Veckans låt: Cabaret Voltaire – ”Thank You America”

MUSIK. Nordfront presenterar denna vecka låten Thank You America med den brittiska avant-gardepopduon Cabaret Voltaire.

Cabaret Voltaire är en anarkokommunistisk grupp, duo och nu ett enmansband, som bildades i engelska Sheffield 1973.

Veckans låt är Thank You America som släpptes 1987 på albumet Code när sångaren Stephen Mallinder fortfarande var med och bandet befann sig i sin kommersiellt mest framgångsrika fas.

Bandnamnet tog de från en konstnärlig nattklubb på Spiegelgasse i Zürich, Schweiz, som grundades 1916 av den anarkistiske dadaisten Hugo Ball och hans älskarinna Emmy Hennings.

Där ägnade man sig åt att uppföra avantgardistiska kabaréer för ”konstnärliga” och politiska ändamål, där ”konsten” var utstuderat kulturomstörtande. Musiken kunde framställas med bullermaskiner som hämtats från futuristernas politiska program. Futuristerna ansåg att den industriella tekniska och bullriga utvecklingen skulle befria människan.

Teatersällskapets namn hämtades i sin tur från den franske filosofen François-Marie Arouet, allmänt kallad Voltaire.

CSA
Trots att Sheffieldgruppen Cabaret Voltaire är anarkokommunistisk, hade de en stor fascination för fascism, högerextremism och vad som ofta kallas ”nynazism”.

Flera av deras album utforskade vad som allmänt föll under mediernas etiketter på högerextremism, särskilt albumet som kom precis före Code – 1985 års album som hette The Covenant, The Sword, and the Arm of the Lord.

Det var också det exakta namnet på en politisk grupp – förkortat till CSA – som var en militant organisation i USA under 1970- och början av 1980-talet, och som hade utvecklats från en kristen baptistförsamling i Missouri, The Zarephath-Horeb Community Church.

CSA ägnades åt kristen identitet, prepping och överlevnad i USA under 1970-talet och början av 1980-talet. 1983 förklarade CSA krig mot den amerikanska sionistockuperade regeringen.

Efter att Polisen utfört en belägring av CSA:s huvudkvarter – kallad The Farm – greps de högsta ledarna och organisationen upplöstes.

Cabaret Voltaires album sålde så pass bra att de säkrade sitt skivkontrakt. Men i USA fick albumet inte ha samma titel, för man ville inte att det skulle få ungdomar att intressera sig och dras till CSA:s idéer, så USA-utgåvan hette bara The Covenant.

De få före detta ledarna som har uttalat sig om sin bakgrund har varit lågmälda. De flesta har degenererat. Jemima Huerta som är dotter till CSA:s Kerry Noble, säger att det inte gick så vilt till inom CSA som det hävdas.

Men hon är uttalat liberal, rasblandar och lever enligt de judiska föreskrifterna för en snäll amerikansk shiksa med ett liv i en liberal smältdegel.

# C O D E
En del kommunister och antifascister kom dock att sätta kaffet i vrångstrupen när Code släpptes ett par år senare. Duon var förmodligen lika anarkokommunistisk som alltid, men nu hade man i inledningsspåret Don’t Argue med samplingar från den berömde filmregissören Frank Capras antityska propagandafilm Your Job in Germany, gjord 1945.

Den användes som instruktionsfilm till de ”fredsbevarande” soldater som USA skickade till det ockuperade Tyskland för att skövla, mörda och våldta tyskarna efter ”krigsslutet”.

Där inrättade överbefälhavare och krigsförbrytaren Dwight Eisenhower sina dödsläger för att plåga de vita tyskarna under bar himmel utan mat och omsorger, så att de skulle dö. Livet och döden blev en värre, och äkta, mardröm än de judiska fanstasifoster som numera tillskrivs det tyska rikets inhägnade men produktiva arbetsläger.

Trots att temat på Code säkert var menat som hat mot fascismen, ger Capras filmrepliker i Don’t Argue tydliga indikationer på hur omänsklig de allierades postkrigspolitik mot det tyska folket var:

Låt det inte lura er. Ni är i fiendeland. Var alerta. Misstänksamma mot alla. Ta inga risker. [Tyskarna] har inte haft något yttrandefrihet. Hade ingen fri press. Uppfostrades strikt med propaganda. De har utbildats för att hata och förstöra. Argumentera inte med dem. Försök inte ändra deras synsätt. Ni ska inte vara vänliga. Ni ska vara reserverade. Vakande. Misstänksamma. Vakande… och misstänksamma.

Greppa inte den där handen. Det är inte den sorts hand du kan fatta i vänskap.

