratt kom ändå när en cyklist vinglade genom den snöklädda trottoaren, det såg från vårt perspektiv med pedalerna och ekrarna väldig lustig ut.

Så – genomljöd den förödande gonggongen till kallelse. Allvarlig stod vår föreståndarinna och manade oss att packa våra ägodelar. Sedan skulle vi äta tidigare för att förbereda oss för eventuell avresa till våra hemorter. Ännu hoppades vi på – ja, vad? Kanondundret hördes starkare men hoppet fanns ännu – förgäves. Efter måltiden kom avskedet. Kan inte påstå att jag behärskade mig. Grät och skrek om vartannat – ville stanna kvar och kämpa, förstod med ens att kriget kan förloras. Ja, hur kändes det för oss nationalsocialister att förlora i en ideologisk kamp som gav oss så mycket i framtidshopp, förberedelser till ett nytt Europa, en kamratskap i folkgemenskapens underbara Soltecken? Ännu fattade vi inte vidden av det kommande hatet, lögnerna, avrättningarna på våra älskade ledare, VI HOPPADES PÅ ETT UNDER. Där stod vi alltså, med stilla tårar på mina lugnare kamrater som kramade mig och dämpade mitt utbrott. En vemodig avskedsrunda i vår kära skola med fina minnen. Klassrummet vårt, där strikt uniformsklädda SS-lärare i rasbiologi, som vi kallade med det älskvärda ordet: ”Bächlein.” En trevlig person som ALLTID avslutade lektionen på flygeln med ett musikstycke av Johan Sebastian Bach. Där vi även hade en vanlig högskoleundervisning av en lärarinna (Lein, en tysk ändelse på rar m.m.) Vi gick vidare från rum till rum, matsalen där vi busade när våra översköterskor var borta, och slutligen till våra sovrum där jag plockade ned min reproduktion i färg av ledaren Adolf Hitler och lade den överst i min resväska med orden ”Dig skall ingen skända” under tårfyllda betraktelser från mina rumskamrater.

Skymningen och mörkret – himlen lyste flammande röd i vågor, ett knatter av kulsprutor hördes. Vi beordrades att hjälpa till med utrymningen av Thorns lasarett. Jag ställde min väska på bussen och gick genom den lilla parken till avdelningarna där bårar med patienter låg för att bäras till de väntande bussarna. Vinande då och då sköts det mot parken, troligen av polacker som vädrade segerluft. Varpå vår överläkare skrek med tornadoröst: ”Vi har även polska patienter på våra bårar – som vill följa med oss!” (Thorn var en fridsam stad, i samförstånd med polacker. Kan inte erinra mig några pognomer mot tysk befolkning som i Bromberg där misstroendet var starkt och atmosfären mycket spänd.) Minns inte om skjutandet upphörde – men vi åkte helskinnade mot Bromberg genom natten som ligger mera västerut. Ett underjordiskt provisoriskt ”lasarett” i dubbelbäddar var inrett. Vi fick lägga patienterna i enkla sängar – ett par kamrater som var med på samma buss skulle efter förtäring åka vidare västerut med tågförbindelser som ännu fungerade. Vi tog ett slutligt avsked på stationen – jag skulle med ett lokaltåg till Kruschdorf där min mor och bror befann sig under de senaste två åren som evakuerade från det bombhärjade Berlin. Plötsligt hörde jag mitt namn ropas av min mor som befann sig i Bromberg för att handla och förskräckt såg skyltarna från flyktinggrupper med namnet Thorn som befann sig i krigszonen. Glad och lättad blev mor att jag levde och var oskadd.

Kruschdorf – januari senare datum
En liten by utanför Bromberg där gässen promenerade och korna betade. En by där befolkningen hade sina dramatiska upplevelser som jag kan återge vid ett senare tillfälle i september.

