Feminismen, media och kulturmarxismen

FEMINISM. Feminism är ett ord som får många män och kvinnor att se rött. Feminism som definition syftar på en organisation eller rörelse som vill nå samhällelig ”jämlikhet” mellan kvinnor och män. Numera är dock definitionen tämligen enkel, ty grupper som kallar sig för feministiska utgör en väsentlig del av det kulturmarxistiska maskineriet.

(((Betty Friedan))) – en av historiens mest inflytelserika feminister.

Feminismen strävar efter att omforma samhället på ett sådant sätt att frågan inte längre handlar om kvinnors och mäns juridiska och sociala jämlikhet. Därför är det viktigt att förstå hur den feministiska rörelsen fick sin början och hur den fungerar som en murbräcka mot traditionella värderingar och identiteter.

I den historiska tidslinjen brukar man dela upp feminismen i tre olika vågor. Begreppet feminism formulerades 1837 av den franska utopiska socialisten Charles Fourier. Feminismens första våg behandlade i första hand kvinnors rätt till allmänn rösträtt och fick samhällelig betydelse i och med suffragettrörelsens framväxt under sekelskiftet. Grupperna som drev frågan om kvinnors rösträtt var till att börja med huvudsakligen moderata och exempelvis i USA profilerade de sig också ofta som slaverimotståndare.

Snart nog fick dock kvinnorörelsen sällskap av synnerligen färgstarka personer som vid sidan om frågorna om kvinnors rösträtt och allmän jämlikhet även drev andra frågor. Dessa lade grunden för de feministiska andra- och tredje vågorna och var betydande för framväxten av det kulturmarxistiska samhället. Om exempelvis anarkofeminismens moder (((Emma Goldman))) kan man läsa HÄR.

Judinnan Emma Goldman, anarkofeminismens moder.

Ett namnlöst problem
Den andra vågens feminism startade ett riktigt krig om värderingar på 1960-talet. Jämte preventivpillret och president John F. Kennedys progressiva jämlikhetspolitik utkom också 1963 den bästsäljande boken Den feminina mystiken av judinnan Betty Friedan (född Goldstein). Marxisten Friedan hade studerat psykologi och fick uppslaget till boken när hon genomförde en ”lyckoundersökning” bland sina forna kvinnliga studentkamrater och fick flera negativa svar, dock utan att ifrågasätta att kvinnornas egen utbildningsbakgrund och livssituation kunde påverka resultatet.

Friedan hade enligt egen utsago många gånger upplevt sig ha blivit kränkt eller förtryckt såväl på grund av sitt kön som sin etnicitet. I boken reflekterar Friedan över sina egna och flertalet hemmafruars olyckliga känslor och kallar tillståndet för ”ett problem utan namn”. Fastän Friedans undersökning av kvinnors olycka begränsade sig till medel- och överklassens hemmafruar i förstadsområdena, så ansåg hon att dessa kvinnors olycka inte hade personliga orsaker utan på förväntningar och diskriminering.

En av bokens centrala teman var hur reklam och kvinnotidningar idealiserar och saluför uppfattningen att hemmafruvarandet leder till tillfredsställelse. Detta väckte även kritik mot Friedan, eftersom dåtidens kvinnotidningar också innehöll många skriverier om och försvar av kvinnans yrkesmöjligheter. Därtill kunde rikare medel- och överklasshemmafruar ägna sig åt egetföretagande till skillnad från andra samhällsklassers kvinnor som oftare hade ett arbete vid sidan av familjen. Friedan gav också en falsk bild av sig själv som en typisk hemmafru från förstaden, trots att hon arbetade som journalist och var politiskt aktiv. Trots kritiken och kontroversen blev boken en bästsäljare och en av feminismens främsta klassiker.

Friedans studiebakgrund var henne till nytta när hon behandlade ämnet utifrån ett till kvinnor riktad populärpsykologiskt perspektiv. Hennes erfarenhet som journalist var henne behjälplig för att dra nytta av medias makt, något som bidrog till bokens popularitet och gav publicitet åt Friedan. Bokens aggressivitet mot den traditionella familjen fungerade som nyckel åt den andra vågen av feminism, och dess tillgänglighet var början till de följande årtiondenas och än idag pågående psykologiska krig mot traditionella värderingar. Enligt Friedan själv var hennes bok lämpligt bränsle för en ”social förändring”.

Friedan ansåg att ett första steg till en större omställning var en ökning av ”medvetenheten”. Efter bokens utkomst var hon 1966 med och grundade vad som skulle bli världens största feministiska organisation National Organization for Women (NOW), en organisation för aborträtt och gräsrotsfeminism med vars hjälp man drillade och stödde kvinnor som hade en politiskt karriär i kikaren. NOW utnyttjade såväl publiciteten som pressen och flertalet av dess medlemmar hade kontakter inom media. Organisationen flyttade inom kort till New York just därför att det var USA:s största mediacenter. Siktet var inställt på att manipulera kvinnosynen i den offentliga debatten.

Från kris till kris
Snart hamnade dock den av Friedan ledda NOW i kris, då det vid dess sida dök upp ännu radikalare feministgrupper. Det berodde delvis på att Frieman var gammaldags och inte förmådde förnya organisationen, vilket tills slut ledde till att hon fick lämna organisationens ledning. Också de sexuella minoriteterna och i synnerhet kvinnliga homosexuella bidrog med sitt, då snart även de ville vara med i den feministiska rörelsen.

Hos den tidens feminister fanns stora skillnader i uppfattningar och ståndpunkter gällande de sexuella minoriteterna – åtminstone gav man det intrycket i offentligheten. Samtidigt som medieintresset för NOW svalnade så fick de feministiska representanterna för sexualminoriteterna desto större spaltutrymme. Strålkastarljusets skifte tog sig först uttryck i att man i media diskuterade den feministiska rörelsens inre konflikter med hjälp av reaktionssökande bildmaterial och anekdoter, och sedermera genom att man i ökande grad gav ordet till sexualminoriteterna.

En av 1960-talets mest kända organisationer var New York Radical Women som grundats av Robin Morgan, Carol Hanisch, Shulamith Firestone och Chude Pam Allen. Så som de flesta andra feministorganisationer så dominerades även New York Radical Women av judar. Den radikalfeministiska organisationens mål var att förinta den traditionella kvinnligheten samt ”herrarnas herravälde” medelst radikala metoder.

På organisationens protester kastade man förmenta kvinnotortyrredskap i sopkorgar som man ämnade bränna upp. I sopkorgarna hamnade bland annat behåar, kastruller och kvinnotidningar. Även om allmänheten fick sig en bild av radikalfeministerna som sinnessjuka behåbrännare så var det en medveten strategi att med de chockerande protesterna nå publicitet och stanna i strålkastarljuset.

I och med att nya grupper ständigt grundades så började den feministiska fronten att sönderfalla. New York Radical Women delades efter bara två år i två grupper bestående av radikalfeminister och socialistiska feminister. De socialistiska feministerna ansåg att feministerna borde ansluta sig till olika vänsterideologier. Då skulle man kunna genomföra värdeförvandlingarna genom att smyga in dem i vänsterpolitiken, med vars hjälp patriarkatet skulle störtas. Under Robin Morgans ledning blev de socialistiska feministerna dock närmast ett praktiskt skämt.

På Halloween 1968 grundade de socialistiska feministerna Women’s International Terrorist Conspiracy from Hell, under vars protester aktivisterna delade ut vitlöksklyftor på populära restauranger och frågade de kvinnliga besökarna varför de tyckte att mannen skulle stå för notan. Under en annan protest trängde sig aktivisterna in i under en bröllopsmässa och släppte lös vita möss bland publiken. Detta bekymrade till och med radikalfeministerna som kritiserade organisationens tillvägagångssätt, eftersom de kvinnliga gästerna  som blev rädda för mössen bara förstärkte de traditionella kvinnostereotypierna.

Shulamith Firestone i sin tur grundade organisationen Redstockings tillsammans med gatuteateraktrisen och Manhattanjudinnan Ellen Willis. Enligt den starkt marxistiska organisationen handlade feminismen om ett klasskrig mellan kvinnor och män – ett klasskrig där alla män förtryckte alla kvinnor. Enligt deras uppfattning var det männens ansvar att själva avstå från sitt herravälde. Organisationen blev dock främst känd för att den förespråkade fri abort samt att de under sina manifestationer lät kvinnor som gjort abort hålla tal i egenskap av ”experter”. För dem innebar sexuell frihet i praktiken att man kunde använda sig av abort som preventivmedel.

Feministernas chocktaktik och rörelsens sönderfall inifrån på 1970-talet ledde till att pressen hittade sig själv en ny favorit för att leda feministerna – den judiska journalisten Gloria Steinem från New York Magazine. Steinem, som kom från en dysfunktionell familj, blev känd som en förespråkare för fria aborter. Förutom som feministikon lyftes hon också fram som en kämpe för etniska och sexuella minoriteter. Steinem förklarade själv offentligt att hon gjort abort utan att känna vidare skuldkänslor samt att händelsen gjorde henne till feminist.

Efter det har Steinems favoritämnen också varit just försvar av helt fria aborter för normala västerländska kvinnor som ”reproduktiv rättighet” samt viljan att minska antalet våldtäkter med olika metoder. Samtidigt var hon dock för en positiv familjepolitik när det gäller sexuella minoriteter.

