KRÖNIKA. Henrik Gustafsson skriver här om Tolstojs ”Krig och fred” och reflekterar över svenskarnas överlevnadskamp.

Efter att ha läst Leo Tolstojs monumentala verk ”Krig och fred” har jag försökt koppla samman tänkvärda stycken från boken med företeelser som är relevanta för oss i situationen av idag. Boken utspelar sig i Ryssland mellan åren 1805 till 1813. Här skildras livet för ett antal karaktärer och familjer bland societeten i Moskva och St: Petersburg under krig och fredstid. Förutom intriger på hemmaplan beskrivs händelserna vid fält och på fronten runtom Europa i kriget mot Napoleons Frankrike. Krig och fred tog sex år för Tolstoj att skriva och den första versionen publicerades i sin helhet 1869. Skrivandet föregicks av ett gediget bakgrundsarbete då Tolstoj skall ha läst allt som fanns om epoken. Han intervjuade även många som genomlevde den. Boken är mycket svårläst, men innehåller några fantastiska beskrivningar av den tidens krigsscenarier, genomgående karaktärsskildringar och en utpräglad filosofisk diskussion. Författaren deltog själv i Krimkriget 1853–56 och hans egna erfarenheter av krig lär ha präglat hans skrivande. Det känns även som att boken beskriver en tid då Ryssland tillhörde ett Europa som inte var uppdelat i öst och väst på det sätt som det är idag.

Leo Tolstoj som ung officer under Krimkriget.

Ryssland leds i boken av Tsar Alexander I och dess motståndare; Frankrike, benämns som ”revolutionens hydra”. Landets ledare, Napoleon Bonaparte, kallas för det korsikanska monstret, mördare och ogärningsman. Det är intressant att med nutidens politiska perspektiv betänka hur den ryska societeten på 1800-talet förfasade sig över revolutionen i Frankrike och dess effekter när man vet att liknande händelser och än värre skulle utspela sig även för dem omkring hundra år senare.

Målning av Tsar Alexander I och Napoleon Bonaparte.

Nikolaj, en av huvudkaraktärerna i boken, deltar vid en parad med ryska och österrikiska trupper. I samband med detta beskrivs hur han vid ljudet av Tsar Alexanders röst; ”kände att det skulle räcka med ett enda ord från denne man för att hela denna massa (även han, ett obetydligt sandkorn) skulle gå genom eld och vatten, förbrytelser, eller i döden, och därför skälvde han och blev stilla vid tanken på sådana ord” (2016:388). ”Varje general och soldat kände sig som ett sandkorn i detta människohav, kände sin obetydlighet som individ, och upplevde samtidigt sin styrka och storhet, en beståndsdel i massan, som han kände sig oupplösligt förbunden med” (2016:387).

Slaget vid Austerlitz ses som ett av de viktigaste under Napoleonkriget och stod mellan koalitionen Ryssland-Österrike och Frankrike. Alla dessa tre länders kejsare lär ha befunnit sig på platsen. Sammandrabbningen utspelade sig i nuvarande Tjeckien och det dåvarande österrikiska imperiet den 2 december 1805. Inför drabbningen skickade Napoleon ut en dagorder som lästes upp för de franska trupperna. I denna stod som lyder: ”Soldater! Jag kommer själv att leda edra bataljoner. Jag kommer vara långt från elden, om ni, med eder sedvanliga tapperhet, bringar fiendens led i oordning och förvirring; men om vi så bara för en minut synas tvivla om segern skall ni se eder kejsare ta emot de första slagen från fienden, ty det kan icke vara tvivel om seger” (2016:420).

Målning av Napoleon med sina trupper före slaget vid Austerlitz.

Trots sitt underläge segrade Napoleon vid Austerlitz. Tolstoj beskriver orsaken till detta såhär: ”det som alltid och överallt och under alla omständigheter och olika styrkeförhållanden har avgjort, avgör och kommer att avgöra utgången av fältslag – om stämningen hade varit bättre hos våra trupper” (2016:421). Bland de ryska trupperna som var i allians med Österrike fanns många motstridiga viljor och generaler som talade olika språk och hade olika mål med kriget. För de franska trupperna fanns bara en ledare och ett enande mål. Napoleon verkar ha förkroppsligat styrkorna hos sin nation vid det här tillfället och gav dem viljestyrka samt betvingade övertygelsen om seger. Sålunda verkar han ha bidragit till det som enligt Tolstoj var nödvändigt för framgång; den goda stämning som saknades hos deras motståndare.