Kallt, -15 och mycket snö. En del bönder förberedde sig i lugn takt till flykt. Hövagnarna gjordes till ”bostäder” genom att täckas över med mattor, i tältliknande former. Inte alla, men när uppbrottet kom genom en funktionärkallelse blev det bråttom. Man sade att ryssarna körde snabbt genom byarna och lämnade den tyska befolkningen till de polska partisanerna som dödade och torterade på det grövsta sätt, vilket vår bybefolkning hade erfarenheter av sedan september 1939. Det blev lite av panik, men det slaktades grisar, korna fick gå fritt, det bars ut värdesaker, varma kläder, sängkläder lyftes på de hästförspända vagnarna – min mor med en åttaårig bror och jag stod handfallna, men en familj där jag var vän med bondflickorna sökte upp oss och erbjöd plats på sitt ekipage. Else bad mig innan att slakta hönsen medan de hjälpte till att stycka den nyslaktade grisen. Tja, någon hänsyn för djurmedlidande fick övervinnas. Hönsen sprang omkring huvudlösa, den förskräckliga synen kan jag aldrig glömma.

En cyklande funktionär i brun uniform bad oss skynda på och vår karavan med hästdragna vagnar, övertäckta höskrindor gav sig i väg. Rött blod droppade från vårt ekipage i snön av den nyslaktade grisen. En aning att det bådade inget gott för framtiden. Vi fick rulla in oss i täcken och halvlåg i höskrindan. Vi som färdades drogs av en häst medan de andra hade fler förspända. Följden blev att vi kom efter i de hala backarna. Kylan föll dessutom. Men den cyklande funktionären beordrade och bad någon bonde med fler hästar att hjälpa oss. Så hölls vår karavan samman. Vi flickor steg naturligtvis av ur våra varma täcken och traskade efter för att lindra tyngden för vår häst. Kylan bet i våra kroppar – och jag kan försäkra läsarna att snö och kyla inte är MIN vän sedan dess. Kilometer efter kilometer kanske mil, vi nalkades till en uppbrottsby – jag kommer alltid med tacksamhet minnas hur dessa bybor stod vid vägen och serverade oss varm buljong med griskött. En folkgemenskap mitt i kriget som i ordets bemärkelse VÄRMDE.

Mor och jag upptäckte på avstånd en tågstation med ett stillastående vitångande lok med personvagnar. Hon sprang dit – den skulle västerut men bara till gränsstationen Schneidemuehl. Mor bestämde sig att avbryta färden efter häst i kylan och åka med det överfulla tåget. Det fanns lite plats, men sakerna och bagage fick vi lämna. En avskedskram och vi tre stegade över spåren till tåget. Vi packade oss på golvet – och färdades mot riksgränsen. Frös gjorde jag, men inte så mycket som på de hemska landsvägarna där snön knirrade under våra kängor efter två dygn som tycktes aldrig ta slut. Slumrade till då och då – hörde här och var knattrande kulsprutesalvor som väckte mig. Ibland stannade tåget men fortsatte oförtrutet vidare till gränsorten.

Schneidemuehl
En gränsstation mellan den s.k. korridoren och riket. En viktig knutpunkt. Vi är i Riket, men det skulle inte vara länge för Polen nöjde sig inte med korridoren utan tog mer av Tyskland som ni vet. Namnet kunde översättas med Klippande Kvarn. Ett trevligt namn på en ort tycker jag.

Tåget kom in och vi fick stiga av – så kusligt – brinnande hus, massor med bagage slängda över perrongen – kaos bort, bort, bort tycks människorna ha som fastklämmande överlevnadsmål. Militärtågen rusade genom stationen för att stärka försvaret österut – västerut en del civila stod som idioter och visste varken eller.

Ack vad vi saknade uniformsklädda ordergivare som återskapade ordning. Äntligen – ett par kom faktisk – de ropade att ett tåg skulle vidare till Stettin och stanna. ”Finns det ingen möjlighet att komma till Berlin? ” frågade vi spänt men fick till svar att åka med till Stettin och troligtvis finns det tåg där till Berlin. Ett överfullt tåg kom, vi trängde oss in i en kupé med HJ-ungdomar och deras ledare som hade ett spädbarn i famnen. Han beordrade en grabb att ge plats till min mor som satte min bror i knäet. Jag frös och min mor undrade oroligt hur jag kunde få plats – men fick ett bryskt svar: ” Är inte er dotter med i Hitlerjugend?” ”Jo, ja visst ”– ”Då så kan hon sitta på golvet med grabbarna.” Märkte på min svenska mor att svaret togs lite illa upp medan jag skämdes lite. Men i situationens allvar glömdes denna bagatell och den trånga samvaron fick henne att inse att sammanhållningen var viktigare än personlig förnärmelse. Ibland stannade tåget och vi sprang ut för behov. Intimiteten fick vara utan hänsyn till kön. Med ett gällt tutande från loket sprang vi till våra kupéer igen och färden fortsatte.

