INSÄNDARE. Den här insändaren handlar om varför man ska rösta på och engagera sig för Nordiska motståndsrörelsen, även om man likt författaren har olika invändningar, vare sig de är legitima eller inte, eller ifall man har haft personliga problem med någon i organisationen.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Det finns många som kritiserar Nordiska motståndsrörelsen, av en mycket lång rad anledningar. Det kan gälla ideologi, tillvägagångssätt, enskilda medlemmars eller hela organisationens handlanden, estetik eller cirka sex miljoner andra saker.

Den som har hängt med har dock kanske märkt att organisationen har ägnat sig åt en hel del självförbättring. Det som var sant om Motståndsrörelsen för fem år sedan kanske inte nödvändigtvis stämmer i dagsläget. Sedan kan den upplevda verkligheten variera ganska mycket beroende på var i landet man bor och vilka människor man har runt sig. Alla gillar inte varandra och det finns nog många fall där det har påverkat huruvida någon stannat kvar eller lämnat.

För flera år sedan var jag aktiv medlem i Motståndsrörelsen, men på grund av en rad olika anledningar så kändes det som rätt beslut att lämna organisationen. Rent formellt gick jag ned till stödmedlem, men jag försvann ur bilden och gjorde annat som jag kände var rätt. Vid något årsskifte så blev det helt enkelt så att jag inte förnyade stödmedlemskapet. Jag kritiserade organisationen både inifrån och sedan utifrån. Det här är något som många har gjort, och jag vill i dag hävda att det var fel beslut att lämna organisationen, och nu ska jag berätta varför.

Ideologiska skillnader
Lustigt nog var jag mitt inne i en diskussion kring dessa saker med en relativt känd medlem inom Nordiska motståndsrörelsen, när jag plötsligt såg vad jag skrev ur ett annat perspektiv. För mig var allt så teoretiskt och jag fäste stor vikt vid att hela det system man presenterar ska fungera så felfritt som möjligt. Endast perfektion var alltså i min värld någonting värt att lägga energi på. Min åsikt idag är att det finns brister, men att de är i stort sett irrelevanta för alla utom ett litet fåtal. Exempelvis ekonomi, religion och mycket annat.

Den fråga man bör ställa sig istället är: ”Vad vill jag göra i en framtida vit etnostat?” Om svaret är att du vill bli landets ledare eller en i det politiska toppskiktet, kanske inom något visst fack, då kanske det är så att du kan göra något annat ifall du inte håller med om vissa nödvändiga saker. Det finns dock inte tid för att bygga någonting annat, så du gör bäst i att gå med och göra det du kan ändå. Jag ställde mig den frågan, och jag funderade länge. ”Vad vill jag göra i en framtida vit etnostat?” Frågan i sig är närbesläktad med ”Vem är jag?” och i sig hyfsat svår, rent filosofiskt. Det som framkom är att jag i ett framtida idealsamhälle inte vill syssla med politik.

Du kanske vill vara bonde, konstnär, hemmafru, läkare, lärare eller vad det nu kan tänkas vara. Vi är alla olika och drömmer olika drömmar. Det var inte riktigt så linjärt och logiskt som jag här beskriver, men en annan fråga jag funderade över var: ”Finns det plats för vad jag drömmer om för mig själv och för mitt folk inom Nordiska motståndsrörelsens vision? Strävar vi efter liknande mål?”, svaren är nästan ofrånkomligen ja och ja.

Frågan om exempelvis hur ekonomisk legislatur och ett skattesystem ska se ut är en huvudvärk som ett framtida skatteverk och höga politiker får ägna sig åt. Religion är någonting individuellt, så gör vad tusan du tror på, helt enkelt. Du behöver nog inte oroa dig om att du inte kommer ha en mycket högre grad av personlig frihet i ett nationalsocialistiskt system än vad vi har nu, skillnaden vore som natt och dag. Om man från Motståndsrörelsens lednings sida gör några misstag i sitt styre så lär de inte vara så allvarliga att vi får det ett uns sämre än vad vi för tillfället har det, oavsett. Fråga dig själv: ”Litar jag mindre på Nordiska motståndsrörelsens ledarskikt än på Stefan Löfvén? Vem litar jag mest på, Simon Lindberg och Pär Öberg eller Jimmie Åkesson?”

Valet för mig är självklart. Jag vet att alla ledare inom Motståndsrörelsen utan undantag genuint strävar efter att göra det så bra som möjligt för vårt folk, inte bara så att vi ska överleva utan även förbättra våra levnadsvillkor på olika sätt så att vi blir fler och bättre. Håller jag med Nordiska motståndsrörelsens ledning om allt de någonsin har sagt? Absolut inte, och jag har läst i stort sett allt ideologiskt de har skrivit, men jag litar på deras motivationer. Jag litar även på att de, om de märker att någonting inte fungerar som de trodde, så kommer de att söka en ny väg för att folkets levnadsvillkor och folket självt ska förbättras!

