I förra veckan erkände imperialiststaten USA:s högste militära befälhavare, George W Bush, det som varje normalbegåvad individ förstått sedan länge. President Bush har äntligen insett det faktum att situationen i Irak liknar läget som det var under Vietnamnkrigets mest kritiska skede, och att USA med detta inte har så bra förutsättningar att vinna en militär seger i Irak. Att Bush junior inte är något ljushuvud, torde inte komma som någon överraskning. Men att med detta tro, som den politiskt korrekte i gemen, att världens starkaste militära stormakt verkligen styrs av denne, är en grov villfarelse.

Nej, den lilla etniskt homogena minoritet vilken besatt såväl senat och kongress som presidentstabens viktigaste poster, drivs av ett alldeles för ohämmat hat mot världens sex miljarder gojer, för att inte se till att behålla strupgreppet på Bush. Han är, liksom sin far och USA:s övriga presidenter i modern tid, en ivrig sabbatsgoj vars högsta mening med sin tillvaro är att följa den internationella sionismens minsta vink.

Med en verklighetstrogen bild av de maktstrukturer vilka ligger till grund för och driver det amerikanska imperiedrömmarna, förstår man snabbt vilket folk som ligger bakom inte bara den hets västvärlden idag utsätter de muslimska staterna för, utan också att det är en noggrant uträknad strategi för etnisk överlevnad för sagda folk, vilken ligger bakom den så kallade ”globaliseringen” och ”fria marknaden”.

Vilka konsekvenser får nu denna situation för patrioten? Det absolut viktigaste är att varje svensk kvinna och man, och i synnerhet de vilka är anslutna till Organisationen och med det förbundit sig att följa den hierarkiska ledarprincipen, inser vilket monstruöst kollektiv som står i vägen för Nordens frigörelse. För det är i sanningen en massa bestående av etniskt nära besläktade individer, inte enskilda ”elaka” personer vilka råkar tro på en ovanligt ”elak” gud, som drivs av ett gemensamt hat mot alla andra etniska kollektiv. Ett hat vilket sannolikt kommer att förtära detta kollektiv inifrån vårt folks arvsfiende avgår med den slutgiltiga segern.

Sedan 1945 är den vita rasen militärt besegrad. Den överväldigande majoriteten av den en gång så storartade ariska civilisationen ligger i ruiner, såväl kulturellt som ekonomiskt. Stridslinjen har förflyttats, från Stalingrad och Berlin till Teheran och Bagdad. Det är inte den ariska mannen som nu öppet höjer vapnen mot den sionistiska hydran, utan män av främmande stam och tro. Innebär detta att Motståndsrörelsen oreserverat stöder den irakiska motståndsrörelsen i dess kamp mot USA imperialismen, det vill säga den internationella sionismen? Ja. Innebär detta att Motståndsrörelsen stöder terrorism och främlingsinvasion i Europa? Nej!

Det Motståndsrörelsen till det yttersta kämpar för och tror på är vårt folks långsiktiga överlevnad. Vår plikt står till våra förfäder, utan vars hjältedåd i det förgångna vi inte hade existerat som fria kvinnor och män. Vi finner styrkan i vårt unika genetiska och mytologiska arv. Vi är inte intresserade av att jämföra detta vårt arv med andra rasers. Naturen har inte, en gång för alla, utsett ett folk till ensamt ”ljusbärare” för världens uppsjö av etniska konstellationer. Ett specifikt folks etniska fortbestånd kan objektivt sätt enbart driva ett folk subjektivt.

Så knyts kampen för tillvaron samman med varje folks unika enskilda öde. Med denna lärdom kan vi, utan att skämmas, ge den förmodat judiskättade Olof Palme rätt i dennes klassiska ord; ”Varje folks befrielse måste vara dess eget verk.”

  • Publicerad:
    2006-10-27 00:00