Ett ”glädjande” meddelande gavs för oss att spåret till Stettin blev bombad så resan fick gå genom omvägar till Berlin i stället. Längs stationerna fick vi lite förtäring genom NSV och RK-systrar genom fönstret. Bebisen fick mjölk som värmdes genom att hålla brinnande stearinljus under ett plåtkärl. Det verkade nästan som om den lilla varelsen förstod stundens allvar för han skrek aldrig. Ömsinthetstankarna för den nya medborgaren distraherade mot självömkande på oss alla från de unga HJ-pojkarna till oss. Vår koncentration blev abrupt avbruten genom ett högt knattrande mot tågsätten. Pojkarna reste sig snabbt upp och täckte fönstren med ryggsäckar. Det kändes som om tåget ökade farten för att undkomma anfallet – som vi gissade kom från plan som efter att ha tömt sina bomber över tyska småstäder flög återvändande med tanken att döda så många som möjligt genom att även beskjuta flyktingtåget. – Tänker vi någonsin på dessa modiga äldre lokförare? De som gjorde sitt jobb under dessa farofyllda tider? Vi hyllar visserligen soldaterna som sig bör – men alla dessa folkkamrater som med livet som insats och trofasthet i olika yrken höll upp civilbefolkningens mod att kämpa vidare måste även kommas ihåg.

– Vi tuffade vidare utan skador och anlände till Berlin en resa som annars tog tre timmar men som nu gjordes på ett dygn – dagen grydde och vi såg ruiner, en del svartbrända med tomma gluggar, genom det smutsiga fönstret sväva förbi som ett sorgset panorama. Undrande och oroligt: Står vår hyresfastighet kvar? Visste genom fars brev att vår våning skadades lindrigt av brandbomber men det var några månader sedan. Far befann sig nära Dresden dit Siemens evakuerade sina tekniska ingenjörer.

Med en lättad storvulen suck av vit rök stannade loket med sin vagnsrad vid stationen. FRAMME – nästan stapplande tog vi oss ur kupén och stod på perrongen. Liv och rörelse – unga, gamla, invånare, flyktingar, ja till och med skrattande ungdomar i BDM-uniform, konstigt nog fungerade spårvagnar, stadsbanorna, livsmedelsaffärer, rena gator men allt kantat av ruiner. Berlinarna har en hårdförhet som inte alla förstår sig på. De sa inte ”att gilla läget” utan ”gör din bästa möjliga insats i alla situationer”.

En folkgemenskapshandling upplevde vi på vägen till hemmet: Mor yttrade oroligt hur vi skulle klara oss i denna kyla utan filtar och täcken, en äldre man hörde det och frågade på vilken gata vår bostad låg. Nämnde Markelstrasse 24 och turligt nog bodde denna Volksgenosse rätt nära och visste att den gatan var tämligen oskadd och skulle lämna några filtar och täcken till oss. Vi kom hem. Med bävan steg vi uppför trapporna i de fyra etagerna i ett oskadat hus, beträdde vår våning – den luktade lite bränt os men annars var brandskadorna lagade. De torra kaktusarna som far vårdade annars, stod gråa och ”skrek” efter vatten. Möblerna stod kvar i dammet, köket fungerade med gasspisen, vattnet rann ur kranarna, grytor och lite porslin fanns också, allt var orört trots den olåsta ytterdörren för eventuella brandrisker. Nationalsocialismens disciplinerade folk skulle aldrig komma på tanken att stjäla – en sådan eventuell handling i nödsituationer bestraffades helt enkelt med döden vid upptäckt. Vi tre levde – och februari närmade sig.

(Om läsarna är intresserade kommer en fortsättning. BERLIN februari 1945 mars 1943.)

/Vera Oredsson

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
16 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments