FINLAND. För snart ett år sedan förklarade tingsrätten att Jesse Torniainen inte var skyldig till Jimi Karttunens död, samtidigt som han dömdes för att ha misshandlat honom. Nordfront var på plats när Helsingfors hovrätt under fredagen tog upp den överklagade domen.

Motståndsrörelsens finska aktivist Jesse Torniainen i hovrätten i Helsingfors.

Klockan var lite efter nio på fredagsmorgonen när Nordfront anlände till Helsingfors hovrätt. Utanför rättssalen stod systemmedia i högsta hugg och väntade på att Motståndsrörelsens Jesse Torniainen skulle anlända till rätten. Att systemmedia ämnade att fortsätta sin häxjakt på såväl Torniainen som Motståndsrörelsen gick inte att undgå. Vad den folkfientliga median inte visste om var att dagens rättegång skulle komma att krossa deras drömmar om ”mysrubriker”.

Även polisen hade bestämt sig för att göra sin närvaro känd. Man hade avvarat hela fyra poliser till att sitta i rätten ”för att säkra ordningen”, detta utöver rättens två väktare som befann sig på plats. Om man från polisen faktiskt trodde att något skulle hända är oklart, men det tycktes snarare vare någon slags ”styrkeuppvisning” från systemet.

Minuterna innan rättegången satte igång anlände Torniainen med sin advokat Hannu Tuomainen. Utrymmet utanför rättssalen fylldes snabbt av ett hav av kamerablixtar och journalister. Torniainen tog det hela med sedvanlig ro.

Kort efter Torniainens ankomst anlände även åklagaren, dennes kollega och offrets föräldrars advokat och dörrarna till rättssalen öppnades. När vi klev in i rättssalen var vi fortfarande ovetande om det inkompetenta spektaklet vi skulle komma att få bevittna under dagen. En rättegång som präglades av spel för galleriet och klassiska känsloargument samt prat om ”hemska hatfulla nationalsocialister”.

LÄS ÄVEN: Tingsrätten: Jesse Torniainen inte skyldig till Karttunens död

Rättegångens start
Efter att rättens talman välkomnat samtliga parter och förklarat dagordningen inleddes förhandlingarna. Åklagare, föräldrarnas advokat samt försvaret inledde med att gå igenom det som redan beslutats i tingsrätten. Åklagaren lade sedan fram sin ”bevisning”, som dock inte innehöll något nytt utan var densamma som lades fram under tingsrättsförhandlingarna.

Torniainens advokat presenterade dock nya bevis, något som skulle komma att sätta käppar i hjulet för åklagarens planer. Försvarsadvokaten Tuomainen presenterade ett utlåtande från Valvira (Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovård), som är den myndighet i Finland som har till uppgift att övervaka att läkare, sjukhus och andra vårdinrättningar följer de lagar och regler som gäller. Valviras utlåtande kom att spela en mycket signifikant roll under den kommande förhandlingen och för Torniainens försvar.

Tuomainen ställde även en mycket kritisk fråga i samband med detta, nämligen varför åklagaren inte hade presenterat Valviras utlåtande till försvaret. Åklagaren påstod då att denne ”inte visste om att utlåtandet fanns”. Valviras utlåtande lades till som bevisning och skulle gås igenom senare under dagen.

Åklagarens presentation
Från åklagaren och föräldrarnas advokat lät man meddela att man önskade se ett hårdare straff medan försvaret yrkade på ett sänkt straff för Torniainen. Åklagarens huvudargument var att Torniainen, enligt åtalet, utförde sitt dåd på ett ”mycket våldsamt sätt genom att i kampsportsliknande stil kraftigt sparka Jimi Karttunen. Vidare ansåg åklagaren att Tornianens agerande var ”rasistiskt motiverat” och därför yrkade han på ett hårdare straff för honom.

