Blod och jord
– när vi bröt ny mark i Boden

Av ,
Nyhetsredaktör
10

1 MAJ. ”Det var första gången i mina hemtrakter och första gången jag höll tal – för mig var det en milstolpe i mitt liv som nordbo och nationalsocialist” – Simon Holmqvist ger sin bild av första maj-demonstrationen i Boden.

Nu är första maj-demonstrationen i Boden avklarad. Jag har vilat och ätit upp mig i ett par dagar och hunnit filosofera och diskutera med mina norrländska kamrater kring upplevelsen att anordna och genomföra historiens nordligaste nationalsocialistiska marsch någonsin. Även om jag i vanlig ordning har fullt upp med nyhetsrapportering och redaktionellt arbete så vore det nästan en synd av mig att inte skriva några rader om när vi bröt ny, norrländsk mark som motståndsrörelse.

Det var första gången i mina egna hemtrakter och första gången jag höll tal offentligt – det var inte bara en milstolpe för organisationen utan även för mig, personligen, i mitt liv som nordbo och nationalsocialist.

”Förutom Ludvika kommer vi att anordna en demonstration i Boden”
Av olika anledningar kunde jag inte delta på årets upplaga av Aktivistdagarna. Jag visste ju att det skulle ske en historisk presskonferens och att innehållet skulle visa sig ha stor betydelse och prägla åtminstone första halvan av 2018 för Motståndsrörelsen. Därför valde vi att samlas, jag och min kampgrupp, för att titta på presskonferensen tillsammans. Angående första maj avslöjades först att vi skulle genomföra en demonstration i Ludvika, vilket gladde mig enormt eftersom första maj i Dalarna nästan har börjat kännas lika traditionellt som julafton. Jag kände hur kul det skulle bli att återigen få åka till det vänliga och gästfria dalkarlarna och kullorna. Framförallt Ludvikaborna tycks ju dessutom redan ha tagit ställning för vår befrielse vilket gör att det är en väldigt speciell känsla att besöka staden.

Men sedan hände något. ”Förutom Ludvika”, proklamerade vår ledare Simon Lindberg, ”Förutom Ludvika kommer vi att anordna en demonstration i Boden!”.

Nu blev jag förvirrad. Skulle jag inte få åka ned till Dalarna denna första maj? Hur skulle man känna inför en demonstration vårt näste? Detta innebar ju att vi skulle få arbeta hårt, hamna under enorm press och få hela Nordens ögon på oss, när vi tidigare bara fått utstå långa resor för att få delta på demonstrationer.

Men förvirringen var tillfällig. Jag kände snart en enorm stolthet då jag insåg att det var ett förtroende som förärats Näste 6 av Motståndsrörelsens riksledning, när de uppenbarligen ansåg oss kompetenta nog att anordna ett sådan viktigt evenemang som en första maj-demonstration.

Sedan det avslöjades att vi skulle demonstrera i Boden har det blivit många besök i staden. Här från en offentlig flygbladsutdelning i april. Foto: Nordfront.se.

Lite senare på kvällen ringde min nästeschef Robert Eklund mig, och undrade vad jag tyckte om presskonferensen. Han var en av dem från vårt avlägsna näste som tagit sig ned till Aktivistdagarna. Jag förklarade att jag var både upprymd och förbryllad, men som nyhetsredaktör för Nordfront också bekymrad hur vi skulle mäkta med att rapportera från två demonstrationer samtidigt – då jag av erfarenhet vet vilket jobb en demonstration kan innebära för många av Nordfronts medarbetare.

— Du ska inte oroa dig över det nu. Det där får andra sköta. Denna gång ska vi gå i vitskjorta, förklarade Eklund, som själv agerat journalist i nästan samtliga av de senaste årens demonstrationer.

— Du ska ju hålla tal också, fortsatte han, jag du och Bosse i alla fall.

Inför demonstrationen i Göteborg tackade jag nej till att agera konferencier, då jag tyckte det var nog med den långa resan och allt annat stök runtomkring. Men nu kändes det bara självklart att jag skulle göra min debut som talare på en offentlig tillställning.