Frank Capras antityska propagandafilm Your Job in Germany från 1945.

Cabaret Voltaire använde sig vid denna tid visserligen av samplingar, men deras teknik att skapa låtar gick då ut på att fysiskt klippa och klistra analoga ljudband med tejp, så att många ljudfragment som ett lapptäcke kom att ge en för sin tid komplex ljudbild.

I november i år släppte Cabaret Voltaire sitt första album på 26 år, Shadow of Fear. Men nu är det ett enmansband endast bestående av medgrundaren Richard Kirk.

Brittiska The Guardian har skrivit en – i mitt tycke – artig recension av Shadow of Fear som går ut på att Kirk har lyckats återskapa den rätta Cabaret Voltaire-känslan.

Han har verkligen försökt. Istället för att ta den enkla vägen att köra alla ljud i en digital ljudstation i en dator – med inbyggda mjukvarusyntar som mer eller mindre spelar av sig själva – har han återanvänt gammal musikteknik från sin tidigare karriär.

Albumet känns enligt tidningen som en märklig föraning om dagens coronasituation med desinformation, utegångsförbud och polispådrag mot obstinata medborgare som inte gillar läget.

Men jag tycker att utan Stephen Mallinders paranoida pratsång och instrumentering, fattas hälften av vad som gjorde Cabaret Voltaire relevanta på 70- och 80-talen.

”Thank you, America”
Veckans låt är dock spåret Thank You America från 1987. Låten var en kritik mot USA:s utrikespolitik. Som passus kan jag påpeka att denna utrikespolitik har gått ut på att skövla jordens länder, geopolitiskt eller kulturellt, sedan inrättandet av den privata och judiska federala reservbanken 1913.

Cabaret Voltaire såg förmodligen inte problemet med att den amerikanska regeringen var ockuperad av en sionistisk elit, så som CSA insåg. Men idag kan nog ingen blunda för den.

Därför passar veckans låt som handen i handsken för att ironiskt och sarkastiskt ”tacka” USA för att de sätter sin viktigaste allierade stat, Israel, framför sig självt, och med intensifierad kraft förtrycker hela världen för Israels skull.

Sittande president Donald Trump som gick till val 2016 på att sätta Amerika i första hand, har hela tiden satt Israel främst, utan att kräva något tillbaka av israelerna.

Under hösten undertecknade Förenade Arabemiraten (FAE) och Israel under ett samarbetsavtal framställt av Trump och hans svärson, juden Jared Kushner. Detta fredsavtal kan innebära ett ökat hot om militära anfall mot Iran.

Hittills har det mest rapporterats om kommersiella flygningar mellan dessa båda länder, och att det nu firas judiska bröllop i FAE.

Och Trump gav Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i samband med dessa så kallade Abrahamavtal, nyckeln till Vita huset, till USA, och till amerikanernas hjärtan.

Detta var Netanyahu snabb att återgälda med att vända sin vän ryggen genom att gratulera Joe Biden till presidentvalssegern, trots att elektorernas röster – som väger tyngts i presidentvalet – inte lades förrän nu i måndags.

Israel först och främst
Den israeliska tidningen Times of Israel har stolt publicerat en lista på hundra punkter som tar upp många – men inte alla – de saker som Trump gjort för Israels skull.

Inte för att det kommer att ta slut med Trump. Den före detta marinofficeren Scott Ritter har skrivit att Israels gåva till Joe Biden på installationsdagen, blir att starta krig mot Iran för Israels skull.

På hemmaplan har Trump och Biden tävlat om vilken av deras familjer är mest judisk, och Bidens vicepresident Kamala Harris satt före valet i hemliga möten med den mäktiga judiska lobbyorganisationen AIPAC.

Så Benjamin Netanyahu kommer i alla händelser att kunna fortsätta tacka USA, vilket han redan gjorde när han 2015 bjöd in sig själv till den amerikanska kongressen och tackade alla amerikaner för att de stödde Israel, vilka politiska åsikter de än hade. Netanyahus tal i videon till veckans låt är tagen från det talet.

För två helger sedan höll Netanyahu en presskonferens under vilken han presenterade den plakett som nu hänger i israeliska regeringens kabinett, som minns Trumps tid som president och vad han gjort för den judiska staten.

Och för knappt två veckor sedan spädde Trump på dessa tjänster ännu mer, genom att ro i land ännu ett så kallat normaliseringsavtal mellan Israel och ett arabiskt land – Marocko –  där som alltid Israel drog det längsta strået.

Måhända skulle inte Cabaret Voltaire gilla att jag använder deras låt i syfte att inte bara kritisera USA utan också Israel, men å andra sidan: Vem vet?

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
2 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments