MUSIK. Denna vecka presenterar Nordfront det polska black metal-bandet Батюшка, som tar sin rysk-ortodoxa image på så stort allvar att man till och med skapat en egen schism.

Батюшка (Batushka) grundades 2015 av black metal-musikern Krzysztof Drabikowski i Białystok i nordöstra Polen, säte för den Polsk-ortodoxa kyrkan. Medan Polen är ett av Europas mest katolska länder, finns i östra delarna av landet en minoritet som fram 1921 tillhörde Ryssland och därmed ännu bekänner sig till den östliga formen av kristendom, även kallad ortodox kristendom. Polsk-ortodoxa kyrkan är alltså en självständig ortodox kyrka med ursprung i den ryska.

Drabikowski har tidigare spelat i diverse polska black metal-band, där det kändaste nog är Hermh. I intervjuer har han berättat att han 2015 komponerade musik på sin gitarr som var råare och mer aggressiv än den typ av musik som hans dåvarande band spelade. Samtidigt satt han och lyssnade på ortodox körmusik på Youtube när han såg en mening i kommentarsfältet som kom att förändra allt:

Gud är mer metal än vad något satanistiskt black metal-band någonsin kan bli.

Då föddes idén till Batushka [ordet motsvarar ”fader”, eg. ”lillefar”, informell och familjär titel på en ortodox präst i den slaviska traditionen, reds. anm.], nämligen att inkorporera sina förfäders rysk-ortodoxa uttryck i den nya black metal som han redan börjat komponera. Det låter kanske märkligt, med tanke på att black metal i grunden alltid har en viss antikristen prägel. Men det är mycket med den ortodoxa kyrkan som ter sig märkligt och mystiskt för en västeuropé.

På Internet har det spekulerats i huruvida Batushka spelar så kallad unblack metal – det vill säga ”kristen black metal” – eller om hela deras grej är att häda mot den rysk-ortodoxa kyrkan, även då utifrån någon slags polsk och antirysk chauvinism.

Den antiryska biten kan nog avskrivas, eftersom bandets medlemmar som ovan nämndes härstammar från en minoritet i östra Polen med djupa rötter i Ryssland och ortodoxa kyrkan. I en intervju säger Drabikowski om spekulationerna:

— Låt dem tycka vad de vill. Allt som jag ville berätta finns i musiken, i lyriken och i albumets bilder. Lyssnarna måste lista ut allt själva.

För mig är det tydligt att Batushka definitivt inte är ett kristet band. Men det är inte heller nödvändigtvis ett antikristet band. Det är helt enkelt ett band som hyllar och lyfter fram det mörka, mystiska och uråldriga i den slaviska varianten av bysantinsk kultur, folklore och religion – på precis samma sätt som andra black metal-band gärna lyfter fram det mörka, mystiska och uråldriga i förkristen kultur, folklore och religion.

I Norden är vi vana vid en typ av avskalad protestantisk kristendom som kanske kan passa den typ av metal som återfinns på Sabatons nationalromantiska Carolus Rex, men inte riktigt till den mörkare delen av metal. Varför just östlig kristendom skulle passa black metal bättre beror på att den på många sätt är motsatsen till ett glatt frikyrkojippo.

Medan den västliga kristendomen, som i någon mån leds från Vatikanen, tidigt inledde en kampanj för att avmystifiera, utveckla och rationalisera religionen så har man i öst istället bevarat den. I väst uppfann man reformationen och liberalteologi och försökte förklara allt med religionen som tedde sig oförklarligt in i minsta detalj, men i öst har man skrattat åt den typen av resonemang, lyft fram kristendomens alla paradoxer, och istället bara trott och lärt såsom man uppfattat att man ”alltid” har gjort.

Istället för att avmystifiera religionen har man njutit av, ja nästan frossat i, allt som är mystiskt och oförklarligt.

En ortodox kyrka under påsknatten.

