SAMHÄLLE. Henrik Gustafsson skriver om boken ”Vi bara lyder” och det moderna samhällets syn på arbete och sysselsättning.

Sjukdomens värde. – En människa som ligger sjuk upptäcker ibland att hon vanligtvis blir sjuk av sitt arbete, sina affärer eller sitt samhälle och av dem har berövats all klarsyn beträffande sig själv: denna insikt kommer hon fram till genom den sysslolöshet som sjukdomen påtvingat henne.

(2000:174) /Nietzsche.

Roland Paulsen är en doktor i sociologi som valt att lägga fokus på arbetstidsförkortning. Som nydisputerad doktor blev han tvungen att skriva in sig på Arbetsförmedlingen i fyra månader innan han kunde börja jobba med ett forskningsprojekt. Projektet han sedan påbörjade fick namnet: ”Funktionell dumhet” och i sin studie kring detta väljer han att inrikta sig på Arbetsförmedlingen. Om detta berättar han i sin bok ”Vi bara lyder”. Där spekulerar han kring hur vissa arbeten kan verka fördummande och att detta ibland kan vara till gagn för företaget personerna arbetar för. ”Teorin är att vi i arbetslivet begränsar vår reflektionsförmåga till tekniska problem och undviker att ställa frågor kring mening och syfte; en viljestyrd fördumning som hjälper företag att fungera bättre” (2015:17).

Roland skriver om en intervju med en sparkad generaldirektör för Arbetsförmedlingen vid namn Angeles Bermudez-Svankvist. Förutom sin post i Sverige var Angeles även ordförande för en sammanslutning av hela världens Arbetsförmedlingar. Som arbetslös kvinna på 50+ behöver hon, till skillnad från många andra, inte vara inskriven på Arbetsförmedlingen. Hon behåller, vid tillfället för intervjun, sin månadslön på 142 400 kronor i månaden och kan sedan göra vad hon vill med sin lediga tid. Detta medan många andra måste hållas i sysselsättning av just den myndighet som Angeles tidigare var chef över. Själv säger hon att man måste göra något ifall man ska få pengar från staten. Hon menar dessutom att man blir sjuk av att inte ha någon sysselsättning.

Under 20 år efter det senaste världskriget var det ett problem i Sverige att det fanns för många jobb. Paulsen skriver att Sverige aldrig har varit rikare än idag, ifall man räknar ihop allas samlade, ”rikedomar”. Produktiviteten har ökat, alltså hur mycket varje anställd kan producera. Detta tog vi tidigare ut i högre löner och arbetstidsförkortning. ”Sedan den sista arbetstidsförkortningen 1976, då pensionsåldern sänktes från 67 till 65, har produktiviteten mer än fördubblats. Den produktion som då krävde två personer kan alltså en person idag producera. Ändå har arbetstiden inte sänkts sedan dess. Tvärtom håller vi för första gången sen industrialiseringen på att förlänga arbetstiden genom att höja den ålder som krävs för full pension” (2015:35). Detta beror, enligt Paulsen, inte heller på att vi lever längre.

”1995 hade Sverige lägst inkomstskillnader av alla OECD-länder. 18 år senare har Sverige hamnat på fjortonde plats”, samtidigt har ”de som tjänar mindre än hälften av medianlönen mer än fördubblats från fyra till nio procent” (2015:36). ”Om produktiviteten i ett land fördubblas utan att arbetstiden alls sänks så innebär det att den halva av arbetskraften som görs överflödig måste få nya jobb” (2015:37). Därför ser politikerna sig skyldiga att ständigt skapa nya jobb, även om det handlar om sådana som kan betraktas som meningslösa och onödiga. Paulsen kallar det ”Tomt arbete” när man är på jobbet och får betalt fastän man egentligen inte gör något arbetsrelaterat. Detta fenomen lär vara särskilt vanligt i kontorsmiljöer. I en artikel i SvD som behandlar en avhandling av Paulsen står det om en anställd vid skatteverket i Helsingfors som avled vid sitt skrivbord. Det skall ha tagit två dagar innan någon upptäckte att han var död. Att han upptäcktes berodde inte heller på att någon saknade hans arbetsinsatser utan på att en kamrat tittade in för att göra honom sällskap. En chef förklarade senare att han ”arbetat ganska självständigt” (1).

Paulsen belyser paradoxen i hur; ”Ett samhälle som gör sig allt mindre beroende av arbete blir alltmer inriktat på att lösa sina sociala och ekonomiska problem med just arbete” (2015:38). I ett sådant samhälle förväntas Arbetsförmedlingen lösa alla problem genom ”sysselsättning” och att sätta folk i arbete. Sedan Arbetsförmedlingen blev en myndighet år 2008 har de slutat erbjuda tjänster utan sysslar istället med myndighetsutövning. I en SIFO-undersökning 2013 klassades Arbetsförmedlingen som Sveriges minst omtyckta myndighet, efter både Migrationsverket och Försäkringskassan (2) (2015:39). Tilläggas bör kanske att detta är trots att det är den enda av de tre där Dan Eliasson inte huserat i någon chefspost.

Antalet inrapporterade incidenter hos Arbetsförmedlingen (hot, våld och bränder) tredubblades nästan mellan år 2009 till 2013, från 398 till 1001 (2015:74). ”Något verkar hända med de arbetslösa ju längre tid de är inskrivna”, skriver Paulsen; ”Något som gör dem aggressiva” (2015:85). Ett exempel på detta får författaren i en intervju med en person som kallas Jan och tidigare var anställd på Arbetsförmedlingen: ”Strax efter att ha klivit på sin tjänst blev han handläggare åt en arbetslös som hade erbjudits mekanikerutbildning men misskött sig genom att inte dyka upp eller komma berusad. Nu var han avstängd, och när Jan nekade honom en ny utbildning blev han arg. Han hotade att skjuta ihjäl Jan och alla andra på kontoret. Redan vid det här laget var Jan tillräckligt härdad för att inte bry sig och han rapporterade inte ens hotet. Efteråt när polisen kontaktade honom, insåg han att han nog hade missbedömt situationen. Enligt den utredning som gjordes ska mannen ha sagt samma sak till en vän: Han skulle verkligen skjuta ihjäl alla på Arbetsförmedlingen. Dagen därpå gick han sålunda ut med patronerna i fickan och ett laddat hagelgevär nedstucket i byxbenet. Geväret var osäkrat och halvvägs på promenaden gick skottet av. Pipan var vänd uppåt. Den arbetslöse sköt sig i magen, föll ihop och dog ett par meter från Jans kontor” (2015:123-124).

I boken beskrivs en intervju med Sven-Otto Littorin, som var arbetsmarknadsminister under Reinfeldt åren 2006–2010. I och med denna drar författaren slutsatsen att det är själva ansträngningen i arbetssökandet som är viktig för Arbetsförmedlingen, inte nödvändigtvis att den skall leda till någon slags produktion (2015:158). Littorin hävdar att arbete förhindrar många tillfällen av ”synd”, men säger själv att han aldrig skulle kunna underordna sig någon chef igen. Den typen av dubbelmoral verkar vara genomgående bland många politiker som står bakom ”arbetslinjen”. De vidhåller en norm för sig själva och en annan för dem som de betraktar som sina undersåtar. Medan de själva smörjer kråset vill de att andra ska jobba hela livet, även om det sker under usla förhållanden. Om alla skulle göra som de gör så skulle samhället haverera, men försöken från politiker att fördela resurserna mer jämnt lyser med sin frånvaro. Förmodligen för att det är sådana som de själva som sitter på dem, och ständigt strävar efter att håva in ännu mer på andras bekostnad.

Paulsen beskriver att helt arbetslösa mår bättre än personer som lever under osäkra arbetsvillkor. Människors hälsa skall även förbättras motsvarande en föryngring på åtta till tio år när vi går i pension (2015:176). Han påpekar hur arbetslöshetskriserna under 1930-talsdepressionen medförde stora reduktioner av hjärt-kärlsjukdomar. Arbetsrelaterade skador och sjukdomar tillsammans beräknas kosta lika mycket som sjukdomen cancer och den vanligaste tidpunkten för dödlig hjärtattack skall vara måndag morgon (2015:177).

Det samhälle där arbetet blivit ett självändamål kallar Paulsen för arbetssamhället (2010:9). Bara under den tidigaste industrialiseringens hårda tid arbetade vi mer än vi gör idag. Antropologer är överens om att jägare-samlare i historiens gryning arbetade ca 20-35 timmar i veckan för att finna föda. ”Antikens romare och greker hade vidare långt längre semesterperioder än vad vi har idag, och i det medeltida samhället var åttatimmarsarbetsdagarna inte bara färre utan också präglade av lägre intensitet (2010:10).

På Aristoteles tid ansågs det inte som ett arbete att filosofera. Då såg man på arbetet som en förödmjukelse och ett straff, i dagens samhälle räknas det som en rättighet. I antikens Grekland ansågs varje hinder för intellektuella aktiviteter vara av ondo, ”en distraktion från det viktiga i livet… Den mest hotande distraktionen var i detta sammanhang arbetet” (2010:23). Själva frihetsbegreppet definierades som frihet från arbete. Samhället i sin tur beskrevs som motsatsen till arbetslivet. Aristoteles syn var att ”rikedom från handel hatas med rätta då den är onaturlig. Den mest hatade sorten, och med störst anledning, är kredithandeln då den skapar förtjänst på pengarna i sig och inte från de naturliga objekt de härrör från. Pengar var avsedda att användas i utbyte, inte för att höja en ränta.. Av alla sätt att skapa rikedom på är detta det mest onaturliga” (2010:25).

Det verkar som man i all tid, förutom de senaste åren, har försökt anpassa ansträngningen efter sina behov. Maten var innan massproduktionens tid den största utgiften och arbetskraften kunde variera med skörd och matpriser. När matpriserna sjönk så sjönk även arbetsmotivationen. Livet hade mer att erbjuda än status och pengar på banken, jobba var något man gjorde främst för att överleva. ”Möjligheten att tjäna mer var mindre lockande än att arbeta mindre” (2010:36). Nietzsche skriver att: ”Arbetet är den bästa polisen, det ser till att alla håller sig inom ramarna och kan kraftigt bromsa utvecklingen av förnuft, lystnad, önskan efter oberoende” (2010:41).

Jag ser en motsättning i hur det som kallas full sysselsättning och likställs med att arbeta heltid skulle vara en slags rättighet, eller något att sträva efter. Jag tror att många skulle se det som en förolämpning ifall man ansåg att de inte var förmögna att sysselsätta sig själva utan måste ha ett heltidsjobb för att göra det. Särskilt personer med familj och meningsfulla fritidssysselsättningar hinner ofta inte med dessa bara för att de måste arbeta hela tiden. Det är även stor skillnad på olika arbeten, speciellt vid arbeten med hög belastning vore det angeläget att låta människor arbeta mindre för att inte slita ut sig. Det är väl fritiden som ger livet dess värde, inte den tid man spenderar på sitt arbete? Det handlar förstås i stor utsträckning även om pengar och inkomst, men vi konsumerar ju mer än någonsin i dagens samhälle så det finns anledning att tro att vi lägger en stor del av de surt förvärvade pengarna vi tjänar på saker som vi skulle klara oss lika bra utan.

Informationsfilm som belyser Paulsens syn på arbetssamhället.

Källor:
(1) SvD 14/6 -13 ”Tomt arbete är opium för folket”
(2) Sifo: Förtroendet rasar för Arbetsförmedlingen
Paulsen, Roland. (2015) ”Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen”. Bokförlaget Atlas
Paulsen, Roland. (2010) ”Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin”. Gleerups Utbildning AB
Nietzsche, Friedrich. (2000). ”Mänskligt, alltförmänskligt”. Brutus Östlings Bokförlag Symposium

  • Publicerad:
    2018-04-02 09:00