Det är i detta skede som åklagarsidan för första gången tog till den strategi som skulle komma att genomsyra deras argumentation under dagen. Valet man gjorde var att använda termer som man visste kommer att påverka en icke-insatt persons undermedvetna. Strategin var att väcka känslor som baserar sig på den hjärntvätt som européer utsatts för sedan barnsben, nämligen att svartmåla nationalsocialismen. En stor del av argumentationen fokuserade på Torniainens politiska övertygelser samt hans medlemsskap i Nordiska Motståndsrörelsen. Att Karttunen och Torniainen var av samma ras tycktes åklagaren ha glömt bort i sin strävan att framställa händelsen som ett ”rasistiskt” brott.

Försvarets presentation
Advokat Tuomainen presenterade sedan sina argument och yrkade för sänkt straff för Torniainen. Ett av nyckelargumenten var att det som Karttunen utsattes för inte uppfyller kraven för grov misshandel eller grovt vållande till annans död. Tuomainen påminde även rätten om att hans klients politiska åsikter och hans medlemskap i en politisk organisation inte stod inför rätta och därför ska dessa inte heller tas i beaktande i hovrättens dombeslut. Domen ska enligt Tuomainen baseras på det som skett och inte på den åtalades politiska övertygelser.

Försvaret försökte parera åklagarens försök att attackera Jesse ”Eppu” Torniainens person, och framförallt hans politiska åsikter.

Ett annat argument för sänkt straff är den oproportionerliga mediahets som Torniainen utsatts för. Att en rättegång som sist och slutligen handlar om en fysisk konfrontation mellan två parter har fått en sådan medial exponering är extremt ovanligt, menade Tuomainen. Som exempel på detta nämnde Tuomainen att händelsen till och med diskuterats i landets riksdag.

När den inledande argumentationen slutförts gick rätten vidare till att gå igenom själva händelseförloppet, bevismaterialet samt vittnesmålen.

Övrig bevisning
När händelseförloppet hade gåtts igenom övergick förhandlingarna vidare till övrig bevisning. Även här saknade åklagaren sådana bevis som skulle styrka deras krav på hårdare straff. Det enda man hade att komma med var ett Twitterinlägg som Torniainen skrivit efter händelsen. I inlägget skrev Torniainen följande:

Känner du för att spotta och hota med våld? Gör det någon annanstans.

Detta ansåg åklagaren vara ett bevis för att Torniainen är ”känslokall och saknar medkänsla för offret”. Även det faktum att Torniainen länkade till en video om händelsen ansågs visa att det rör sig om ”brist på känslor”. Till och med inläggets så kallade hashtaggar, som översatt på svenska betyder ”Motståndsrörelsen” och ”nationalsocialism”, såg märkligt ”fetstilade” ut jämfört med originalet.

Efter åklagarens Twitterargument tog försvaret över där man gick in på den mediahets och de hot som Torniainen fått utstå. Tuomainen delade ut dokument med utskrifter på hotmeddelanden till åklagaren och domarna. Man lyfte även fram exempel på systemmedias hets mot Torniainen. Ett av dessa exempel var en tidningsartikel med rubriken ”När en nazist dödar”, ett annat en intervju med en polis som använde sig av väldigt uppseendeväckande ordval.

Efter att diskussionen om mediahetsen hade avklarats gick man in på Karttunen som person och hur han avled. Åklagaren menade att Karttunens död helt och hållet berodde på de skador han ådrog sig efter Torniainens spark och inte på det kraftiga drogmissbruk som han led av. Det bör även tilläggas att Karttunen nyttjade droger medan han vistades på sjukhus samt under tiden efter att han avvek från sjukhuset och fram till sin död.

LÄS MER: Rättegången mot Torniainen: Offret tog ”knarkpromenader” under sjukhusvistelse

Som bevis för att Karttunen inte ska ha dött av droganvändning använde åklagaren obduktionsresultaten där man inte kunde hitta stora mängder av droger i Karttunens blod. Detta ansåg åklagaren var tillräcklig bevisning för att Karttunens drogmissbruk inte skulle ha orsakat hans dödsfall. Som åskådare påmindes man här också om hur åklagaren under mystiska omständigheter ”inte fått del av Valviras utlåtande”.