Den för huvudfåran mer lättillgängliga vänsterliberala Steinem kallade sig själv offentligt för radikalfeminist, men i verkligheten förhöll sig de marxistiska radikalfeministerna reserverat och delvis även negativt till henne. Detta berodde mycket på ett avslöjande om att Steinem arbetat i ledningen för aktivistgrupp på 1950- och 1960-talet som finansierades av CIA, innan hon anslöt sig till den feministiska rörelsen. Detta förargade Steinem som ihop med stora förlag försökte förhindra publiceringen av avslöjandet genom att hota med rättsliga åtgärder. Senare blev hon dock tvungen att erkänna sina CIA-kopplingar.

Skandalen skadade dock inte Steinems karriär som lobbyist för värderingsförändringar, ty hon var garanterad publicitet inte bara tack vare sin egen tidskrift utan även för sina goda förbindelser till median och politiken. Även om Steinem hade profilerat sig som feministaktivist så var hon under hela sin karriär såväl på det privata som det offentliga planet kopplad till politiken och politiska kampanjer som motståndare till konservatism och förespråkare av liberalism. Sålunda har hon fått utrymme i media även vad gäller mer allmänna politiska frågor.

Feminismens arvtagare

Den mjuka linjens feminism som Steinem står för och som likt en bläckfisk tränger sina tentakler in på flera olika områden har visat sig framgångsrik i att förvandla det västerländska samhällets värderingar. Man kan därför betrakta den som en av de mest betydelsefulla kulturmarxistiska inspirationskällorna för den tredje vågens feminism.

Kulturmarxismens mål är att förinta traditionella identiteter genom att förändra folk, kulturer och därtill hörande värderingar och traditioner. Som dess resultat kan man se destabilisering och förstörelse av hela nationer. I dess populariserade form är det inte fråga om någon smårörelse, utan den har smugit sig in i maktens, medias och olika institutioners strukturer. Detta då den kan använda den offentliga debatten, den vetenskapliga analysen och ren kontroll som medel att uppnå sina mål.

I media kommer det i uttryck främst som censur, kontroll av den offentliga debatten, aktiv modifiering av språk och begrepp samt att endast väl utvalda ”experter” tillåts uttala sig. I den tredje vågens feminism kan man se hur media har tagit över rollen som omformare av värderingar från enskilda kändisar. Media attackerar värderingar i och med att den i beundran lyfter fram en viss ”kultur”, till vilken hör världskända fenomen som ”slutwalk” och ”vaginamonologerna”.

På initiativ av Undervisnings- och kulturministeriet i Finland kommer alla niondeklassare i grundskolan i år tilldelas boken Vi borde alla vara feminister som en del av en kampanj som går ut på att omforma våra värderingar. Den tredje vågens feminism handlar alltså inte om direkt politisk påverkan utan snarare om psykologisk påverkan. Den ursprungliga feminismens strävan att påverka kulturen via politiken har med andra ord ställts på huvudet: man påverkar istället politiken genom att påverka kulturen.

Nutida feminister, såsom de i Sverige politiskt organiserade Unga Feminister (ungdomsförbund till Feministiskt initiativ), beskriver sig själva som ”intersektionella feminister” som inte utesluter någon grupp ur sin politik. Vad menas med intersektionalitet? Termen syftar på olika och på varandra överlappande identiteter eller kategoriseringar, som exempelvis kön, ras, klass, nationalitet, ålder eller etnicitet.

Dessa klassificeringar är lätta att förstå som tillhörande en normal identitet. De nutida feministerna profilerar sig dock som kämpar för marginalgruppers ”rättigheter” och ”jämlikhet” och intersektionalitet omfattar exempelvis fysiska och psykiska brister, sjukdomar inklusive mentala sådana och andra faktorer som möjligen kan påverka identiteten. Det är lätt att förstå varför gränsdragningen mellan en sund jämställdhet och minoriteters rättigheter börjar vingla i takt med den ”feministiska” debatten och den kulturmarxistiska politikens framfart. I synnerhet med tanke på att det i media jämte ”transsexuella” även har figurerat ”transrasliga”, ”åldersöverskridande” och ”transhandikappade” personer, som annars skulle höra hemma i en freakshow.

Även om de föregående fallen ännu kan räknas som enskilda marginalfall, så är intersektionalitetens sätt att dela upp identiteten i välavgränsade bitar för analys, problematisering och individers uppmärksamhetshunger istället för en hel och sund helhetsidentitet mycket mer bekymrande och destruktivt, när man betänker att den ”feministiska” propagandans största målgrupp är barn i skolåldern och unga studenter, som ännu inte hunnit forma sin identitet.

/V.K

Ursprungligen publicerad på Kansallinen Vastarinta.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

Var den första att kommentera

Meddela om
wpDiscuz