Det var också i Väst som kristendomen kom att förfalla i omfamnande av massinvandring, homofili, feminism och annan folkfientlig dekadens. I Sverige har kyrkan exempelvis mer eller mindre förvandlats till en homolobbyorganisation som emellanåt också begår brott för att skynda på massinvandringen. I öst däremot har kyrkan stått fast vid sina rötter och för folket blivit en länk till förfäderna, då man utfört samma riter, på samma språk och i samma kyrkor i tusen år. För till skillnad från i Väst har den ortodoxa liturgin inte förändrats sedan 300-talet, då den färdigställdes av den helige Johannes Chrysotomos, patriark av Konstantinopel – förövrigt en av kyrkohistoriens främsta antisemiter.

Just denna tanke om den uråldriga, oförändrade ortodoxa kyrkan med sina många mörka mysterier skiljer sig skarpt mot den rationaliserade och liberaliserade västliga kristendomen med avskalade och öppna kyrkorum där besökaren måste förstå precis allt som händer. Batushka tar det mörka och mystiska och gör det ännu mörkare och ännu mer mystiskt. Dödskallar och uppochnedvända kors är exempelvis inte nödvändigtvis antikristet – den som kan sin ortodoxa teologi inser det – men det är också bara en liten del av kakan, som Batushka väljer att lägga i centrum.

Krzysztof Drabikowski grundade alltså Bathuska 2015, först som ett enmansprojekt. Så småningom bjöd han in en gammal bandkamrat, Bartłomiej Krysiuk, som vokalist. Att växla mellan black metal-growlande och den djupt mörka bysantinska sången kan vara krävande, men Krysiuks röst visade sig passa perfekt för ändamålet.

I november 2015 släppte man sin första singel, Yekteníya VII, innan man månaden efter kom ut med debutalbumet Litourgiya. Samtliga låtar på Litourgiya heter Yekteníya I, II, III etcetera och tanken är att de ska vara som en rysk ortodox liturgi.

Litourgiya betyder förstås liturgi, vilket är ett ord som används om den ceremoni som är själva gudstjänsten i den ortodoxa kyrkan. Yekteníya betyder litania, vilket är en slags upprepande bön där prästen sjunger eller läser en mening som kören eller församlingen svarar till, vanligtvis ”Kyrie Eleison!” (Herre, förbarma dig!”), och som den ortodoxa liturgin till stor del består av.

Lyriken sjungs på så kallad kyrkoslaviska, ett urgammalt språk som dagens moderna ryska härstammar från och som fortfarande används i den rysk-ortodoxa liturgin. Texterna är antingen tagna från bibeln eller den ortodoxa liturgin, där man vänt på orden så att de är från Guds perspektiv snarare än den troendes. Exempelvis blir ”Gud var mig nådig, enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet” istället ”Jag, din Gud, är dig nådig, enligt min godhet, jag utplånar dina överträdelser enligt min stora barmhärtighet” och så vidare.

Debutalbumet Litourgiya kom i form av en bysantisk ikon föreställande den heliga jungfru Maria (Theotokos, Gudsföderskan i  bysantinsk tradition) och Jesusbarnet. Ansiktena är utsuddade, vilket inte sällan händer med gamla träikoner när de troende vördnadsfullt kysst dem i generation efter generation.

Litourgiya kom att ta metal-världen med storm, vilket kanske inte är så konstigt. Black metal är en musikstil som för den som ogillar det låter som skrammel och skrik. Men det som skiljer black metal från exempelvis death metal (som också är skrammel och skrik) är atmosfären, djupet och mystiken. Känslan av att något uråldrigt döljer sig i musiken, en europeisk folksjäl, eller ett slumrande ursinne. Genom black metal-historien har band använt olika knep för att skapa denna atmosfär, och norska Ulver var först med att blanda growlandet med sång som påminner om gregoriansk munksång – med andra ord den västerländska varianten av det Batushka gör. Gregoriansk sång passar bra in i black metal, men den djupare och mer maskulina bysantiska kyrkosången smälter ännu bättre in i den mörka black metal-atmosfären.

