Vätebombens ursprung

Dagens datum 20 maj: Denna dag 1956 genomfördes den första luftburna vätebombsprängningen på en ö i Stilla havet. Bakom projektet stod Edward Teller och Stanislaw Ulam.

hydrogen

1942 startades Manhattaprojektet under ledning av den judiske atomfysikern Robert Oppenheimer. Syftet var att bygga världens första atombomb med hjälp av teknik som till stor del hämtats (stulits) från Tysklands kärnkraftsprogram. I augusti 1945 detonerade atombomber i de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i en tid då andra världskriget i princip var över. Resultatet: totalförstörda städer, hundratusentals döda civila samt efterlevande som än idag dör av cancer på grund av bombernas radioaktiva strålning.

Edward Teller

Edward Teller sitter framför en plansch på en sprängning.

Om Robert Oppenheimer var ”atombombens fader” anses Edward Teller vara ”vätebombens fader”. Vätebomben, även känd som fusionsbomben, började byggas strax efter atombomben med en än förödande kraft. Bakom projektet av den nya ”superbomben” stod den ungerskjudiske kärnfysikern Edward Teller och matematikern Stanislaw Ulam, som kom från en förmögen polskjudisk bankirfamilj.

Både Teller och Ulam hade arbetat inom Manhattanprojektet och återvände 1950 till forskningscentret Los Alamos i New Mexico då den amerikanske presidenten Harry S. Truman, som hade beordrat användandet av atombomben, nu ville ha denna superbomb som Teller sagt var teoretisk möjlig att bygga. Efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki hade flera forskare hoppat av Manhattanprojektet då de ansåg att dessa massförstörelsevapen, som bara kunde användas mot stora civila populationer, var omoraliska. Teller ansåg däremot att denna utveckling var oundviklig och att det istället vore en omoralisk handling att inte förse amerikanarna med detta vapen.

Inledningsvis hade man stora problem med byggandet då beräkningarna inte riktigt stämde. Det främsta problemet var att man inte kunde lösa hur hettan från fissionsbomben skulle antända fissions- och fusionsbränslet. 1951 kom Ulam fram till att man kunde placera fusionsbränslet på ett annat sätt. Lösningen kom att kallas för Teller-Ulam-designen, men inom kort blev det bråk om vem som låg bakom bomben då Teller ville ha ensamrätt på den. I en intervju med Scientific American från 1999 sade Teller:

Jag bidrog, Ulam gjorde det inte. Jag är ledsen att behöva svara på detta abrupta sätt. Ulam var med rätta missnöjd med tidigare försök. Han kom till mig med en idé som jag redan hade arbetat ut och haft svårt att få folk att lyssna på.

Den första vätebomben provsprängdes 1952 på Marshallöarna och var 700 gånger kraftigare än Hiroshimabomben. Året därpå skedde en provsprängning i Sovjetunionen. Den amerikanska bomben var stor och otymplig och man kunde än så länge bara spränga från marken. Bomben satte dock fart på Kalla krigets kapprustning mellan USA och Sovjetunionen där man kunde fortsätta bygga massförstörelsevapen genom att hänvisa till hotet från den andra sidan. Den 20 maj 1956 sprängde USA den första luftburna vätebomben på Bikiniatollen i Stilla havet, det område där man tidigare provsprängt den första atombomben. Det lyckade testet visade att vätebomber fungerade som luftburna vapen. Kapprustningen hade tagit ett stort steg framåt och nu skulle USA och Sovjetunionen genomföra ständiga test och förbättringar. Bara på Bikiniatollen genomfördes 23 sprängningar av olika bomber med en sammanlagd verkan av 7000 Hiroshimabomber.

Vätebomben anses dock ha fler upphovsmän än enbart Teller och Ulam. Den byggdes samtidigt i Sovjetunionen vilket många menar skedde oberoende av Teller-Ulam. Det är dock idag känt att Manhattanprojektets teoretiska beräkningar av vätebomben (under åren 1947-1949) smugglades ut av den sovjetiska spionen Klaus Fuchs via Ursula Kuczynski. De båda hade tillhört det tyska kommunistpartiet och i alla fall Kuczynski var av judisk härkomst. I denna spionhärva misstänktes också Oppenheimer, anklagad av Teller. Andrei Sakharov, Vitaly Ginzburg, Yakov Zeldovich och Julij Borisovitj Chariton var några av de mest tongivande personerna bakom den sovjetiska vätebomben. Åtminstone Chariton, Zeldovich och Ginzburg var judar, Sakharov var gift med en judinna och förespråkade judiska intressen.

Även om de judiska forskarna i USA och Sovjetunionen konkurrerade med varandra kunde man utan vidare instruera en annan nation i kärnvapenfrågor – Israel. Teller, som även varit högst delaktig i byggandet av atombomben, förde mångåriga samtal med Israel från 1960-talet och framåt om nukleära frågor och byggandet av vätebomben. Redan 1952 hade Teller och Oppenheimer haft ett möte med Israels premiärminister David Ben-Gurion gällande ansamling av plutonium. Under åren 1964-1967 besökte Teller Israel sex gånger och hade samtal med politiska ledare och forskare. Det är allmänt känt att Israel hade tillgång till kärnvapen redan 1967, samma år som Teller slutade ha sina möten i landet (vilka dock fortfarande under senare skeden) och att man massproducerade nukleära stridsspetsar direkt efter att Sexdagarskriget utbröt samma år. Idag antas Israel ha en nukleär arsenal av uppemot 400 bomber, sannolikt till stor del tack vare Edward Teller och Robert Oppenheimer.

Åsikterna om Teller har inte alltid varit positiva ens inom de egna leden. En av kritikerna till Teller och till hans ständiga hets att bygga nya groteska vapen var Isidor Rabi vid Manhattanprojektet som uttalade att ”jag anser verkligen att världen hade varit bättre utan Teller”. En annan kritiker gav enligt den israeliska tidningen Haaretz följande omdöme: ”Om ren ondska går på planeten, är det utan tvekan Teller.”

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-05-20.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om