MUSIK. Denna vecka presenterar Nordfront den ryske kompositören Modest Musorgskij och hans tondikt ”En natt på Blåkulla”.

Denna fredag vill Nordfront passa på att presentera den ryske kompositören Modest Musorgskij och hans tondikt En natt på Blåkulla.

Modest Musorgskij föddes 1839 i Karevo som ligger i Kunyinskij-distriktet i västra Ryssland, strax söder om St. Petersburg. Den adliga familjen Musorgskij var en av det ryska tsardömets rikaste och mäktigaste och sades härstamma från nordmannen Rurik som var den förste härskaren över Kievriket och stamfader till den första ryska tsardynastin.

Redan som sexåring fick den unge Modest lära sig att spela piano av sin mor. Familjen flyttade så småningom till St. Petersburg för att Modest och hans bror skulle utbildas till militärer. Därför fick han som 13-åring börja vid kadettskolan i staden och vid den tiden hade han redan hunnit publicera ett pianostycke vid namn Porte-enseigne Polka.

Det var också musiken som blev hans stora livspassion och tillsammans med kompositörerna Milij Balakirev, César Cui, Aleksandr Borodin och Nikolaj Rimskij-Korsakov anses han tillhöra ”De Fem”. Dessa var de mest tongivande inom den ryska nationalistiska och romantiska musiken under 1800-talet senare del.

Musorgskij kom dock att bli alkoholist, vilket gjorde att han fick svårt att färdigställa sina verk, något som kollegan Rimskij-Korsakov istället gjorde i efterhand.

Trots att Musorgskij kämpade med sitt drickande och under långa perioder lyckades hålla sig nykter dog han 1881 i sviterna av sin alkoholism, bara 42 år gammal.

Ett välkänt porträtt av den svårt alkoholiserade Musorgskij. Det sägs vara målat bara dagar innan hans död av konstnären Ilya Repin.

En natt på Blåulla är ett väldigt tidstypiskt ryskt, nationalromantiskt stycke som med sin pompösa stil även för tankarna till den nästan samtida tyske kompositören Richard Wagner och framförallt stycket Valkyriornas ritt från den välkända operatetralogin Nibelungens ring.

Blåkulla är enligt folktron den plats dit häxor flög om natten, framförallt på skärstordagens natt, för att fira häxsabbat med Djävulen. I Sverige blev tron på häxor under 16- och 1700-talets lutherska ortodoxi så stark att man dömde ett stort antal människor, framförallt kvinnor, till döden för anklagelser om resor till Blåkulla – anklagelser som inte sällan grundade sig på barns vilda fantasivittnesmål.

En av de mest kända rättegångarna mot häxor i Sverige var den så kallade häxprocessen i Torsåker 1675. då 71 trolldomsåtalade personer halshöggs och brändes på bål efter att ha spårats upp av prästen Laurentius Hornaeus,

På senare år har dock även häxprocesserna i Finspång fått mycket uppmärksamhet. Den mest kända Finspångsrättegången skedde 1617. då åtta kvinnor åtalades för att ha rest till Blåkulla och förlustat sig med Djävulen. Kvinnorna utsattes under processen först för ett vattenprov, då man knöt ihop den anklagades högra tumme med vänster stortå och vänster tumme med höger stortå för att sedan kasta henne i ett vattendrag. Om den anklagade kvinnan flöt var hon skyldig men om hon sjönk ansågs hon oskyldig.

Efter vattenprovet skulle ”them (kvinnorna) pina til enn sann bekennelse”, med andra ord tvingas bekänna sina påstådda brott under tortyr. En av kvinnorna, Lusse, avled under tortyren vilket gav prästen Bengt i Skedevi stora problem eftersom hon ännu inte hade hunnit dömas. Prästen visste nämligen inte ifall man utifrån omständigheterna kunde begrava henne på kyrkogården eller ej, speciellt med tanke på att hon förnekade brott fram till sin död trots att hon misslyckats med vattenprovet.

De övriga sju kvinnorna befanns skyldiga och halshöggs troligtvis innan de brändes på bål på Trollkärringeberget strax norr om Finspång.

• Publicerad:
  2020-01-31 20:00

Kategoriserat som:
• Historia
• Kultur & Kunskap
• Musik
• Underhållning
• Finspång
• Häxor
• Klassisk musik
• Ryssland
• Veckans låt