De goda och de onda

KULTUR. Jan Lööf får för sin arbetsgivare Bonnier Carlsens förlag inte sälja barnböcker där piraten Omar och svarta jazzmusiker förekommer. Mikael Karlsson frågar sig vad det egentliga problemet är, och hur dessa mediala makthavare resonerar?

Piraten Omar med kumpaner.

Nordfront skrev nyligen om författaren Jan Lööfs barnböcker, närmare bestämt om hur de ska revideras för att passa förlaget Bonnier Carlsens uppfattning om rätt sätt att illustrera människor från främmande folkslag. Bonner Carlsen anser att barnböckerna ”innehåller stereotypa skildringar av andra kulturer”.

Vad är en stereotyp? Svenska wikipedia skriver att ”En stereotyp är en inre bild av en tänkt, eller faktisk grupp och dess medlemmar, ofta i form av förenklade föreställningar av medlemmarnas egenskaper. Så som begreppet används idag myntades det av den amerikanske journalisten Walter Lippmann i boken Public Opinion från 1922.” Lippmann var förövrigt jude.

Bokförlaget finner det opassande att det figurerar en elak sjörövare som heter Omar och svarta jazzmusiker i Lööfs böcker. Författaren själv förklarar att den svarte trumslagarens utseende baseras på en nu bortgången kompis och menar uppenbarligen att han haft ett positivt syfte med hur denne tecknats. ”Skulle han se bilden så vet jag att han skulle bli smickrad. Han var en väldigt vacker man”, säger Lööf.

Det sammantagna intrycket tycks vara att stereotyper, oavsett vilken bild de är menade att förmedla, är av ondo. Vilka problem anser man finnas med stereotyper?

För det första leder de till kategorisering. Den mest problematiserade kopplingen man gör är mellan utseende och beteende. Ifall man exempelvis låter barn läsa om sjörövaren Omar kan de koppla män med mellanösternutseende till piratverksamhet. Samma resonemang kan användas för att förhindra att information om brottslingars rasliga, nationella och religiösa bakgrund samlas in och presenteras. Ifall en signifikant överrepresentation i vissa brottskategorier finns hos vissa grupper kan allmänheten kräva åtgärder eller på olika sätt agera mot dessa grupper.

För det andra kommer frågan om tolkningsföreträde på tal. En sökning på ”tolkningsföreträde rasism” ger en mängd liknande svar från kulturvänstern. Den uppfattning som dominerar är att vita inte har rätt att bedöma vad som är rasism. Den som upplever sig vara utsatt har per definition rätt. Om en icke-vit anser sig vara kränkt av Lööfs verk är det rasistiskt och Lööf är en rasist, om än en välmenande sådan. Han har som vit man inte rätt att själv tolka sitt verk. Detta är också Bonner Carlsens litterära chef Eva Dalhins uppfattning när hon menar att ”Har man till exempel sitt ursprung i Mellanöstern kan man vara trött på att sällan vara på den goda sidan i litterära skildringar.” Den så kallade utsatta gruppen erkänns tolkningsföreträde, oavsett vad Lööf egentligen vill förmedla.

Vi ser ett långsiktigt, strategiskt mål som handlar om att förhindra att människor kategoriseras. Det är ett antivetenskapligt förfarande. Det är omöjligt att förstå världen utan att kategorisera olika saker. Vi kallar vissa grundämnen metaller för att de har vissa gemensamma egenskaper. Vi pratar om och skiljer på fiskar och skaldjur för att vi finner att det är två användbara kategorier för att beskriva marina organismer. Draget till sin spets får ingenting vi kan beskriva ha någon relation till någonting annat, vare sig som lika eller olika. Det blir snabbt uppenbart att den här kunskapsfientliga agendan motsäger hur människor upplever verkligheten. Den person som upptäcker att män från Mellanöstern är mer benägna att begå våldtäkter eller att judar är enormt överrepresenterade som mediaägare ska, som Winston Smith i George Orwells 1984, tvingas påstå att två plus två är fem och förneka det uppenbara.

Margret Atladottir hatar via män som grupp.

Margret Atladottir hatar vita män som grupp.

Detta tänkade är dock motsatt till grupperingen och kategoriseringen av vita folk som det svenska. Som ofta annars när hets mot svenskar kommer på tal finns det anledning att citera Mona Sahlin:

Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.

I hennes uttalande ryms kategoriseringen av svenskar som töntiga, midsommarafton hånas. Det är inte ovanligt att man gör narr av vårt folk. Töntiga, tråkiga, inskränkta, asociala och på senare tid kalla och egoistiska.

Detta är ett steg till vänster om den radikala individualismen. Radikal individualism betonar att grupper inte finns, att gruppintressen inte är legitima, att människor i allmänhet ska friställas från olika identiteter och atomiseras. Den judiska författarinnan Ayn Rand (född som Alisa Zinovjevna Rosenbaum) var en känd förespråkare av detta tänkande.

Individualism enligt Ayn Rand.

Individualism enligt Ayn Rand.

Mona å andra sidan menar att det finns grupper, vissa av dem är onda, andra är goda. De svartas resa i USA kan få skildra processen. Från att ha levt i segregation, i praktiken i små rasliga enklaver, vann de med judisk hjälp politiska rättigheter och integration. Det visade sig dock att de, trots lika möjligheter, inte i genomsnitt nådde samma framgång som vita, judar eller asiater. Ras visade sig fortfarande vara en högst relevant framgångsfaktor. Därför började man kvotera in så kallade minoriteter under förevändningen att vita är rasistiska, att de fortfarande profiterar på slaveriet och att de har en historisk skuld till andra grupper.

Vi återkommer till frågan om tolkningsföreträde. Den som likt Jan Lööf är vit och vill hylla personer från andra folkslag gör bäst i att fråga om tillåtelse först, annars kommer denne att attackeras som rasist. Den icke-vita person som tillåts döma är den media ger en plattform. Dessa angrepp visar att man vill skada vita folks självkänsla för att rättfärdiga att främmande folk plundrar våra nationer. Utvecklingen visar också en trend från nationalism till radikal individualism och vidare till anti-nationalism, att ta den utomståendes sida mot de egna. Man vill demonisera oss och avskaffa vår politiska makt.

Makthavarna vill förbjuda oss från att kategorisera främlingar som en grupp, eftersom det innebär att vi kan utvärdera deras påverkan på vårt samhälle och välja att exkludera dem. Samtidigt har våra fiender inga problem att kategorisera vita som onda och tilldela oss en arvsynd. Alla vita som lever idag har kollektiv skuld för slaveriet (som vita avskaffade medan andra folk än idag inte har gjort samma sak) samt ”förintelsen” (som är en bluff), men icke-vita som grupp kan inte hållas det minsta ansvariga för sin nutida överrepresentation inom sexualbrott – enligt hycklande kulturmarxisters falska logik. Det är en sorts psykologisk krigföring som förs mot vita folkslag för att vi inte ska inse att vi som grupp har kollektiva intressen och borde kämpa för dessa. Bonniers agerande är en del av den agendan, de vill utrota äldre kultur som på ett väldigt harmlöst sätt antyder att det finns olika folk som skiljer sig åt eftersom Bonniers agenda är att rent biologiskt utrota det svenska folket genom att fylla Sverige med icke-vita människor.

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om