Vördnad

KAPITEL 11. Vad innebär det att känna vördnad? Och vad känner vi vördnad inför?

Om man delar upp det tyska ordet ”Ehrfurcht” (vördnad) i sina två beståndsdelar – ”ära” och ”fruktan” – har man ännu inte på långa vägar uttömt dess mening. Vördnad är känslan av att värdesätta och att hedra en ofantligt stor verklighet. Särskilt hos den tyska andans stora mästare, som till exempel Goethe, har vördnaden alltid utgjort en väsentlig del av deras inre hållning. Vördnad hör ju allmänt sett till den tyska människans karaktärsdrag.

Den tyska människan uppvisar vördnad för allt levande. I naturen möter vi livet i dess oändliga mångfald. Vi förundras av detta liv när vi beskådar blommornas och fältens färgrika prakt, stenarnas skenbara orubblighet, skogarnas och bergens levande storhet och havets ständiga rörelse. På samma sätt står vi i förundran inför de oräkneliga djurens liv, som rör sig i och på jorden, i luften och i vattnet. I döden och tillblivelsen som ständigt upprepas, i det eviga ombytet från blomning till vissnande ser vi med förundrande vördnad en gudomlig kraft, som uppfyller och leder allt detta stora och härliga liv, denna ofantliga verklighet. Denna vördnad förbjuder oss att hänsynslöst förstöra detta liv, att trampa ned blommor eller att hjärtlöst plåga djur.

Den nordiska människan har i alla årtusenden känt vördnad gentemot stjärnorna på himlen. Solen har för honom blivit en helig symbol för livet som ständigt förnyas. Vid sommar- och vintersolstånden har han vid festliga ceremonier med full vördnad begrundat ljusets eviga kraft. Beundrande har han följt stjärnornas lopp och försökt förstå stjärnalltets stora harmoni. För att göra detta hängav han sig inte åt verklighetsfrämmande, mystiska drömmerier och förlorade sig inte i astrologi, utan i stjärnornas värme, lyskraft och rörelse såg han en ofantlig verklighet som visade honom Guds spår och vägar. Inför stjärnornas storhet står den tyska människan stilla, gripen av vördnad, idag liksom i gångna tider.

Den tyska människan känner vördnad inför själva människolivet. Det nya livets tillblivelse och födelse är för honom en lika speciell händelse som allt livs utslocknande i döden. Han skyr lättsinne och ytlighet liksom ängslan och fruktan. Ungdomens oskuldsfullhet, ålderdomens erfarenhet, stor glädje och djup sorg, allt detta ser han som yttringar av detta liv, yttringar som för honom även uppenbarar världens storhet och rikedom. Vördnadsfullt bejakar han sålunda livets verklighet. Den tyska människan står vördnadsfull inför det som vittnar om människors liv och verk i det förgångna. Kulturmonument, konstverk, böcker, festplatser och forntida gravplatser från svunna tider vittnar för honom om en stor historisk verklighet. Han vördar denna verklighet, även om den härstammar från främmande eller fientliga världar.

För den tyska människan återfinns den största verkligheten i detta liv i det gudomliga. I denna världs oändliga mångfald upplever han gudomligheten – den är stor och närvarande, som en god vän och samtidigt som en outgrundlig makt. Gudomligheten fordrar hans högsta vördnad. Dock anses det vanvördigt att vetenskapligt försöka dissekera den allsmäktige med hjälp av ord. Det är också förkastligt att kultlikt försöka hålla honom fången i tempel eller försöka påverka hans eviga beslut genom särskilda ceremonier. Den nordiska människan vet att varje folk och varje tidsålder har sin egen unika uppfattning om vem Gud är, en uppfattning som är sprungen ur deras blod och kultur. Därför känner han djupaste vördnad inför alla genuina religiösa yttringar, eftersom han vet att alla ärliga religiösa uttryck i slutändan riktas mot en och samma gudomliga makt.

Vördnad är den rot som måste behärska människans varje kontakt med livets stora verkligheter. Den som ständigt är full av vördnad kommer att finna en inre närvaro och samtidigt ett nödvändigt avstånd gentemot alla ting och allt levande. Den som vördnadsfullt betraktar livet och dess yttringar är ofta den som också först begriper livets rikedom och dess verkliga storhet.

Därför är det främst ungdomar som måste lära sig vördnad, eftersom de ännu är öppna och mottagliga för allt levande.

Den som känner vördnad slipper samtidigt besväret med att lära sig moralkoder eller att studera komplicerade moralhandböcker. Vördnaden visar honom den klara, rätta och ärliga inställningen till verkligheten.

Vördnad har ingenting att göra med rysningar av rädsla inför det mystiska eller något kultaktigt halvdunkel. Istället kommer vördnaden från en ljus, sund och levande naturlighet och är ett av de grundläggande kännetecknen för den verklighetstillvända, ljusfyllda tyska livsfilosofin.

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

2
Lämna en kommentar

Please Login to comment
2 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
2 Comment authors
RokvikenJohan Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Johan
Medlem

En verkligt vördnadsfull text bra varm upplyftande, tack för den…!

Rokviken
Medlem

Så klokt skrivet. Ödmjukhet och med vördnad är en fin kombination.