Vart står riksdagspartierna?

Sverige står idag på gränsen till sammanbrott. Den akuta ekonomiska krisen är i och för sig tillfälligtvis över och stadsskulden stabiliseras. Men enligt experterna börjar redan nästa lågkonjunktur närma sig.

Sveriges ekonomiska kris skapades ur 70- och 80-talens politiska vanstyre, då den ekonomiska politiken i allra högsta grad präglades av marxistiska tankegångar, vilket i sin tur lett till att vi idag har ett av världens högsta skattetryck och en orimligt stor statsskuld. Invandringen släpptes under 1980-talet praktiskt taget fri, vilket gav upphov till de enorma kostnader vi idag tvingas lägga ut på omsorg om invandrare. Frågan är nu hur vi kommer att klara nästa lågkonjunktur, det verkar inte som om vi har alltför stora utsikter att få ordning på statsfinanserna till dess. Om vi inte lyckas kommer Sverige att falla långt djupare än vi hittills gjort, vi kommer att stå inför ett totalt sammanbrott.

Vi som tagit ställning för vårt folk är bittert medvetna om detta. Det är därför vår plikt att uppväcka vårt folk och få dem att inse att vi är de enda som kan få ordning på ekonomin och städa upp bland oredan som våra sittande politiker skapat. Vi måste avslöja den av marxister och kapitalister understödda klasskampen, vilken nu i kristider återigen börjat framträda likt ett spöke ur det förflutna. Vi måste få folket att förstå att det inte är genom inbördes strider utan genom enighet som vi kommer att resa oss ur denna kris. Vänsterpartiet, som är ett utpräglat marxistiskt parti, vinner allt fler väljare ur de socialdemokratiska leden. Det kan vid första anblicken te sig en aning underligt att ett i grunden kommunistisk parti nu i slutet av 1900-talet, efter Sovjetunionens fall, kan få ett så stort stöd som 13 procent i opinionsundersökningarna. Vid en närmare granskning är detta inte alls konstigt. Nej, med tanke på hur den politiska motpolen beter sig är det inte det minsta underligt. Våra nuvarande borgerliga partier är verkligen inte mycket att hurra för.

Liberalkapitalismen

Kristdemokraterna verkar vara inne i en sorts ideologisk kris, de tycks äntligen ha upptäckt att vad som står i bibeln trots allt inte stämmer överens med verkligheten. Centerpartiet försöker desperat fånga väljare genom att slå på trumman för miljön och hålla låg profil i de flesta andra viktiga frågor. Denna taktik kommer helt säkert endast att leda till att allmänhetens intresse för partiet minskar i takt med att de inre konflikterna ökar. Folkpartiet håller obevekligen på att slinka under 4-procentspärren och kommer därmed att vara ute ur spelet, troligen för gott. Förklaringen till denna drastiska tillbakagång kan väl delvis förklaras med att ett liberalt parti inte längre behövs. Nu för tiden är ju alla etablerade partier mer eller mindre liberala.

Slutligen har vi då det ”högerextrema” Moderata Samlingspartiet. Det finns nog inget annat parti i dagens politiska flora som har en mer egoistisk inställning än Moderaterna. Trots att partiet ofta säger sig vara konservativt framträder det med en liberalkapitalistisk hållning. Kanske är de endast konservativa i den bemärkelsen att de inte ser någon vits i att arbeta för sociala förbättringar för de svenskar som har det svårast. Vårt ”konservativa” moderata parti är i lika hög grad som marxisterna skyldiga till klasshatet – deras uppblåsta och arroganta attityd gentemot kroppsarbetare och låginkomsttagare är roten till hatet, som i många fall med rätta riktas emot dem själva. Om det är marxisten som hetsar och riktar massornas hat, så är det kapitalisten som sår det.

Extremkapitalister

Man kan genom att iaktta Moderaternas beteende lätt genomskåda deras skenheligheliga försök att verka ”solidariska” med folket. Dessa stackare försöker, utan någon egentlig framgång, att få det att se ut som om de verkligen skulle vilja förbättra livsvillkoren för gemene man. Även om någon enstaka menar vad han säger, så saknas ändå viljan och, framförallt, förmågan att sätta sig in i låginkomsttagarens sociala och ekonomiska problem.
De borgerliga partierna kommer givetvis alltid att misslyckas i alla försök till att ena det svenska folket – de moderata på grund av sin extremkapitalistiska politik och bristande sociala ansvarskänsla, de övriga i avsaknad av en bärande ideologi.