När livespelningar efterfrågades började man sätta upp spektakulära scenshower över hela världen. Drabikowski och Krysiuk var inledningsvis helt anonyma, för att spä på mystiken kring bandet, och tillsammans med inhyrda musiker och sångare uppträdde man iklädda kåpor liknande de som schema-munkar har inom den ortodoxa kyrkan – de högst stående andliga fäderna inom ortodoxin – och med förtäckta ansikten.

Inte en medlem i Batushka utan en riktig ortodox så kallad schema-munk. Väldigt metal dock.

På scenen byggde man i princip upp ett ortodoxt kyrkorum, med ikoner, rökelse och ljus. Förutom att korsen i sann black metal-anda var uppochned kunde man lätt tro att man befann sig i en kyrka någonstans på den östeuropeiska landsbygden. Scenshowen blandade det storslagna och överväldigande i en ortodox liturgi med det mörka och atmosfäriska med black metal på ett oerhört skickligt sätt. Succén var ett faktum.

Batushka spelar live 2018.

Bandet prisades för sina livespelningar och reste över hela västvärlden för att spela. I Ryssland och Vitryssland var man dock inte välkomna. Ortodoxa extremistgrupper hotade att prygla varenda besökare av Batushkas konserter, och bandet tog hoten på så stort allvar att man avbokade samtliga uppträdanden i länderna.

Den Stora Schismen

Under slutet av förra året ledde diverse interna bråk till att Krzysztof Drabikowski och sångaren Bartłomiej Krysiuks sparkade ut varandra från bandet.

Detta har lett till att det idag finns inte mindre än två band som kallar sig Batushka, samt en juridisk konflikt om rätten till namnet som troligtvis kommer att dra ut på tiden.

Krzysztof Drabikowski ger sin version av konflikten som lett till att det idag finns två band som kallar sig Batushka.

Krysiuk planerar exempelvis att släppa ett nytt album i juli, kallat Hospodi (Allsmäktig Gud). Krysiuks Bathuska har sedan dess publicerat två musikvideor från det uppkommande albumet på Youtube.

Drabikowski har kontrat med att släppa albumet Panihida på Youtube och Bandcamp.

Om fansen var villrådiga till att börja med när det gällde vilken sida de skulle stå på i tvisten, så var det ingen tvekan när musiken fick tala för sig själv. På Bartłomiej Krysiuks musikvideor fick man snart stänga ned kommentarsfunktionen eftersom musiken fick så mycket kritik. Sedan dess är hans version av Batushka mer känt som ”Faketushka”.

Drabikowskis Panihida hyllas däremot enhälligt och det är tydligt att det som gjorde Litourgiya så populär återfinns på albumet fullt ut. Krysiuks variant är inte jättedålig, men saknar totalt den unika känslan som gjorde att Batushka stack ut ur mängden. Låtarna från hans Hospodi låter som vilket kommersiellt black metal-band som helst och man hittar knappt någon känsla av uråldrig mörk ortodoxi där.

Veckans låt Yekteníya IV kommer dock från Litourgiya, innan den stora schismen. Musikvideon är full av ortodox symbolik i form av ikoner – en gammal bysantisk konstform som pryder kyrkor i hela Östeuropa. Det märks att Drabikowski kan sin ortodoxa historia och teologi och han svartmetallar den på ett ypperligt sätt. Bara musikvideon talar självt för varför Batushka från första lyssningen kom att bli ett av mina absoluta favoritband.

Själv står jag självklart bakom Krzysztof Drabikowski i konflikten och instämmer i en gammal kyrklig fördömelse om alla andra som försöker släppa musik under namnet Batushka: Anatema!

Панихида (Panihida): Den sanna uppföljaren till Litourgiya.

• Publicerad:
  2019-06-28 20:00

Kategoriserat som:
• Kultur & Kunskap
• Musik
• Underhållning
• Religion
• Rysk-ortodoxa kyrkan
• Veckans låt