KRÖNIKA. Petri Mikkonen skriver om rabiata sionistvänner och den falska föreställning som Avpixlat sprider.

Den 22 april skrev Avpixlats John Gustavsson en krönika i vilken han går till försvar för judarna. Krönikan var en replik på turbulensen kring Rolf Malms tidigare publicerade men nu borttagna text, där han kortfattat gick igenom hur Sverige blev en mångkultur samt påpekade det faktum att judarna var starkt pådrivande i denna utveckling, eller snarare avveckling, av Sverige.

Malms krönika har som sagt avpublicerats ikväll, uppenbarligen eftersom den kunde tolkas som ”antisemitisk”. Eftersom inga faktafel kunnat påpekas i texten måste vi dra slutsatsen att det är de fakta som där framkommer som är eller kan tolkas som ”antisemitiska”. Antagligen kommer nu Avpixlat att återgå till sin ensidigt kontrajihadistiska rapportering och retorik, trots att man här hade en god chans att faktiskt avslöja orsakerna till att Sverige idag ser ut som det gör. Vi kan dock hoppas att Rolf Malm fullföljer sin avsikt att skriva boken, som hans krönika enligt uppgift var ett förkortat förord till.

Det här kommer knappast som en överraskning för de som känner till det Sverigedemokraterna nära stående Avpixlats sionistiska inriktning. Frågan är vad de tjänar på att var så rabiata sionistvänner att de till och med är beredda att bortse från fakta gällande judarnas roll i Sveriges förvandling till en mångkultur? Varför är det så viktigt att stå upp för judarna att det till och med får överskugga svenskarnas väl? Detta trots att judarna gång efter annan förklarat sig stå på den mångkulturella ideologins sida, ja de har till och med förklarat sig vara ideologins förkämpar!

Ett svar hittar vi i den kontrajihadistiska ideologins falska föreställning om att det pågår ett civilisatoriskt krig mellan den ”judeokristna” och den islamiska världen. Kontrajihadismen gör gällande att islam ensam är mänsklighetens fiende och att i synnerhet den ”judeokristna” västvärlden, med Israel och USA i spetsen, befinner sig i krig med den. Det är dock en falsk dikotomi och det ”judeokristna” perspektivet är ett tämligen nytt koncept från mitten av förra århundradet.

Falskheten i dikotomin ligger däri att den buntar samman judenheten och den västerländska kristenheten i en civilisatorisk enhet, fastän faktum är att judar varit aktiva – inte minst genom Frankfurtskolan – med att avskaffa de västerländska värdena och samhällena bland annat genom att förespråka mångkultur, som nås och intensifieras med massinvandringen som också leder till ett mångetniskt samhälle.

Samtidigt har vi under åren kunnat se rabbiner glädja sig över islamiseringen av Europa. Nyligen talade ordföranden för den Europeiska rabbinkonferensen, Pinchas Goldschmidt, om att judar och muslimer har en gemensam fiende i europeiska nationalister och att judarna trivs i mångkulturella samhällen. Judinnan Barbara Spectre har också skrutit om att judarna står i spetsen i förvandlingen av Europa till en mångkultur.

Dikotomin försöker också intala oss att vi måste välja mellan judarna och muslimerna. Är man inte med judarna, så är man för muslimerna och kanske till och med för islamiseringen av Europa. Är man mot islamiseringen av Europa så måste man vara för judarna och gärna också stödja den sionistiska destabiliseringspolitiken i Mellanöstern. Men det borde ju säga sig självt att vi inte behöver välja någonting annat än oss själva. Vi skall kämpa för europeisk och i synnerhet nordisk frihet och för våra folks överlevnad, och vi tänker inte godta varken invaderande araber eller subversiva judiska organisationer.

Judarna är inte heller vilka som helst, utan de är en väldigt etnocentrisk grupp som under årtionden, till och med århundraden tillskansat sig mäktiga positioner i de västerländska samhällena. Utan att här närmare gå in på detaljer därom hänvisar jag till Dr. David Dukes och professor Kevin MacDonalds utmärkta verk i ämnet.

Detsamma kan man inte säga om muslimerna oavsett etnisk tillhörighet. Islamiseringen som process pågår endast för att det väller in enorma mängder muslimer genom våra i princip öppna gränser – det är med andra ord ett resultat av att den muslimska massan i västvärlden växer. Deras styrka är blott en numerär styrka, även om det också från det hållet gjorts försök att infiltrera exempelvis vissa politiska partier.

Men varför växer den muslimska massan i våra länder, varför är våra gränser vidöppna? Det är just den frågan Avpixlat hade en chans att besvara, men valde att låta bli. Genom att peka på det judiska inflytandet och deras roll i mångkulturaliseringen tar vi på inget vis muslimernas parti, men för att vi ska kunna göra någonting åt massinvandringen och problemet med muslimerna måste vi adressera eländets orsaker och roten till det onda. Det gör vi inte genom att vägra prata om judefrågan.

/Petri Mikkonen

  • Publicerad:
    2017-04-23 23:40