Fanatisk tro en nödvändighet

Ett parti eller en rörelse utan en stark uppbärande ideologi är dömd till undergång. Ideologin är det nödvändiga kitt som sammansvetsar rörelsen, den får varje enskild individ att känna att han är en del av en obeskrivbar kollektiv gemenskap. Likt miljoner vattendroppar tillsammans utgör ett väldigt hav, vävs miljoner individer samman till en enda enorm och oövervinnelig kropp med hjälp av ideologin. Rörelsen kräver, för att växa och bestå, en fanatisk tro på dess egen riktighet tillsammans med en obrottslig lojalitet gentemot densamma. Denna övertygelse kan endast formas ur en stark ideologisk grund.

Knappast perfekt

En rörelse som från första början förstått ideologins betydelse och funktion är den socialdemokratiska. Den har tagit till vara de breda folklagrens intressen och skapat ett motstånd mot den kapitalistiska världsordningen, även om de idag i princip uppfattas som en del av den. På grund av de borgerligas underlåtenhet att tillgodose arbetarklassens behov fick socialdemokratin fäste inom denna. Socialdemokratin var visserligen nödvändig i slutet av 1800-talet, eftersom det då inte fanns något alternativt socialt parti, men man får för den skull inte tro att socialdemokratin är perfekt, eller ens riktig i sina slutsatser angående den sociala frågan. Socialdemokratin, var, är och kommer alltid att förbli en marxistisk rörelse. Karl Marx lära tog sitt första uttryck i socialdemokratin, det var först ur denna som kommunismen växte fram. Det var vid det ryska Socialdemokratiska partiets kongress som bolsjeviker och mensjeviker skildes åt, inte tvärtom.
Socialdemokratin, den reformerta marxismen, och kommunismen, den revolutionära marxismen, strävar egentligen, hur underligt det än må verka, mot ett gemensamt mål. Socialdemokratin har endast, till skillnad från kommunisterna, valt den demokratiska vägen till makten. Denna väg är naturligtvis mycket längre och de demokratiska marxisterna måste vara mycket försiktigare i sina handlingar än vad kommunisterna, efter att ha inrättat proletariatets diktatur, behöver vara.
Per-Albin Hanssons socialdemokratiska styre i mitten av 1900-talet var i och för sig i många avseenden en mycket god period i Sveriges historia, troligen en av de bästa. Ekonomin fungerade bra, samarbetet över klassgränserna var utbrett och sociala reformer underlättade i vardagslivet. Sverige var under denna tid en av världens mest välmående nationer. Men Per-Albins koncept, folkhemmet, skulle inte vara i all evighet. Även om socialdemokratins dåvarande ledare predikade försoning och samarbete över klassgränserna så ville inte alla ha det så, vilket jag snart skall återkomma till. Man måste alltid ha i åtanke att socialdemokratin visserligen kan genomdriva goda och nödvändiga reformer, de kan ha vettiga åsikter i mycket, men i grund och botten är och förblir de marxister.

Det ”klasslösa” samhället

Socialdemokratin strävar, liksom kommunisterna, på sikt efter det ”socialistiska” samhällets förverkligande. De strävar, liksom, kommunisterna, efter det ”klasslösa” samhället, de strävar efter ett planekonomiskt system där staten äger alla produktionsmedel, ett samhälle där privat äganderätt anses vara orätt. Ett i sanning talande exempel på riktigheten i mitt påstående ger regeringen Palme. Sedan Olof Palme tagit över statsministerposten efter Tage Erlander försvann snart alla spår av Per Albin Hanssons försoningspolitik; internationalistiska och planekonomiska reformer genomfördes i allt större utsträckning. Visst var Palme en stor ledare och en mycket skicklig talare, men hans ideal och mål var minst sagt suspekta. Det var under Palmes tid vid makten som Sverige kom att påbörja sin färd mot självförintelse, det vill säga upplösande av nationalstaten och införandet av omfattande planekonomi
Termen ”socialism” innebär för mig att hela nationen skall må bra och tjäna tillräckligt för att kunna leva drägligt. Ett socialistiskt samhälle borde vara ett samhälle där alla arbetar och gör rätt för sig, där man kan gå säker på gatorna och där ingen behöver svälta. Det svenska samhället är inte ett sådant samhälle. Socialdemokraterna har tagit denna term och förvridit den till oigenkännlighet, de har omvandlat innebörden av detta vackra ord till något fult, smutsigt och perverst.

