Efter tre veckors krig med intensiva flygbombningar, pansaranfall och sedan marktrupper har vi nu sett en tre dagar lång vapenvila i Gaza och allt talar för att Israel tänker dra tillbaka sina trupper inom kort. Om israels krigsmakt är nöjd eller anser sig har fått avbryta i förtid vet vi inte, men vi vet däremot med säkerhet att konflikten i Gaza kommer att fortsätta och vi vet att Hamas kommer att få förnyat stöd av folket i Gaza.

Det vi även ser är att Israel fortsätter att komma undan med uppenbara övergrepp mot folkrätten då politiker i världen envisas med att benämna kriget i Gaza för ett försvarskrig. Jag vet inte, men om jag som vuxen skulle ge mig på några småbarn som kastat in smällare på min tomt, och misshandla dem grovt med ett tillhygge, så skulle ingen vettig människa se detta som ett berättigat försvar. Om däremot en av världens största krigsmakter, tillika en kärnvapennation, invaderar ett område som inte har någon reguljär armé utan snarare mediokert utrustade paramilitära förband, så ses detta som ett försvar. Ja, det är otroligt vad vissa kan komma undan med.

Vi har kommit långt ifrån David och Goliat, denna judiska saga om den modige pojken David som utmanade och besegrade filistéernas högreste kämpe Goliat. Eller kanske inte, visserligen var det man mot pojke i berättelsen, men pojken hade ju en slunga som han använde som vapen – men det borde kanske Goliat kunnat ha räknat ut. Oavsett kan vi konstatera att denna kamp man mot man är ett undantag som bekräftar regeln när det kommer till judisk krigföring. Det är litet svårt att veta om man skall använda judisk eller israelisk, men med tanke på att judarna är väldigt noga med att särskilja sig från oss andra, samt med tanke på att staten Israel är grundad på religiösa (judiska) myter (vilka man även anser vara berättiganden för sin existens) så bör både jude såväl som israel gå för sig.

Den bild som genom historien spridits om judar i största allmänhet är den om den judiske gubben som schackrar, om kaftanklädda judar med lockar vid tinningen och så vidare. Kanske inte så smickrande för judarna själva, men sannerligen är det inte en hotfull bild som målas upp. Verkligheten är annorlunda.

Tittar vi historiskt sett och börjar med de judiska religiösa böckerna som utgör det Gamla testamentet i vår Bibel, så framträder en bild av ett mycket krigiskt folk, snara till fruktansvärt våld vilka inte är sena att uppfylla sin gud, Jehovas, förintelser av det utvalda folkets fiender. Hoppar vi sedan litet fram i tiden ser vi att inte bara en, utan flera, romerska kejsare hade problem med upproriska och stridsdugliga judar. Och i modern tid har vi staten Israel med en av världens starkaste krigsmakter vilken visat sin duglighet i sexdagarskriget, bland annat.

Vidare är det underligt att folk nästan verkar vara förvånade över den brutalitet som Israels krigsmakt far fram med. Man måste begrunda den religiositet som faktiskt genomsyrar staten och dess medborgare. Om man betänker idén om att man är utvalda av Gud och dennes egendomsfolk samt det faktum att man som religiös högtid (Purim) bland annat firar slakten av 75 000 människor, samt att man mer eller mindre införlivat myten om att ständigt vara förföljda och utsatta i sin religion, så kanske det inte är så konstigt med denna gång efter annan uppvisad brutalitet.

Den judiske människorättskämpen och författaren Israel Shahak beskriver i sin bok ”Judisk historia, judisk religion” hur den judiska religionen tidvis tar sig uttryck. Bland annat tar författaren upp ett exempel där en judisk soldat brevledes frågar sin rabbi om råd. Soldatens bekymmer rör bland annat om det går för sig att döda obeväpnade män, kvinnor och barn eller om man skall agera som i vanliga krig, bara döda soldater. Rabbinen svarar genom att hänvisa till olika citat ur Talmud och med hänvisningar till andra rabbiners ord. Bland annat framkommer det att det inte är tillåtet att döda en ickejude i fredstid, men inte heller tillåtet att rädda en ickejude som håller på att dö, samt att det är en mitzva (påbjuden religiös plikt) att i krigstid döda ickejudar. Soldaten tackar sin rabbin i ett svar och skriver vad han kommit fram till: ”I krigstid har jag inte bara tillåtelsen utan även befallningen att döda varje arab och arabiska som jag träffar på, om det finns anledning att frukta att de direkt eller indirekt bistår i kriget mot oss. Och vad på mig ankommer, måste jag döda dem, också om detta skulle medföra att jag kom i klammeri med krigets lagar”.

Att Israels armé officiellt inte anammat denna syn på ”vapnens renhet” är visserligen sant, men sant är även, som Shahak tar upp i sin bok, att ”i alla de fall judar i ett militärt eller paramilitärt sammanhang mördat arabiska civila – även i fall av massmord såsom det i Kafr Kasim år 1956 – blev mördarna antingen helt frikända, fick ytterst milda domar eller så stor nedsättning att det blev nästan ingenting till straff kvar.”

Med den kunskap jag har om ovanstående är jag inte ett dugg förvånad över det folkmord som skett i Gaza, och jag är inte ett dugg tveksam till att termen folkmord är rätt i sammanhanget. Att vi sedan skulle få se en israelisk militär eller politisk ledare bli åtalad för detta ”brott mot mänskligheten” är högst osannolikt. Haagtribunalen som går i Nürnbergprocessens fotspår verkar mest inrikta sig på europeiska vita eller stamhövdingar från mörkaste Afrika. Morddemokratierna som USA och Israel har carte blanche i krigföring och rättsskipning. Varför det är så och vilka bakomliggande krafter som möjliggör det är en annan fråga.

Problemet med att kritisera Israel eller de judiska sionistlobbyisterna bottnar i det falska skuldkomplex som den vita västvärlden envisas med att nära på grund av den påstådda så kallade Förintelsen. Detta omöjliggör all kritik. På grund av detta kom Israel också undan med att attackera det amerikanska fartyget USS Liberty (sina egna allierade) under sexdagarskriget; på grund av detta har man kommit undan med tortyr och övergrepp under årtionden och nu senast med att bomba FN:s byggnad i Gaza (detta sades vara ett misstag, trots att Israel har GPS-koordinater för alla FN:s installationer i området). Genom ett förlåt här och en ursäkt där kan Israel undkomma vad helst de vill.

Slutligen är det ju även så att judarnas extremt aggressiva värnande om sin egen unika ställning samt bredvilligheten att skrika antisemit så fort någon ickejude har fräckheten att ifrågasätta, gör det omöjligt för de flesta att undersöka och utforska eventuella bakomliggande historiska och religiösa orsaker till Israels agerande. Det är på grund av denna feghet från västvärlden som man gång efter gång accepterar staten Israels övergrepp och än i denna dag blir förvånade över något som är fullkomligt självklart sett i sitt perspektiv. Här har jag ett övertag eftersom det inte rör mig i ryggen om jag blir kallad för antisemit och det ger mig möjligheten att försöka förmedla en annan syn på saker som nu sker. Om jag har rätt, fel eller litet av båda är upp till läsaren att ta ställning till – ni får i alla fall en annan syn på saker och ting.

  • Publicerad:
    2009-01-20 00:00