I dessa dagar då vår planets superkapitalister, män utan skrupler och – sanna mina ord – näsor för affärer, plundrar i stort sett varje nation och sätter oss alla i trångmål, anser jag att litet eftertanke och självkritik kan komma väl till pass.

Plundrar skriver jag, utan att för den skulle egentligen kunna förklara de världsekonomiska mekanismer som används för att iscensätta det största rånet i världshistorien. Jag är som er, mina läsare, och de dagliga medierapporteringar som innehåller ekonomiska termer vilka jag inte ens tänker försöka att återge, begriper jag inte ett skvatt av. Däremot har jag fått orsakerna som lett fram till det vi nu ser, förklarade för mig så pass enkelt och tydligt att jag inser att det hela är planerat – precis lika planerat som när superkapitalisten George Soros spekulerade med den svenska kronan vilket ledde fram till Sveriges förra svåra kris. Om inte annat klingar den forne amerikanska presidenten, Theodore Roosevelts ord att inget i politiken händer av en slump, allt är planerat planlagt. Denna finanskris vi har är politik på hög nivå. Ni kanske hoppades att jag skulle ge mig på att försöka förklara de ekonomiska skeendena för er? Tyvärr, det överlämnar jag till kamrater som är långt mycket mer lämpade för det och naturligtvis kommer Motståndsrörelsen att kommentera och följa den ekonomiska situationen.

Nej, istället för att krångla in mig, och er, genom halvhjärtade försök att förklara sådant jag vet litet om, vill jag istället försöka förmedla idén som är nödvändig om vi skall, inte bara klara oss, utan klara oss stärkta, ur denna kris som drabbar oss.

Framförallt är det dags för var och en att inse att den själviska strävan som genomsyrat oss kombinerat med ett makalöst habegär, i mångt och mycket fördunklat folks sinnen vilket i sin tur gjort majoriteten blind inför de varningstecken som faktiskt varit både många och tydliga. Vi får nog lov att erkänna alla litet till mans, att vi kanske inte har brytt oss så mycket om våra landsmän utan fokuserat allt på oss själva och vår närmaste familj. Vi har dragits med av den accelererande ekonomin utan så mycket som ett ögonblicks eftertanke på konsekvenserna som måste komma. Och konsekvenserna av en överhettad ekonomi blir alltid en kraftig nedgång, när sedan ondsinta kosmopoliter lägger sig i och använder sina resurser för att stjäla och utsuga än mer, blir resultatet ännu värre.

Vi som folk har brustit i vår vaksamhet och ignorerat vårt ansvar som delar av en helhet, varför vi nu står inför de problem vi gör. Då kanske vissa hävdar att vi faktiskt valt en regering och riksdag vilka därmed övertagit ansvaret. Men det argumentet duger inte eftersom det fortfarande är folkets plikt att inse när de styrande inte längre arbetar för folkets intressen, och agera därefter. Och nog är det väl så, kära läsare, att det inte är vår statsminister med övriga ministrar, oppositionen eller riksdagsledamöterna som nu får det sämre? Inte heller lider våra ”svenska” klass 2 kapitalister (jämfört med superkapitalisterna) eller andra internationella finansmän nämnvärt av krisen som kommit. Nej, dessa har både ekonomi och kunnande nog för att inte bara rädda sig själva, utan att till och med fylla sina skattkistor ytterligare litet – på vår bekostnad, vi vanliga människor. Medans arbetarna varslas och småföretagarna drar åt svångremmen, sitter roffarkapitalet säkert i sina styrelserum.

Tro nu inte att jag gått och blivit bolsjevik på äldre dagar, oroa er inte för det. Jag vare sig ser eller önskar något klasskrig. Vänstern kommer att försöka utnyttja den ekonomiska turbulensen för att hetsa folket mot varandra, dela upp oss i olika läger och skapa hat och antipati mellan dem. Var klok nog att inte gå på deras giftiga propaganda. Vad vi behöver är inte ytterligare splittringar av folket utan snarare mer gemenskap.

Trots ökande arbetslöshet och extrainkallade panikmöten hos arbetsförmedlingen, trots att prognoserna är dystra så verkar inte vare sig de styrande, eller extremvänstern, anse att det vore riktigt att exempelvis strypa främlingsströmmen som kostar en jäkla massa pengar, för att underlätta för svenskarna. Nej, den tanken nämns inte ens. De etablerade politikerna vidhåller att mångkulturen och främlingsinvasionen inte är något problem, samt att mångkultur måste få kosta, medan den svenskfientliga extremvänstern inser att främlingarna som kommer utgöra bra fotsoldater i deras led. De frodas av kaos och vet att hundratusentals främlingar i en nation i kris utgör en rekryteringsbas för dem. Som vanligt glömmer de flesta bort oss, sådana som dig och mig, svenskar som går till jobbet och försöker skapa sig en fungerande tillvaro.

De struntar i oss helt enkelt. Motståndsrörelsen gör det däremot inte, jag lovar! Vi har inte svaren på alla frågor, vi har inte rätt i allt och alldeles säkert fel om en del. Något vi däremot har, vilket skiljer oss från alla andra är en genuin omtanke om våra landsmän. Ja, vi kan sträcka det så långt som att säga att vi faktiskt inte bryr oss ett smack om vad som händer med främlingarna, vårt enda intresse är det svenska folket och den enhet folket är en del av.

Nu, och när läget förvärras kommer det enda som kan rädda oss vara att vi sluter oss samman – vi, som folk! Varje medlem av folkkroppen har något att bidra med och varje del är lika viktigt. Därför borde det anses som högförräderi att förespråka klasskamp och klasshat, dessa två begrepp är bara andra ord för folksplittring och en önskan att försvaga oss. Vårt folk måste enas och tillsammans besluta oss för att återta kontrollen över vårt eget öde. Motståndsrörelsen har detta som mål, vare sig mer eller mindre.

Jag fröjdas inte över att svenskarna nu kommer att få det sämre, jag vill oss alla väl. Men jag inser att detta kanske är nödvändigt för att man skall komma ut ur sin bubbla och inse att det finns en verklighet där ute, en verklighet man försummat. Nu kanske folk i allmänhet börjar inse att detta med nationell solidaritet och folkgemenskap är något att ta på allvar – ja, att det är nödvändigt för allas vår välgång.

Jag vet att vi svenskar, tillsammans, kan ta oss ur denna kris. Jag vet också att radikala förändringar sedan måste till, så att vi garanterar oss ett styre och en politik som inte tillåter att svenskarna åter hamnar i trångmål. Vi behöver en stark svensk nationalstat, där svenskarnas intressen är de styrandes enda ledstjärna.

• Publicerad:
  2008-10-28 00:00