Under flera decennier har det enligt min mening saknats en konkret och enkel redogörelse över den judiska minoritetens inflytande i det svenska samhället. En lämpad efterträdare till Svea Rikes förlags välkände ”Per Granskare” och tidningen Nationens skarpsynte chefredaktör Elof Eriksson, har tyvärr slående lyst med sin frånvaro. Den i nationella kretsar mångomtalade nom de plume skribenten Meister Eckehart, medarbetare på Nationalsocialistisk Fronts nyhetssida den-svenske.com, har därför med sin relativt nyutgivna bok Hur Sverige blev en mångkultur gjort en välbehövlig insats i att uppfylla detta bedrövliga tomrum.

En kulturgärning

På knappa åttio sidor med välgenomarbetade referenser, person- och sakregister, gör Eckehart något som enlig mig är att betrakta som en viktig kulturgärning. Utan att hänfalla åt enkelspårig propagandism bevisar Eckehart på ett klart och övertygande sätt den judiska minoritetens avgörande roll, i förvandlingen utav Sverige till dagens mångetniska helvete. Systematiskt går författaren igenom förstahandskällor, däribland judiska publikationer som Judisk Krönika och Menorah, till uppteckningar från inflytelserika politiker som Olof Palme, Tage Erlander och Gunnar Heckscher. Detta görs parallellt med akademiska källor med utsagor från välrenommerade forskare som Kevin McDonald, Frank Salter och Andrew Markus för att styrka Eckeharts tes om att; ”etniskt medvetna judar […] såg ett judiskt etniskt intresse i att Sverige blev en mångkultur […] samtidigt som inga judar aktivt motarbetade utvecklingen” (sid 73).

Eckehart för i bevis det bestickande faktum att en enda enskild judes frenetiska lobbyverksamhet bland svenska folkvalda – vilket framförallt var riktat mot Olof Palme och Tage Erlander – låg till grund för den nu alltjämt förintelsen utav det svenska folket. Denne judes namn är David Schwarz, en polskfödd ”förintelseöverlevare” tillika hängiven sionist, en person som hitintills kanske mest är känd för sitt mot svenskar hatfyllda magasin ”Invandrare och minoriteter”. Utefter en medveten etnisk strategi – vars genomförande torde vara något av ett standardexempel på etnisk krigsföring enligt evolutionsprofessorn Kevin McDonalds modell – påbörjade Schwarz sitt värv under tidigt sextiotal, genom en rad debattartiklar vilka utgick ifrån ett påstått ”immigrantperspektiv” för att belysa ”flyktingarnas förhållanden i [det svenska] samhället.”

Inte helt överraskande var det via sina stamfränder Bonniers tidningar som Schwarz inledde debatten om mångkulturens förträfflighet, med början i artikeln ”Utlänningsproblemet i Sverige” vilken publicerades i DN den tjugoförsta oktober 1964. Hans tes i artikeln var att ”utlänningarna” (en benämning som föregick dagens beteckning ”invandrare” i den etablerade debatten, men som numera har blivit tabubelagt som begrepp då det anses vara diskriminerande) i Sverige borde erhålla såväl socialt som ekonomiskt stöd från det svenska majoritetssamhället, för att dessa skulle kunna vidmakthålla och vidareutveckla sin egna etniska och kulturella särart. Det mest iögonfallande med Schwarz:s argumentation var således hans ivriga ställningstagande mot den dittills förda statliga assimilationspolitiken gentemot utlänningarna (en politik vilken helt hade genomsyrat den förda utlänningspolitiken och som haft ett grundmurat stöd från såväl riksdagen som den allmänna opinionen) och att denna dessutom väldigt framgångsrika politik, skulle förkastas till förmån för ett ”pluralistiskt” och ”flerkulturellt” betraktelsesätt.

Debatten mellan åren 1964 till 1968 vilken föregick riksdagens enhälliga beslut om Sveriges övergång till en mångkultur 1975 – ett beslut vilket juden Schwartz målmedvetet arbetat emot tillsammans med sin medsvurne bundsförvant, trotskisten Olle Svenning, vilken under flera år var talskrivare åt dåvarande statsministern Tage Erlander – dominerades helt av judiska debattörer, dessutom i en av judar dominerad massmedia. Det tydligaste beviset för detta faktum är bland annat att hela 39 % av samtliga inlägg i utlänningsdebatten gjordes av judar. Denna för Sverige helt avgörande debatt leddes alltså av individer, sprungna ur en etnisk minoritet vilken enligt officiella siffror utgör mindre än 0.25 % av Sveriges totala befolkning.

Kritik

Dock måste en viss kritik föras fram emot delar utav den argumentation som Eckehart för i sin framställning. Ty vid minst två tillfällen i skriften (på sida 13 och 73) är författaren allt för mån om att understryka att han inte vill ”generalisera” i sitt omdöme över den judiska minoritetens ansvar inför mångkulturens införande i Sverige. Satsen ”Jag hävdar […] inte att samtliga individer i minoritetsgrupperna […] kollektivt skall klandras” känns lite väl politiskt korrekt och tillrättalagd i sammanhanget. Den ger enkelt uttryckt läsupplevelsen en obehaglig bitter eftersmak av undfallenhet gentemot Sion, vilken helt hade kunnats utlämnas utan att framställningen i sig tog någon som helst skada. Utifrån en klassisk nationalsocialistisk linje, vilken herr Eckehart torde förespråka som medarbetare vid en webbaserad nyhetsportal vars beskyddare är ett parti som säger sig omhulda nationalsocialismen, är det totalt irrelevant att belysa en avgörande samhällsfråga utifrån ett förmätet individperspektiv.

Tyvärr väljer Eckehart att även i slutsummeringen av sin annars så eminenta skrift fortsätta att argumentera rent humanistiskt och individualistiskt, när han hävdar: ”Detta innebär inte att ”judarna” låg bakom [den mångkulturella] omvandlingen, utan att etniskt medvetna [enskilda] judar såg ett judiskt etniskt intresse i att Sverige blev en mångkultur…”. Författarens ställningstagande kan enbart här ånyo tolkas som förmätet individualistiskt vilket är, och detta måste poängteras med kraft, totalt väsensfrämmande från den nationalsocialistiska världsåskådningen för vilken individen ses som en del av helheten, rasen, och inte kan separeras ifrån denna.

Till sist…

Genom sin bok tydliggör dock Eckehart förtjänstfullt, när allt kommer omkring, judefrågan och den avgörande betydelse dess lösning spelar för att Sverige en gång skall kunna bli kvitt det mångkulturella oket.
Hur Sverige blev en mångkultur är en högaktuell bok, som dessutom är välskriven med en tydlig och enkel disposition.

Således borde var svensk patriot inte bara införskaffa boken för eget bruk utan också sprida den likt en budkavle: framförallt till demokratiska och politiskt korrekta s k nationella med förkärlek för ”nationaldemokrati”.
Boken kan beställas via bland annat det NSF närstående förlaget Logik.


  • Publicerad:
    2007-11-21 00:00