Jimi Karttunen led av ett svårt och väldokumenterat narkotikamissbruk, något som med största sannolikhet ledde till hans död.

Försvaret avfärdade direkt åklagarens påstående om att det var sparken som orsakade Karttunens bortgång. Bara det faktum att han avled en lång tid efter själva sparken ansågs av försvaret vara ett starkt bevis för att det inte finns något samband. Ett annat var utlåtandet från Valvira, samma utlåtande som man ska ha krävt att det skulle hemlighållas. Rätten tillät dock att delar av utlåtandet kunde beskrivas för allmänheten.

I den del av Valviras utlåtande som lästes upp av försvaret stod det klart och tydligt att Karttunens drogmissbruk orsakade såpass kraftiga skador på hans hjärna att de inte kunde läka, vilket med största sannolikhet var orsaken till hans död.

När åklagarens argument om att Karttunens drogmissbruk inte skulle ha orsakat hans död blev allt svagare så ändrade man snabbt fokus till timmarna innan Karttunen hittades medvetslös i sin lägenhet. Man påminde rätten om att det var Karttunen själv som ringde nödcentralen, då man menar att det bevisade att han var i ett mentalt fungerande tillstånd. Åklagarens argument sågades direkt av försvaret.

— Ett samtal från en icke-nykter person kan väl knappast användas som bevis för att personen dött av skador han fått flera dagar innan, snarare än av sitt drogmissbruk, sade Tuomainen till rätten.

Eftersom telefonsamtalet inte höll som argument valde åklagaren att återigen att försöka använda sig av känsloargument. Man beskrev hur Karttunen hittades medvetslöst liggande i sin lägenhet. Försvaret var dock snabb på att förstå vad åklagaren försökte med och sa då följande:

— Än sen då? Att han hittades medvetslös berodde inte på hans skador från sparken, det berodde på drogerna.

Tuomainens kommentar fick såväl närvarande poliser som journalister att fnittra. Efter detta tycktes åklagaren inte ha mycket mer att tillägga.

När händelseförloppet och dödsorsaken hade avhandlats övergick rättegången till vittnesmål från experter. Då dessa berörde Karttunens medicinska situation och annat hölls denna del bakom slutna dörrar. Journalister och åskådare ombads lämna lokalen.

Ironin utanför rättssalen
Medan åhörare satt och väntade på att återigen få komma in i salen kunde man notera något smått komiskt utanför rättssalen. I rättegångssalen intill pågick nämligen förhandlingar mot den före detta chefen för Helsingfors narkotikapolis, Jari Aarnio, som står åtalad för grovt tjänstefel och för att nyttjat sin position till att langa droger samt samarbetat med de grövsta elementen inom den undre världen i Finland.

Jari Aarnio.

Ironin med Polisstyrelsens och rättsväsendets hets mot Torniainen och Motståndsrörelsen samtidigt då en av deras egna sitter åtalad för grova brott på andra sida väggen har ett enormt symboliskt värde. Det är nästintill surrealistiskt samtidigt som det är den verklighet vi lever i. Att dessa två fall behandlas i rummen bredvid varann påminner om den pågående kamp mellan det gamla och korrupta och det nya och folkkära.

Åter i rättssalen
När de vittnesmål som hållits bakom stängda dörrar var över tilläts allmänheten och journalister tillbaka in i salen igen. Som nästa vittne kallade man Joona Johannes Hartikainen, som var vän med Karttunen och som var med vid järnvägsstationen när Karttunen tillrättavisades.

Hartikainen, som även han är en narkoman, hade valt att inte komma till rätten för att vittna. Från rätten skickade man därför en polispatrull för att hämta dit Hartikainen, något man inte lyckas med då vittnet inte gick att hitta.

