Nattens ögon är vaksamma. Om du gör något fel ser de det genast, och du straffas hårt och obönhörligt. Inga vita lögner kan släcka den mörka elden i nattens ögon.

Karin Sandstedt var nog vad de flesta kan anse en god människa. Även om hon inte var direkt framstående på något område, så var det ingen som talade illa om henne och hon var allmänt respekterad. Karin var uppvuxen i en frikyrklig familj i en småstad, och de flesta av hennes värderingar hade också grundlagts i barndomen. Värderingar var någonting viktigt för Karin. Sin man Erik hade hon mött redan i tonåren, på ett ungdomsläger, och deras förälskelse hade knappast varit av det mer passionerade slaget. Men de kände att de passade ihop, de kände att de hade samma värderingar. De visste också att de var menade att leva tillsammans och vara varandra trogna in i döden.

Karin var lärarinna på högstadiet, och hennes ämnen var historia, religion och samhällskunskap. Redan tidigt hade hon vetat att det var hennes uppgift. Hon såg sitt yrke som ett kall. Hon ville skapa nya människor av de unga. Goda människor, som hon. Visserligen var det ingen lätt uppgift, speciellt inte nu de senaste åren när så många ungdomar började få förvirrade idéer. Men hon hade stöd. Hennes man Erik, som också var lärare, hade samma mål som hon och de diskuterade ofta strategier och pedagogik sedan barnen lagt sig. Karin hade också stöd av de flesta av sina kollegor, av frikyrkoförsamlingen och av den lokala Amnestygruppen. Hon lät sig inte nedslås av motgångar, och hon älskade ju människorna.

De hade ju egentligen inte tänkt bo kvar i Stockholmsförorten, de hade velat flytta till en mindre stad för barnens skull. Men Karin var ju tvungen att bli klar med sin utbildning, och då hon blivit det hade redan pojken börjat i skolan och ville inte flytta från sina kompisar. Och egentligen – var det inte just här sådana som hon och Erik behövdes mest? Här fanns mycket ondska, men också många möjligheter, så många vilsekomna ungdomar som hon och Erik kunde leda in på bättre vägar. Och egentligen var det ju inte problem det handlade om, utan resurser. Missriktad energi. Fantastisk, nyskapande kreativitet, som samhället tyvärr allt för ofta lyckades kväva med sina inskränkta regler och förordningar istället för att låta sig berikas av det. Därför försökte ungdomen fly till knark, skadegörelse och annat, och dessutom var det där nog inte alls så farligt som man ville låta påskina. Det var väl bara det att hon inte förstod sig riktigt på de där ungdomarna, och det kunde ju inte vara deras fel. Det var istället hon som måste bli mer öppen för det annorlunda. Nej, Karin lärde sina barn att se möjligheter i stället för problem, och allt verkade också gå bra. Både pojken och flickan verkade växa upp till lika goda människor som hon och Erik.

Den här kvällen hade Karin varit på solidaritetsmöte i kyrkan inne i city, och hon kände sig stärkt och upplyft när hon satte sig på T-banan hem. Det var sent på fredagskvällen och vagnen var full med ungdomar, sådana som var för unga för att komma in på krogarna i stan. Stämningen var irriterad, och många av de unga männen knuffade på varandra och diskuterade högljutt. Flera av de äldre medpassagerarna såg ut att vara obehagligt berörda, men Karin log. Unga män vet man väl hur de är, de behöver få rasa av sig lite i den åldern. För övrigt kommer de säkert från bra familjer, det ser man ju på kläderna. Så fina och dyra kläder har ju inte ens min pojke. De här är riktiga gentlemän, det ser jag ju. Klart att de retar sig på att folk ser så sura ut. En av de unga männen, han som satt på sätet mitt emot henne, visslade åt Karin, gjorde en obscen gest och sade något till henne, hon förstod inte riktigt vad. Karin log ansträngt. Hon förstod ju så väl att dessa pojkar hade en annan syn på kvinnor än vad hon själv var van vid. Och i den åldern är de ju lite slyngelaktiga, det har de väl all rätt att vara. Hon tyckte kanske inte om det, men vem var hon att tillrättavisa honom?

Några fler unga män kom in i vagnen, Karin tyckte att hon kände igen en av sin sons vänner. Det fanns inga sittplatser, så de ställde sig bredvid sätet där Karin satt. Mannen som hade visslat åt Karin hade sina ben nonchalant uppslängda över sätet bredvid. Han tittade överlägset på de nyanlända männen. Hans svarta Gucciskor blänkte. ”Skulle du kunna ta ned benen?” frågade plötsligt den av de nyanlända som liknade sonens vän. Mannen drog långsamt ned benen. Han tittade på sina vänner. Det hade plötsligt blivit alldeles tyst.