Tolstoj har i boken en fatalistisk syn på världspolitiken. Hur historien utvecklar sig förefaller vara bestämt av ödet. Tolstoj menar att kejsare och tsar är slav under utvecklingen och har mindre handlingsfrihet än andra. ”Ju mer makt, desto mera band till andra människor, desto mindre handlingsfrihet” (2016:826). Han återkommer flera gånger till detta ämne och menar att ju högre människor står i en hierarki, desto mer bundna och ofria är de. Jag har funderat på detta och undrar om det kan tänkas gälla även härskare av idag. Hade Napoleon kunnat göra annorlunda och ändrat historien? Tolstoj verkar inte tro det. Vad hade Karl XII kunnat göra annorlunda och hur hade Sverige i så fall sett ut idag? Många har frågat sig vad Hitler kunde gjort annorlunda och vilka konsekvenser det hade fått. Vad kunde man själv gjort annorlunda och hur hade livet sett ut i så fall? Är alla dessa frågor meningslösa att älta? För nu är det som det är och då får man göra så gott man kan i nuet. Fast det är från historien vi lär oss om hur framtiden kommer att se ut och historien skrivs hela tiden i nuet som vi alla är en del av och påverkar. Allting förändras men ändå är människorna på sätt och vis likadana.

En av huvudkaraktärerna i boken, Furst Andrej, beskriver hur det i ryska hären fanns många olika partier och intressegrupper som ville olika saker och hade olika syften med sina strävanden. Den otvivelaktigt största gruppen som förhöll sig till alla de andra som 99 till 1 ”bestod av människor som inte önskade vare sig fred eller krig, varken offensiv eller reträtt”…” utan som ville bara en sak, det väsentligaste av allt: största möjliga fördel och nöjen för sig själva” (2016:863). Likaså beter sig nog lejonparten av befolkningen även idag, bland de flesta folkgrupper.

Jag kom att tänka på något jag skrivit ner för länge sedan. Dels att man skall ge vardagliga sysslor en mening. I det mesta man gör skall man tänka på vad som är syftet med detta; vad tjänar det till? Det hjälper för att se den stora bilden och att se sig själv i ett sammanhang som är större än bara en själv. Varför köper jag vissa saker, och varför handlar jag i vissa affärer. Vad äter jag och varifrån kommer det jag äter? Vem gynnar jag genom att göra det jag gör? Detta är bara några exempel på hur man kan tänka. Allting kanske blir lite mer besvärligt om man tänker så, men när man väl gjort något till en vana blir det snarare jobbigare att göra något annat.

En annan rysk politisk tänkare från 1800-talet var Michail Bakunin. Något jag skrivit ner från dennes verk ”Gud och staten” passar in i det här sammanhanget. I förhållande till samhället menade han att det bästa resultatet uppnås när alla i gruppen gör det som är bäst för dem själva och gruppen. Han menade att man behöver få individernas behov att sammanfalla med dem av gruppen som de tillhör. I vårt fall skulle det vara rasen och folket. Bakunin skrev att man skulle göra så att alla behov blev solidariska; så att vars och ens materiella och sociala intressen kom att stämma överens med vars och ens mänskliga plikter. Vi som är nationalsocialister kan anpassa detta tankegods till vår upplevelsevärld av idag. Om vårt folks medlemmar insåg att de inte är något utan sitt folk skulle de i större utsträckning genom sina handlingar i sin vardag agera för att säkerställa vårt folks överlevnad och fortskridande. Vi som individer är ingenting utan vårt sammanhang och den mest fundamentala gemenskap man äger är med sin familj och sitt folk, som är en förlängning av denna. Utan dessa kan vi inte vara hela utan förblir trasiga människor. Utan sina rötter har man inte heller någon framtid. En individ kan inte existera fullt ut utan sitt folk och ett folk kan inte finnas utan individerna som det består av. Alltså hjälper individerna sig själva även när de hjälper sitt folk som helhet. Kunde man få alla att förstå detta så vore det en verklig framgång.

Om varje företeelse skulle en sund person kunna tänka; är detta något som är bra för mitt folk, dess hälsa och fortlevnad? Om det inte gynnar vårt folks överlevnad så gynnar det istället vårt folks fiender. Fast vanligt folk tänker oftast inte att vårt folk har en slags uttalad fiende. De verkar ha väldigt svårt för att inse att det finns fiender till vårt folk som med avsikt verkar för att decimera, blanda ut och utplåna oss. Jag tror det hör ihop med hur vi tolkar andra efter oss själva. Vi har väldigt svårt att tro och förstå att det finns krafter som önskar vår undergång. För varför i hela världen skulle någon vilja något sådant? Om vårt folks medlemmar skulle inse detta vore det lättare för dem att finna motivation för att verka för vårt folks fortskridande.