Om det sedan visar sig att man som kritiker haft rätt i någon enskild sakfråga där man inte håller med Motståndsrörelsen, så kan man nog även få rätt, om det visat sig att man faktiskt haft rätt i praktiken. För det mesta så brukar det vara så att de flesta system – undantaget marxism – fungerar mer eller mindre bra, helt enkelt, men de fungerar normalt sett. Om organisationens tjugo år visar någonting så är det att man konstant har utvecklat sig ifall någonting i deras verksamhet inte har fungerat, eftersom man strävar efter ett högre mål, vilket är samma mål som mitt och förhoppningsvis ditt: En stark etnostat för vårt nordiska folk.

Det verkligt stora värdet hos Motståndsrörelsen ligger i de underbara och starka människor organisationen överlag fostrar, och det framtida värde skapandet av dessa individer kommer att ha för vår överlevnad samt en framtida återerövring av vårt land.

Motståndsrörelsen är lika med stabilitet
Ifall du varit med i ”den nationella rörelsen” under någon längre tid så kan du nog notera att organisationer har kommit och gått. I alla dessa fall så har tusentals människor ägnat sig åt dessa organisationer, spridit deras propaganda och arbetat häcken av sig för organisationernas mål. Man har skänkt pengar, man har slagits med vänstern på gator, torg eller när de har attackerat svenska nationalister i hemmet. Man har utstått ekonomiskt förtryck och fattigdom till följd av engagemang och offrat åratal av sitt liv i organisationernas tjänst. Sen en dag så händer något och organisationen upphör att existera.

Man går sedan med i någonting närstående eller nytt och gör om samma sak. Man arbetar och offrar, man utstår förtryck och svårigheter. Sedan läggs även den organisationen ned. Man står kvar där och allt känns hopplöst. Medlemmarnas arbete och offer försvinner i tomma intet, allt var för inget! Vissa hävdar att sådant inte är slösad energi, utan att det väckte människor. Det kan finnas viss sanning i det, men jag vill hävda att det gör mer skada än nytta. Det bränner ut människor som hade kunnat göra bättre nytta i något som inte dyker upp som en svamp på hösten och dör när vintern kommer.

Motståndsrörelsen har funnits i tjugo år och man är starkare än någonsin. Man har gjort misstag, det erkände man bland annat på Folkkonferensen, man har haft framgångar likväl som motgångar. Det är inte samma organisation i dag som för tjugo år sedan, även om hjärtat är detsamma. Det som är och förblir detsamma är motivationen bakom varför man kämpar: Så att mina barn, dina barn och alla nordiska barn ska få leva i en trygg, vit och stark etnostat skapad av och för det nordiska folket. Man lägger inte ned organisationen när det visar sig att någon enskild person gjort fel, utan någon annan tar över stafettpinnen och kämpar vidare.

Har man haft fel i sak eller metod så ändrar man på detta och gör vad man istället tror är rätt. Motståndsrörelsen är väldigt konsekvent och ärlig på det sättet. Många i den nationella rörelsen liknar Motståndsrörelsen på det sättet, men i miniatyr. Vi fortsätter kämpa och även om vi haft eller gjort fel så gjorde vi det vi gjorde på grund av ideologisk övertygelse. Vår energi går dock förlorad ifall den inte går till just Motståndsrörelsen, då allt annat verkar försvinna antingen när något händer, när någon tröttnar eller när det blir lite för tufft.

Det man inte gör är att lägga av och lägga ner. Ingen energi som någonsin har gått in i att propagera för Motståndsrörelsen har varit förslösad energi och deras motivationer har stått fasta som urberget. Där har Motståndsrörelsen varit bättre än allt annat. Bara den här punkten är så stark att den inte på något vis går att undgå. Motståndsrörelsen har tagit mest stryk av alla organisationer i svensk historia, och man står ändå kvar. Motståndsrörelsen skulle överleva och kämpa även vid ett organisationsförbud, eller rent av ett organiseringsförbud. Det skulle ingen annan göra.

Om du likt många där ute har blivit bränd av alla dessa tidigare aktörer och inte litar på de nya, gå då med i Nordiska motståndsrörelsen. De kommer att finnas kvar och sedan kommer de att skapa en nation, eller dö medan de försöker. Det borde vara ganska tydligt vid det här laget. Det här är varför regimen och deras mästare hatar Nordiska motståndsrörelsen, eftersom Motståndsrörelsen aldrig ger upp. Motståndsmän ger inte upp, utan finner vägar att kämpa. Även om Motståndsrörelsen blir förbjuden så kommer motståndsmännen finnas kvar, och bli fler.