Sedan gick allting så snabbt. Plötsligt var det kaos runtomkring Karin. Människor skrek. Slag. Sparkar. Men det enda Karin mindes riktigt tydligt var kniven och ögonen. Kniven som högg och högg i pojkens bröst. Och de vittuppspärrade ögonen som blixtrade svart och hatiskt genom det allmänna kaoset. Ögonen som var riktade mot Karin.

Karin hade bestämt sig snabbt. Polis och ambulans hade anlänt med tjutande sirener. Pressen hade kommit. Polisen hade talat med Karin och bestämt tid för förhör. Hon var ju det viktigaste vittnet, eftersom mordet praktiskt taget hade begåtts i hennes knä. Efteråt hade Erik skjutsat hem henne. De hade pratat länge den natten. Karin visste att hon inte kunde berätta om sitt beslut för Erik, hon kunde inte belasta honom med detta. Det här var hennes beslut, och bara hon kunde stå för det till fullo. Så hon sade samma sak till Erik som hon senare skulle säga i rättegången. ”Nej. Nej, jag såg inte vem det var. Men det var inte han. Det var någon av de andra, jag vet inte vilken, men inte han. Han drog sig undan, skulle väl hämta hjälp, jag vet inte.” Karin var van att tala inför människor, hon visste att hon kunde låta övertygande, att hennes vittnesmål skulle väga tungt. Hon visste att denne man, om han skulle bli dömd, skulle få sin framtid förstörd. Visst var det ett fruktansvärt brott, men vem var hon att döma? Ja, hon hade tänkt igenom detta, grubblat, rannsakat sig själv, och hon hade kommit fram till att detta var det enda rätta. Pojken var död, det var ingenting att göra åt. Och allt skulle bara bli värre om gärningsmannen blev dömd till fängelse. Då skulle två människoliv förstöras. Hon handlade i enlighet med sin övertygelse, i enlighet med allt hon trott på och kämpat för genom åren. Med sin handling gjorde hon samhället bättre.

Rätten trodde på Karin, givetvis. På den anklagades bänk glimmade samma outgrundliga ögon emot henne som den kvällen. Karin sökte efter tecken på tacksamhet? Vänskap? Men blicken var uttryckslös, nästan hånfull. Det viktiga var ju ändå att man trodde på henne. Man kunde inte binda denne unge man till brottet. Och ingen av de andra heller.

Den närmaste tiden efteråt kände Karin ett starkt behov av att läsa Bibeln ofta. Hon sökte stöd för sin handling. Men budskapen var dubbeltydiga och motsägelsefulla, på ett sätt hon aldrig uppfattat dem som förut. I tunnelbanevagnens kaos hade ett bibelord kommit för henne så starkt: ”Döm inte, på det att icke ni skall bli dömda.” Hon försökte slå bort tvivlet, men samma hädiska tanke kom ständigt tillbaka: jag har aldrig mördat någon. Jag har aldrig gjort obscena gester åt någon eller förolämpat någon. Jag överhuvudtaget aldrig brukat våld, och har alltid behandlat mina medmänniskor så respektfullt jag kunnat. Varför skulle jag då frukta för domen? Om jag begick ett brott, skulle jag då inte ta mitt straff? Ja, det gick till och med så långt att Karin talade med församlingens pastor om dessa grubblerier. Av honom fick hon tröst, men också ett milt tillrättavisande: Karin såg grandet i sin broders öga, men ville inte se bjälken i sitt eget. Det var första gången Karin erfor någonting som kunde sägas vara hat. Plötsligt ville hon bara springa ur kyrkosalen, gå ur församlingen… Pastorn förstod henne inte. Pastorn hade aldrig sett dödens mörka eld blixtra i en mördares ögon. Men Karin sa ingenting, och livet gick vidare som vanligt.

Det var mitt på dagen det hände, och om Karin inte hade haft dessa hädiska grubblerier så skulle det ju aldrig ha hänt. Karin och Erik hade ätit lunch tillsammans, de hade börjat göra det ibland efter händelsen i tunnelbanevagnen. Det var som om den händelsen trots allt hade fört dem närmare varandra. Efteråt gick de in på Pressbyrån, Erik skulle köpa halstabletter. Utanför stod ett gäng unga män. Var det samma gäng som i vagnen den kvällen? Ja, det kunde vara det, eller också var det några andra. En av de unga männen ville ha pengar av Karin. Några kronor till ett paket cigarretter. Karin tittade på honom, på hans blänkande skor, hans designerkavaj, hans dyrbara klocka, hans prydligt bakåtkammade hår. Skakade tveksamt på huvudet. ”Vad fan, några kronor… Jalla kärring!” En lätt knuff på hennes arm, en obscen gest. Karin skulle ju ha gått därifrån. Karin brukade aldrig reagera häftigt. Det ingick inte i hennes livsfilosofi, hon ansåg att det var ociviliserat och vulgärt. Att man alltid kommer längre med vänligt tillmötesgående. Att förnuftet segrar över brutaliteten. Men det var som om en främmande, okontrollerbar vrede vällde upp ur henne, då hon häftigt for ut mot mannen och skällde ut honom. Erik betraktade henne förskräckt och förvånat. Sådana ord hade han aldrig förut hört sin fru säga. Och naturligtvis skulle hon inte ha sagt dem nu heller.