Dr. William Pierce menade att en känsla av samband med och ansvar till någonting större än dig själv är den enskilt viktigaste saken i utvecklingen av en civilisation. Han jämför detta med människor som byggde de stora katedralerna på 1200-talet. De visste att bygget inte skulle bli färdigt under deras livstid, men de ville ändå bidra till dess skapelse. Han beskriver i en intervju från boken ”Fame of a dead mans deeds” hur han trodde att människorna såg detta som mer än bara ett arbete och att denna slags motivation var mer vanlig förr i tiden (2001:411). Ett bevis på det skulle vara att det knappt byggs några vackra byggnader längre. Inte heller verkar man tänka på hur eftervärlden skall se på de hus vi sätter ihop och slänger upp i städerna numera. Det verkar som att det hela bara ska göras klart så snabbt så möjligt och med minsta möjliga kostnad.

Det vore även idag möjligt att bygga sådant som eftervärlden skulle beundra – om det fanns en politisk vilja till det. Förmodligen är det just vad som saknas; politisk vilja. För det saknas också en politisk vilja bland de styrande i det här landet för att vårt folk skall överleva och fortskrida. Det existerar faktiskt en politisk vilja bland de etablerade politikerna för att vårt folk skall omintetgöras. Eftervärlden kommer kunna se det helt klart även om många som lever i dagens samhälle inte verkar se det. Liksom fisken inte vet att det är vatten som den simmar runt i verkar människor ha svårt att förstå den omvärld och samtid som de lever i. Klarsynthet handlar inte bara om att ha god syn. Det finns ett talesätt som lyder att man inte kan se skogen på grund alla träd.

I ”Krig och Fred” påtalas att: ”för att en folkmassa ska besjälas krävs det ett påtagligt objekt för kärlek och ett påtagligt objekt för hat” (2016:905). Därför har man i alla krig varit tvungen peka ut en konkret fiende att avhumanisera och demonisera för att skapa en stark vi och dom-känsla bland befolkningen. Det är allmänt accepterat att en stark vi-känsla, gemenskap, är viktigt för att en organisation skall fungera så bra som möjligt. I vårt fall skulle det hjälpa att få vårt folk att förstå att det finns en fiende som vill förgöra oss och inskränka vår frihet, både på folk- samt individnivå. Däremot är det svårare att visa på denna som ett ”påtagligt objekt”. När man försöker förklara vilka som ligger bakom utvecklingen framstår de ofta som en väldigt abstrakt företeelse, vilket de också är för gemene man. Det är också en framgångsrik strategi för dem som organiserat förstörelsen av våra länder att de får sig själva att framstå som en abstrakt och osannolik kraft för den allmänna befolkningen. Gemene man har svårt att se orsakssamband i flera led utan reagerar mest bara på det som är precis framför dem. De ser bara träden som är mer påtagliga och inte helheten; skogen som dessa är en del av, eller vad som lurar bakom alla träden.

Natasja, en godmodig religiös ung kvinna som man får följa i ”Krig och Fred” ser för sig själv; ”ett självklart sätt att besegra fienden. Detta medel bestod i att alla verkligen skulle förenas i kärlek, överge sin egennytta, ondska, äregirighet, avund, och istället älska och hjälpa varandra som bröder. Alla borde helt enkelt säga: ”Vi är i fara, låt oss överge allt det gamla – låt oss skänka allt vi äger … och vi ska alla vara ödmjuka och goda, och då kan ingen fiende göra oss något. Men om vi bara väntar på hjälp, om vi tvistar och grälar… då går vi under ” (2016:890). Jag vill sätta detta i samband med ett gammalt svenskt begrepp som heter att man går ”man ur huse”. Det är en benämning på det uppbådssystem vi hade förr i tiden, men innebär även numera att alla ställer upp och hjälper till vid ett tillfälle då folket hotas av en gemensam fiende. Det är en dröm jag har att alla som tillhör vårt folk skulle ställa upp och hjälpas åt vid bekämpandet av en gemensam fiende och fientlig kraft. Ifall detta skulle ske så skulle ingenting kunna stoppa oss, oavsett hur decimerade vi är i förhållande till omvärlden. Seger är liktydigt med vilja och det är den som är mest envis som segrar. Därmed menas även att den som aldrig, aldrig ger upp inte heller kan förlora.

Referenser:
Griffin, Robert, S. (2001) “The Fame of a Dead Man’s Deeds”. 1st Books
Tolstoj, Leo. (2016). ”Krig och Fred”. Albert Bonniers förlag

  • Publicerad:
    2018-06-16 07:00