”Motståndsrörelsen åstadkommer ju inget”
Vissa brukar hävda att Motståndsrörelsen inte har åstadkommit något på alla dessa år, att man har förblivit ungefär samma antal under lång tid. Det argumentet kanske hade flugit för några år sedan, och jag skäms att säga att jag använt det själv. Men det stämmer inte de senaste åren överhuvudtaget. Det är nog inte många som har någon direkt insikt över antalet medlemmar, men det man kan konstatera är att antalet aktiviteter likväl som kvaliteten på dessa aktiviteter likväl som en massa nya ansikten har dykt upp. Vissa har liksom jag kommit och gått, vissa kommer tillbaka och andra inte. Men man ska nog ändå hålla för säkert att Motståndsmännen är många gånger fler i dag än vad de var vid exempelvis Folkets Marsch 2008.

Vidare är allt en fråga om vad man vill åstadkomma. Sverige och övriga västvärlden har ett mycket stort problem, och det är att människor är mjuka och moderna. Motståndsrörelsen är den enda organiserade kraft i Sverige på annat än lokal miniatyrskala som aktivt omvandlar moderna människor till ett mänskligt material som i mångt och mycket liknar härdade kämpar.

Härdade kämpar är precis vad som behövs i en morgondag då läget inte alls blir lika lugnt här i Sverige som det är nu, när sociala skyddsnät och ordning blir ett minne blott. Motståndsrörelsen åstadkommer saker som bygger vår framtid varje dag. Motståndsrörelsen tar moderna människor och skapar ett mänskligt material som är kapabelt till att återta vårt land, vare sig det går på den parlamentariska vägen eller inte. Organisationens sanna värde kommer göra sig kännbart i framtiden, märk mina ord.

I en verklighet där polisen inte längre är en effektiv kraft och där försvaret liksom i dag knappt existerar eller gör någonting vettigt, så kommer Motståndsrörelsen av ren och skär envishet och järnhård motivation att stå kvar och bli det nya systemet. Det som existerar i nuläget är en hård kärna, runt vilken hundratusenden svenskar kommer att samlas. Föga troligt är att någon annan enskild kraft i hela samhället kan åstadkomma den saken.

”Motståndsrörelsen är kriminella”
Svaret på denna sak är enkelt: nej, det är Motståndsrörelsen som verkar i ett kriminellt system som förbjuder vissa åsiktsyttringar och ägnar sig åt aktivt förtryck av oliktänkande, i brott mot FN:s stadgar om mänskliga rättigheter, för övrigt. Så som George Orwell en gång skrev: ”During times of universal deceit, telling the truth becomes a revolutionary act.” Medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen är i högre grad än andra dömda för exempelvis Hets Mot Folkgrupp eller andra ”brott” som har sitt ursprung i inskränkningar på yttrandefriheten. Anser man att det ska vara kriminellt att ha och yttra vissa åsikter, så är man nog själv en del av problemet snarare än lösningen.

Det är sant att många personer som är med i Nordiska motståndsrörelsen är dömda för exempelvis misshandel, brott mot knivlagen eller vapenbrott. Det är lätt hänt när regimen vill döma motståndsmän till fängelse, exempelvis när en enskild medlem försvarat sig själv på stan eller i hemmet vid attack från vänsterextremister, eller har burit exempelvis kniv eller pepparspray i självförsvarssyfte gentemot dessa eller kriminella gäng som härjar i vissa områden. Bilden som framställs i media brukar snarare vara att dessa personer är fanatiska terrorister som springer runt med skjutvapen och spränger saker. Så är absolut inte fallet.

Se på samhället: Känner du dig trygg? Varför accepterar du att stå där försvarslös? Det är bättre att åtminstone ha någonting att försvara sig med, även om det är ett ”brott”. Det är bättre att slåss om någon attackerar en själv eller andra, än att lägga sig platt och vänta på polisen. Anledningen till att Nordiska motståndsrörelsen anses kriminella av många är för att vi lever i ett fullständigt orimligt system, och ingenting annat. I ett samhälle som varit ens halvfriskt så skulle ingen se något konstigt i att man vill kunna försvara sig själv eller andra i nödvärn.

Personliga konflikter
Detta är det avsnitt jag förmodligen hamnar i själv, mest av allt. Till sakens natur är väl att det är smärtsamt att prata om, eller ens erkänna för sig själv. Den nationella rörelsen är en invecklad sak. Många människor har problem med diverse andra människor i den, ofta baserat på rivaliserande verksamheter och sedan har konflikterna byggts på efter åren. Andra har blivit hatade efter interna bråk och maktstrider. Jag mötte själv mer än lite misstänksamhet redan första gången jag var med, på grund av tidigare engagemang. Det tog väldigt hårt på mitt ego, bör sägas.