— Ja, det ska jag ju, svarade jag.

Förberedelse och genomförande
Som nästeschef kom Eklund att bära ett tungt lass inför planeringen, även om vi gruppchefer i Näste 6 på olika sätt fick dra vårt strå till stacken. Snart delades uppgifter ut bland medlemmarna i näset: Propaganda, mat och logi, resor, logistik, utrustning etc. Samtliga skötte sina åtaganden utmärkt, helt utan att klaga dessutom. Själv fick jag bland annat vara med och förhandla med Boden-polisen, vilket jag tyckte var oerhört lärorikt och intressant. Det är svårt att föreställa sig hur mycket jobb som krävs inför en demonstration, och jag ska inte uttråkad er läsare med detaljer kring det – men det är värt att nämna att samtliga demonstrationer ni deltagit på har arrangerats tack vare uteslutande ideellt och idogt arbete.

När dagen väl kom för demonstrationen hade jag varit klar med talet i hyfsat god tid. Jag kände mig fullt övertygad om att vi skulle klara av att genomföra detta utan större problem. När jag gick med i organisationen för snart tre år sedan hade detta aldrig varit möjligt, men Nordiska motståndsrörelsens näste i norra Norrland har sedan dess växt ordentligt – både vad gäller manskap och vad medlemmarna är beredda att offra för vad vi tror på.

Kvällen innan höll vår ledare Simon Lindberg ett väldigt intressant anförande för oss, samt för några av gästerna som anlänt redan på måndagskvällen. Stämningen var redan på topp i samlingslokalen. Det var mycket skratt och avslappnat allmänt prat. Diskussionerna kring morgondagens demonstration handlade mest kring vädret och huruvida det skulle bli jackor eller vitskjortor på.

När tisdagen väl kom var det grått, kallt och blåsigt. Jag klädde mig så gott jag kunde och svepte partijackan runt min vitskjorta, med hopp om att vi skulle köra med den varianten under demonstrationen.

Det blev inte varmare under förmiddagen och när vi ställde upp formades ett ståtligt tåg av nordiska män och kvinnor som trotsade de kylan, varav många i både vitskjorta och partijacka. Det blåste oerhört kallt, men humöret var på topp när vi – tillsammans med en anslutande grupp av bodensare – började vandra mot centrala Boden, skanderades ”Vi är folket!”.

Det var kallt och blåsigt i Boden på första maj. Foto: nordfront.se.

Foto: Nordfront.se.

När vi kom in mot centrala Boden upptäckte vi snart att det var en hel del motdemonstranter. Våra underrättelse inför demonstrationen hade gjort gällande att de mer känslomässiga rödingarna hade låtit bussa in förstärkning från bland annat Skellefteå, Umeå, Stockholm, Göteborg och Norge – med det uttryckliga målet att stoppa demonstrationen, bokstavligen.

Dreads-samerna från Stockholm hade själva aviserat att de hade för avsikt att åka ”hem” till Norrbotten för att ”stoppa nazisterna”. Och det märktes att en stor grupp av de argaste motdemonstranterna inte var lokalbor. Vi var knappt 200 i tåget, de var – enligt lögnpressen – 2 500 personer. De hade således ännu bättre odds på sin sida än när Peter den stores armé, under fältmarskalk Charles Eugène de Croÿ mötte Karl XII:s svenska karoliner i Narva, vad gäller att ”stoppa nazistmarschen”.

Det kan lätt bli känslosamt när någon tycker annorlunda. Foto: nordfront.se.

Nu kan man i och för sig hävda att en stor grupp poliser flankerade vårt tåg och därmed jämnade ut oddsen. Men av erfarenhet vet vi att de på plats alltid vänder batongerna mot Motståndsrörelsen och inte motdemonstranterna. Detta var tydligt även i Boden, då flertalet poliser visade aggressivitet när våra tio tappra sköldbärare rörde sig snabbt för att försvara tåget från bland annat projektiler i form av livsmedel. Poliserna hade alltså vid ett skarpt läge varit pöbeln behjälplig snarare än de nordiska frihetskämparna.

De som skulle ”stoppa nazistmarschen” hade alltså kraftsamlat ordentligt. Och precis som Fredrik Vejdeland redan konstaterat så var det nu som deras bästa chans någonsin fanns för att verkligen göra detta. Men ingenting hände. Samtliga motdemonstranter var för upptagna med sina egna individuella känslor – att skrika och gråta av ilska över varför just jag är så upprörd över detta – för att överhuvudtaget komma i närheten av sitt mål.

Detta är en stor kontrast mot hur vi agerar – som en enda organism, som en enhet av järn med samma vilja och samma mål. Samtidigt med blott tio sköldbärare som tack vare erfarenhet och otrolig professionalism var på plats så fort något hände för att skydda tåget.

Denna skarpa kontrast mellan den sjukliga judisk-liberala individualismen som förpestat motdemonstranterna och den germanska folkgemenskapen som Motståndsrörelsen förkroppsligar i allt vad vi gör är anledningen till att vår kamp alltid kan sammanfattas med: Krona – vi vinner, klave – fienden förlorar.

För ”stoppa nazisterna”-gänget gick det således som för moskoviterna vid Narva – inget vidare.

Nordiska motståndsrörelsen agerar alltid som en enda organism, som en enhet av järn med samma vilja och samma mål. Därför kan inte rödingar stoppa ett av våra demonstrationståg. Foto: Nordfront.se.

Gemenskap och tal
På plats nere vid Kvarnängen, vid en liten sjö mitt i centrala Boden, samlades vi för att sätta upp en scen där tal skulle hållas. Trots att de flesta var ordentligt påpälsade så blev det snabbt väldigt kallt, tack vare blåst och att man stod stilla. Men humöret var på topp och när Robert Eklund gick upp på talarstolen vågade till och med solen titta fram en stund. Eklund talade om hur historiskt det var att en nationalsocialistisk demonstration anordnades i Norrbotten, och att detta representerade stunden då Norrbotten drar ett streck i sanden och säger att nu är det nog.

Robert Eklund talar i Boden. Foto: Nordfront.se.

Eklund följdes av Bo Nilsson, som bland annat talade om hur Boden förändrats från när han var ung och hur de politiker som idag styr har förrått allt sunt förnuft. Fredrik Vejdeland höll ett passionerat tal om hur politiker har svikit folket, hur den så kallade arbetarrörelsen svikit svenska arbetare och hur Boden kommer att förvandlas till ett mångkulturellt helvete med no go-zoner om inte vansinnet stoppas. Jag brukar alltid uppskatta Vejdelands tal, och speciellt hans ”hets”-delar, vilket man i detta fall blev riktigt bortskämd med!

Innan det var dags för mig att tala så höll Simon Lindberg ett kraftigt tal, som inleddes med att konstatera att detta var organisationens första – men knappast sista – demonstration i Norrbotten, samt att det var fanatiskt att få genomföra den på första maj – denna traditionella nationalsocialistiska hyllningsdag till arbetaren. Lindberg tog i sitt tal upp hur tragiskt det är med motdemonstranter som avskyr arbetare, med samiska motståndare – som hyllar sin egen etnicitet och överlevnad, men som missunnar oss vår. Sedan fortsatte han att förklara demonstrationens paroll: ”Vi är inga politiker – vi är folket!”, vilket i stort var temat även för mitt tal.

Simon Lindberg talar i Boden. Foto: Nordfront.se.

Men när det väl var min tur gjorde varken detta – eller något annat annat – mig nervös. När jag stod på scenen kände jag att jag stod inför mitt folk, min familj. Och där uppe fanns inget som kunde fatta mig ur balans, inte ens den kalla blåsten som svepte över Boden eller de allt mer decimerade leden av skrikande motdemonstranterna i fjärran.