Det hade gått tre veckor sedan begravningen och en vecka sedan rättegången. Erik skulle börja arbeta igen idag. I början hade han känt det som om hans liv var över. Han hade haft fruktansvärda skuldkänslor eftersom han inte kunnat göra någonting för att rädda Karin. Han hade inte försökt försvara henne, bara stått bredvid och tittat, handlingsförlamad. Och sedan, när han insåg vad som hände hade han flytt in i kiosken, där han hade brutit samman. Det var kioskägaren som hade ringt till polisen, det var kioskägaren som tagit hand om Erik och försökt hålla de nyfikna människorna på avstånd tills polisen anlände. Erik hade svikit Karin, trodde han först. Men hans vänner i kyrkan och föreningen och på jobbet fick honom så småningom att inse att det inte var hans fel. Vad hade han kunnat göra? Karin var död. Skulle han sänka sig till samma nivå som hennes mördare, skulle han bemöta ont med ont? Vad stod det i bibeln om detta? Erik hade två barn att leva för. Och, tänkte Erik, han som hade mördat Karin var också ett barn, i samma ålder som hans egen son. Under många sömnlösa nätter hade han tänkt på detta, han hade ropat till sin gud och frågat vad han skulle göra, och till slut hade han funnit det rätta svaret. Han hade inte berättat det för någon. Ja, Karin var död, men under sina vaknätter hade han funnit att han måste agera så som Karin skulle ha velat. Han visste hur hon skulle ha gjort. Han visste att det var den enda lösningen. Mördaren var bara ett barn, både Karin och han hade varit lärare åt hundratals sådana pojkar. Han skulle inte låta personliga tvivel komma i vägen för hans och Karins värderingar. Nej, Erik skulle inte vittna mot mördaren. Han skulle inte identifiera honom. Brottet var begått, vad skulle då straffet tjäna till? Det var det rätta beslutet, ingen tvekan om saken, intalade Erik sig själv där han satt på sängkanten. Ändå kände han sig så tom.

En moderlös pojke går ut på krogen med sina vänner. Han är just fyllda arton år, det är nytt för honom att gå ut. Luften är fylld av förväntningar – på kärlek, på bekräftelse, på att bli sedd. Luften är också fylld av hat, av besvikelse, av desperation. En moderlös pojke som bär på en stor sorg och en stor vrede. Natten är kall men alkoholen rinner varm i hans ådror. Vad kommer att hända? Kommer han att göra någonting fel ikväll? Säga ett ord för mycket till någon? Titta för länge på någon? Tala för högt, hålla ryggen för rak? Finns det någon som hatar honom för den han är?

En moderlös flicka går hem från bion med en väninna. De var på den tidiga föreställningen, men det är redan mörkt och vägen hem är lång. Ett förbipasserande förortsgäng tigger cigarretter och när de säger att de inte röker blir de kallade för jävla horor. Gängets ledare börjar tafsa på dem. Lyckligtvis så går de sin väg efter en stund. Men kommer de tillbaka? Flickan är rädd men också förbannad. Någon har svikit henne. Någon borde ha lärt henne hur man gör i denna situation. Någon borde ha sett till att den här situationen inte uppstått. Har hon och väninnan gjort något fel? Har de för korta kjolar? För långt, böljande hår? Slår de inte ned sin blick?

Någonstans i natten finns två unga män med blodiga knivar. Kanske är de bröder, kanske är de inte alls släkt med varandra. Kanske är de samma person, vad vet vi. Men de är inte ensamma, det finns många som är av samma sort som de. De väntar på ett förfluget ord, på någonting som kan sätta dem i rörelse. De väntar på någonting som kan få den mörka elden i deras ögon att börja brinna. Nattens ögon är vaksamma. Om du gör något fel ser de det genast, och du straffas hårt och obönhörligt. Inga vita lögner kan släcka den mörka elden i nattens ögon.

  • Publicerad:
    2001-06-20 00:00