Det jag vid tillfället ansåg vara orättvist och missunnsamt var bara mitt eget sårade ego, och det hade gått över ifall jag bara stannat kvar längre. När man blir vuxen brukar man bli lite mindre egocentrisk – förhoppningsvis i alla fall. Det där att bli vuxen händer tyvärr allt senare för svenskar. Förr i tiden blev man det fort, för det var hårt. Nuförtiden är det så mjukt att vi som växt upp är eller har varit mjuka som rumstempererat smör, i de flesta fall.

Om du, likt mig, har eller har haft personliga konflikter med någon eller har varit medlem men frivilligt lämnat organisationen, och nu ångrar ditt beslut, så bör du ändå börja klättra på den hårda vägen tillbaka. Såvida du är ärlig med att du vill ha en god och vit framtid för våra barn, i vart fall. Det är du skyldig dem. Jag såg på mitt barn och kom fram till just den saken, därför är jag här igen. Jag håller inte med Motståndsrörelsen om allt, men de frågor jag inte håller med om ligger ändå inte på mitt bord och kommer aldrig göra det. Det finns inga bättre män än motståndsmän, och det är sida vid sida med dem jag vill kämpa och tjäna mitt folk. Även om någon enstaka medlem eller ledare inte faller dig i smaken så är organisationen mycket större än någon enskild person. Det blir man lätt blind för, tyvärr.

Om du är i en liknande situation, hör av dig till din lokala nästeschef och prata om saken. Ifall man inte vill tala med dig, gå med som stödmedlem, skänk pengar till Motståndsrörelsen, beställ material och börja med aktivism. Bevisa dig själv och visa att du menar allvar. Människor gör jämt fel och många har gjort bort sig, kan jag tänka mig. Men vare sig det tar månader eller år att återupprätta goda relationer, så finns det bara en väg att gå denna sena timme i kampen.

Det har alltid bara funnits en enda väg att gå, det har bara inte varit lika tydligt alla gånger. De som likt mig har haft fel bör göra rätt, även om det är svårt. Ingenting i livet är lätt, och ingenting värt att ha kommer gratis, såvida man inte är ett litet barn. En viss person som för oss nationalsocialister är synnerligen viktig sa en gång något i stil med att ”livet är en kamp och den som inte kämpar förtjänar heller inte att leva”. Vidare finns en del att lära sig av de tyska fallskärmsjägarnas motto: ”Klagt nicht, kämpft!”.

”Jag tror på en annan metod än Motståndsrörelsens”
Här återfinns väldigt många svenska nationalister av olika slag, i synnerhet på högerkanten. Många ägnar sig åt tidningar, föreningar, partier, förlag, sociala medier, podcasts och Youtube-videos. Här brukar man kalla det man gör för ”metapolitik”, vilket har sina meriter. Jag vill bara säga att man mycket väl kan ägna sig åt alla dessa saker inom Motståndsrörelsens ramar. Om du har ideologiska invändningar, se sektionen som handlar om den saken.

Slutplädering
Det kanske inte går över en natt att inse vissa saker, men kom ihåg vad jag sagt, ifall du är en motståndare eller kritiker inom den nationella sfären, eller om du är skeptisk. Särskilt ifall du är en tidigare medlem. Det finns bara en gruppering som tålt tidens tand, motgångar och som består av en bunt hårdnackade kämpar, likväl som man fostrar nya sådana. Går du med, vare sig det är för första gången eller andra så kommer man ställa krav på dig, du kommer att få genomlida saker. Många är inte redo för den saken. Jag var det absolut inte. Men härda ut och gör inte misstaget att frestas av andra vägar, ideologisk perfektionism, lättare alternativ eller dylikt.

Vi befinner oss sent i kampen och du behövs, inte som du är, utan hur du måste bli för att vi ska kunna vinna en framtid där vi som folk överlever och där vi växer oss starka. Gå in med inställningen att du ska låta Motståndsrörelsen fostra dig till vad du behöver vara. Gör inte mitt och många andras misstag att tro att du vet bättre, var ödmjuk och gör det du ska. Väx med tid och hårt arbete till att förtjäna att kallas en motståndsman.

Jag hoppas på att en vacker dag förtjäna den titeln, för då och endast då kan jag se mina barn och barnbarn i ögonen, vare sig vi kommer vinna eller förlora, och säga att ”jag kämpade med den Nordiska motståndsrörelsen!” Om jag inte lever, så kommer man åtminstone att säga så om mig, och då vore det en ärorik dödsruna. Hell Seger!

/Gustaf


  • Publicerad:
    2018-03-26 13:25