Då Hartikainen inte kunde höras kallades nästa vittne, nämligen en person som arbetar som vaktmästare i det hus där Karttunen bodde. Han berättade om olika händelser som skedde i huset under Karttunens tid som boende där. Bland annat berättade vittnet om hur man vid ett tillfälle var tvungen att ta sig in i Karttunens lägenhet efter att han hade tänt eld på sina egna sängkläder.

Vidare berättade vittnet även att han han hade stött på Karttunen vid niotiden på morgonen, bara några timmar innan han hittades medvetslös i sin lägenhet. Enligt vittnet var Karttunen ”dyngrak och kunde knappt gå rakt”.

Angående vaktmästarens vittnesmål fick man i ett senare skede under rättegången veta att man i Karttunens lägenhet hade hittat ett flertal tomma medicinburkar. Vidare framkom det att när Karttunen kom till sjukhuset så utfördes en magpumpning på honom, varpå man hittade ett antal tabletter som ännu inte hade hunnit smälta.

Efter vaktmästarens vittnesmål började rättegången röra sig mot sitt slut. Utöver slutpläderingarna och en uppspelning av en bandad intervju med Hartikainen fanns det inte så mycket mer att tillägga.

Slutord
Rättegången kan från ett lekmannaperspektiv sammanfattas som en mycket absurd tillställning. Inte för att det skulle vara några sak- eller processfel under rättegången, utan på grund av åklagarens rent ut sagt förvånansvärt dåliga bevisning. Hur man från åklagarsidan kan yrka på ett strängare straff, trots att inget konkret lyftes fram för saken, går i vart fall över en icke-jurists förstånd.

Att åklagarens argumentation för det mesta bestod av känsloargument och ett konstant prat om nationalsocialism och Torniainens politiska åsikter visar snarare på att systemet såg sin chans att återigen försöka svartmåla Motståndsrörelsen.

LÄS ÄVEN: Skandalbeskedet: Motståndsrörelsen förbjuds i Finland

Under slutpläderingen fick man även veta att till och med de vittnen som åklagaren själv kallat in, såsom den rättsmedicinska läkaren som utfört obduktionen på Karttunen, skjutit hål på samtliga av åklagarens argument. I korta ordalag sa läkaren att han inte kunde förneka Valviras slutsats som går att läsa i deras utlåtande. Att Karttunen med största sannolikhet dog av sitt missbruk står således ännu mer klart efter rättegången.

Till och med journalisterna på plats tycktes ha tappat stinget efter rättegången. Det var som om någon släppt ut luften ur dem. Finlands största tidning Helsingin Sanomat, som under fredagen hade en liverapportering från rätten på första plats på sina webbsidor, dolde snabbt det hela. Under inrikesdelen på sidan kunde man efter rättegången inte ens se ett enda spår av den. Liverapporteringsartikeln hade gömts undan längst ner på sidan. Det är som om systemet i form av åklagare och journalister äntligen förstod att de tagit sig vatten över huvudet i all sin hets.

Sist men inte minst kan man konstatera, givetvis ur ett lekmannaperspektiv, att om rätten beslutar att ge Torniainen ett hårdare straff och döma honom för något mer än vanlig misshandel, så har rättegången än en gång varit politisk. De bevis och de argument som åklagarsidan presenterade kan inte, i en fungerande rättsstat, leda till att yrkan på hårdare straff går igenom.

Med tanke på att Torniainen och Karttunen båda är av samma ras är också åklagarens påstående om ett ”rasistiskt våldsdåd” såväl absurt som skrattretande.

Något annat som är värt att nämnas om åklagarens absurda argumentation var när han sa att ”vi inte är här för att döma Karttunens beteende”. Detta säger alltså samma åklagare som tagit till vara på varenda chans att få påtala Torniainens politiska åsikter eller medlemskap i Motståndsrörelsen.

Nordfront återkommer när domen faller, vilket förväntas ske den 26 januari.


  • Publicerad:
    2017-12-17 23:44