Allt kändes naturligt och allt föll på plats. Jag var där det var meningen att jag skulle vara, tillsammans med de folk- och organisationskamrater som jag skulle vara där tillsammans med. Jag saknade en och annan person som jag, när jag skrev talet, trodde skulle vara där. Men inget kunde förstöra en av de största dagarna i mitt liv.

När man skriver artiklar ska man försöka undvika alltför starka kraftuttryck, men jag kan utan att överdriva konstatera att demonstrationen i Boden får ses som en stor seger för Norden. Att få demonstrera på hemmaplan, att visa folket i Norrland vilka vi är och att vi är här för dem och att vi är här för att stanna – det går inte att byta mot något annat i världen.

I Boden växte vi som nordbor och som organisation, samtidigt som våra fiender än en gång gjorde bort sig.

För Boden, Norrbotten, Norden och hela världen visade vi att allt vi bryr oss om är folket – den dyraste gåvan man kan få, och att vi för folket kommer att kämpa tills vi antingen stupar ärofyllt eller segrar storartat. För vi är radikala nationalsocialister, vi är den Nordiska motståndsrörelsen, vi är folket. Och länge leve folket!

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

10
Lämna en kommentar

Please Login to comment
7 Comment threads
3 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
7 Comment authors
MikaelChristian HamiltonMariaSanningenAnna Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Anders Jonsson
Medlem

Simon Holmqvist: Jag tycker att du själv beskrev det mycket bra vad 1 maj i Boden handlade om när du blev intervjuad på engelska av finska reportrar: Människor som gick i vårat tåg är människor som har tänkt efter, som funderat över vilken politisk rörelse och ideologi som kan rädda vårt folk mot fiendens strävan efter den vita rasens utrotning. Denna vår vilja är så stark, så ingen fiende kan krossa den om de inte dödar oss allihopa. Viljan att rädda vårt folk och skapa ett fritt Norden och en framtid för våra barn, barnbarn och efterkommande släkter är vår… Läs mer »

Rokviken
Medlem

Underbar beskrivning av när ni gick och i kylan samt blåsten skanderade – ”Vi är folket”. Jag kan föreställa mig den värme som uppstod mellan er.

Anna
Medlem

Tack! Tittade på (((nyheterna))). De klarar inte att säga ordet nationalsocialist … det blir bara en massa ”nazist, nazist, nazist …. eller nathitht, nathitht”.

https://www.youtube.com/watch?v=BMJ_nLNGO28

Rokviken
Medlem

Ungefär som ett gökur.

Anna
Medlem

Precis!

Sanningen
Medlem

Tyckte verkligen om ditt tal! Länge leve folket och Hell Seger!

Anna
Medlem

Instämmer!

Maria
Medlem

En fantastiskt bra beskrivning av denna historiska dag. Atmosfären och stämningen. Det blev verkligen ett minne för livet. Vi visade vilka vi är, vilket för samtliga närvarande framstod i tydlig kontrast mot våra fienders inkompetens, vekhet och bristande självinsikt. Med andra ord; de framstod som den skock känslostyrda lydhundar de verkligen är. Samtidigt som folkgemenskapen visade upp sig i praktiken.

Christian Hamilton
Medlem

Tack Simon, instämmer i allt du beskriver om demonstrationen, det var magiskt trots kylan. Alla talen var som vanligt, man blir ju bortskämd efter några år, i toppklass. Dock vill jag särskilt nämna ditt och Roberts Eklunds tal då det var första gången gillt för er båda. Allt blev perfekt framfört med kampglödande innehåll, rätt röstläge och ett kroppsspråk som utstrålade säkerhet och pondus. Härligt med nya talare av toppklass!

Mikael
Medlem

Tack, det var en ära att deltaga även om man var rätt anonym av vissa skäl. Jag hoppas det kommer fler tillfällen att träffas och ses, man hälsade inte på många av diverse skäl men jag hoppas att nästa gång blir bättre!

Kvinnorna som hade kjol gjorde det bra då det blåste och var nollgradigt, starkt jobbat allesammans!