Jag hoppas att ni med mina här framförda argument kan konstatera att inte heller socialdemokratin förmår att ena hela det svenska folket under en ideologi, trots ett omfattande stöd från arbetarklassen.
Arbetarklassen? Kan man verkligen dela in vår tids olika folklager i ”klasser”? Svaret måste bli både ja och nej. Sverige har länge varit ett land där klasskillnaderna varit ytterst små, vilket medfört att de klassiska begreppen om klasstillhörighet blivit en aning föråldrade och omoderna. Under de senaste, låt oss säga 20-30 åren har dock de olika klasserna börjat växa fram på nytt, om än inte i lika hög grad som tidigare. Detta är följden av en felaktig politik från både borgerlig och socialdemokratisk sida. Polariseringen mellan löntagare och arbetsgivare ökar i takt med att arbetslösheten stiger och skattetrycket hårdnar. Därför kan man trots allt fortfarande, eller rättare sagt återigen, tala om ”arbetarklassen” (och då egentligen mena ”löntagarna”) som ett begrepp.

Vittrar sönder

I dagens politiska läge vittrar den socialdemokratiska rörelsen sakta men säkert sönder, allt fler väljare sviker sitt forna parti, mestadels till förmån för vänsterpartiet (som idag närmast kan ses som ett kommunistinspirerat populistparti). Socialdemokraternas 1 maj-firande samlar inte längre de massor som det gjort i alla år, och rörelsen börjar även svikta ideologiskt. Den forna sammanhållningen inom rörelsen är borta, kanske för gott. Troligen är en av de största orsakerna till splittringen den ökande klyftan mellan de socialdemokratiska politikerna och deras väljare. Riksdagsmän såväl som kommunalpolitiker har alltför ofta gjort sig skyldiga till grova bedrägerier och fusk med skattebetalarnas pengar. Idealismen har fått stiga åt sidan för Mammons lockelser.

Det är därför, i detta omvälvningarnas tidevarv, som vi liksom socialdemokraterna en gång gjorde, går ut med ett nytt, fräscht och riktigare budskap. Vi förkastar alla de etablerade partierna såsom antingen felaktiga i sin ideologiska uppfattning eller bortklemade och handlingsförlamade till sin natur, en del av skälen till detta har jag tagit upp i den här artikeln. Vi är de enda som i dagens läge kan ena det svenska folket och få stopp på den återigen begynnande klasskampen. Vi kommer att, om ni ger oss chansen, återskapa det svenska folkhemmet, fast i en bättre och sundare version, fri från marxistiskt inflytande. Vi kommer alltid att stå upp för de nödställda i samhället, för den arbetande svenske mannen och kvinnan. Vi anser, till skillnad från marxister och kapitalister, att arbete inte skall göras skillnad på, vare sig det sker intellektuellt eller kroppsligt, med pennan eller med spaden.

Arbetarna drabbas

Vilka har då drabbats hårdast av den försämrade sociala situationen? Svaret kan inte bli annat än ett, nämligen den största delen av folket, löntagarna; kroppsarbetare och tjänstemän. Ingen annan grupp i samhället har drabbats så hårt av det politiska vanstyret, även om marxisterna givetvis menar annorlunda. Det är ett faktum att den marxistiska politiken i slutändan alltid slår tillbaka mot sina egna anhängare; ”arbetarna”. Låginkomsttagarna har allt att vinna på ett regimskifte, de borgerliga mycket mindre. Dagens borgerliga familjer och villaägare behöver för det mesta inte se misären i sitt eget land. I villaområdena förekommer nästan inga utomeuropeiska invandrare, och om det mot förmodan skulle dyka upp någon så är det en av det fåtal som lyckats skaffa sig ett arbete och blivit, till synes, ”integrerad”.

Detta fenomen gör att det som svenskarna i villaområdena ser endast är den positiva bilden av invandrare. De bor inte i ghettot, ensamma bland tusentals främlingar, vilket många svenskar som har det sämre ställt tvingas göra. I villaområdet kan borgaren leva tryggt och ombonat, anordna grillfester i trädgården en ljummen sommarkväll eller kanske gå ut och äta en bit på kvarterskrogen. På måndagen far familjeförsörjarna till arbetet efter att ha skjutsat barnen till skolan. Om någon vän eller bekant gör honom uppmärksam på de stora sociala problem som vi faktiskt har, rycker han nonchalant på axlarna, lägger armarna i kors och ser lite underligt på den klarsynte kamraten innan han svarar:
– Det kommer att ordna sig.

”Ordna sig”? Ja, så naiva är dessa skyddade människor. De tror verkligen att allt ordnar sig automatiskt. Ingenting kommer någonsin att ”ordna” sig om ingen ordnar det, allt som är fel måste vi själva ordna upp, ingen annan kommer att göra det åt oss och det kommer definitivt inte att göra det av sig självt. Vad intressant det kommer att bli att höra vad de säger när Sverige står inför det totala sammanbrottet och de inser hur grundligt fel de tagit.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om