Hur ska man göra för att inte drabbas av negativism över att hela tiden tvingas möta en till synes oövervinnerlig fiende? Om detta ämne skriver nästeschef Simon Lindberg.

Som mångårig frihetskämpe är jag den förste att ärligt erkänna att det är otroligt lätt att bli tillfälligt nedstämd. Våra fienders makt är ofantlig och stundvis till synes oövervinnelig och vårt folk tycks aldrig vilja vakna. Deras döttrar våldtas, deras söner dör i narkotikaöverdoser, de blir av med sina jobb, de ser hur den sociala välfärden raseras och hur infrastrukturen ger vika, men ändå så springer de vidare i sitt ekorrhjul och varken ser, hör eller tillåter sig själva att känna efter.
Allt detta i kombination med det hårda tryck som hela tiden ligger på oss från etablissemangets sida i och med deras häxjakt på oss i den nationella oppositionen, gör att det är lätt att bli cynisk, defaitistisk eller deprimerad.
Man kämpar vidare dag ut och dag in och år ut och år in och tycks liksom aldrig komma någonstans. Visst går det framåt, men ibland kan det kännas som det går lite väl långsamt. En ny aktivist ansluter sig i kampgruppen samtidigt som tusen nya rasfrämlingar väller in i land. Vårt kära Norden fullkomligt invaderas och det tycks vara alltför få som har viljan att försvara fosterlandet.
Ursäkterna till varför man inte ska kämpa är så många att man tappar räkningen. Antingen har man inga barn och har därmed inte förstått värdet i att kämpa för deras överlevnad. Eller så vågar man inte kämpa för att man är rädd att barnen ska råka illa ut. Antingen vill man vänta med att kämpa tills man gått ut skolan och skaffat jobb eller så vågar man inte kämpa för att man är rädd att bli av med sitt jobb. Och så vidare…

Men vet ni vad? Jag ska göra precis allt som är så tungt och svårt så otroligt enkelt genom att bara ge er fyra små ord som lösning på allt. De lyder: Vi kommer att segra!
Så enkelt är det faktiskt. Jag vet det med hundra procents säkerhet. Det finns nämligen inget annat alternativ. Inget annat än seger är teoretiskt möjligt. Nationalsocialismen kommer att segra helt enkelt eftersom allt annat innebär Ragnarök och förintelsen av hela världen så som vi känner den idag.

Egentligen skulle denna krönika kunna vara slut där, men om man ändå kan ha svårt att göra det så enkelt för sig som jag gör – och har lite problem med att faktiskt inse detta – så ska jag dela med mig av ett annat tips. Den bästa medicinen jag personligen vet mot tillfällig motivationssvacka och defaitism är att ge sig ut på gatan och vara med på en offentlig aktivitet. Att sida vid sida med sina kämpande kamrater få prata och argumentera med folk av kött och blod, öga mot öga. För oavsett hur illa det kan verka ibland så är sanningen den att vi redan har en hel del stöd bland gemene man.


Aktivist i samtal med ett par i Jönköping.

Jag själv har aldrig någonsin varit med om en offentlig aktivitet i någon stad där vi inte stött på fler människor som är positivt inställda till vårt budskap än antalet som är negativa (åtminstone om man bortser från de uppenbara tokstollarna). Och det är sannerligen upplyftande att få känna detta själv. Då kommer man åter till insikt om både varför man egentligen kämpar och hur mycket närmre segern vi är än man någonsin kunnat ana om man ser till antalet aktivister, valresultat eller läser etablerad media.

Så positivt är det faktiskt oftast på gatan. Så ge er ut där och gör lite nytta. Sprid budskapet och på köpet får ni hundra procent naturlig medicin mot eventuell nedstämdhet. Och kom samtidigt ihåg: Vi kommer att segra kamrater. Så är det bara.

  • Publicerad:
    2011-10-02 00:00