GEOPOLITIK. Mikael Karlsson kommenterar här processen där Sverige närmar sig en anslutning till NATO. Vad är NATO egentligen, och vad är dess syfte?

nato-hi

Natos flagga.

Fakta värdlandsavtalet
  • Ger NATO/USA fritt tillträde till svensk territorium, gäller ”i fredstid, vid nödläge, kris och konflikt eller i tider av internationella spänningar enligt gemensamt beslut av utpekade värdlands- och Nato-myndigheter”
  • Ger indirekt NATO/USA rätt att basera kärnvapen på svensk mark.
  • De facto immunitet för NATO-trupper som begår brott på svensk mark (tillstånd från regeringen måste inhämtas innan åtal kan väckas mot NATO-soldater).

Nyligen bestämde sig Sveriges riksdag för att teckna ett värdlandsavtal med militäralliansen NATO och från och med idag implementeras de lagändringar som var nödvändiga från Sveriges sida för att kunna ingå detta avtal med NATO. Mycket har skrivits om detta. Ett värdlandsavtal är inte ett fullständigt medlemskap. Liksom i frågan om EU och EMU har Sverige landat i något av en gråzon gällande hur integrerat landet är med den större organisationen. Typiskt svenskt kan tyckas, även om man denna gång inte bemödade sig med någon folkomröstning för att förankra beslutet. Kanske är det därför man valde att teckna ett värdlandsavtal i stället för att ansöka om fullständigt medlemskap? Det man då kan uppå är en långsamt och i tystnad framåtskridande process där Sverige nästlas in i militäralliansen i stället för ett spel med öppna kort.

Innan vi bedömer vad denna utveckling innebär måste vi först fastställa vad Nato är. Wikipedia skriver att:

Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) (engelska: North Atlantic Treaty Organization, förkortat NATO; franska: Organisation du traité de l’Atlantique Nord, förkortat OTAN), även känd som Atlantpakten eller Atlantiska alliansen, är en militär allians som fastställdes genom undertecknandet av det Nordatlantiska fördraget den 4 april 1949. Fördragsorganisationen (igångsatt 1951) utgör ett system med kollektivt försvar där dess medlemsstater är överens om att ömsesidigt försvara varandra mot yttre angrepp.

Om alliansens bildande står att läsa:

En direkt föregångare till Nato var Brysselpakten, som ingicks 1948 av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien, och som i sin tur hade föregåtts av bi- och trilaterala avtal mellan några av dessa länder omedelbart efter andra världskriget. Andra världskriget hade visat behovet av att samordna ländernas försvar inför eventuella framtida krigshot, och kalla krigets inledning visade att ett sådant hot redan var en realitet.

Denna politiskt korrekta historieskrivning bör och ska givetvis ifrågasättas. Storbritanniens förkommunistiska utrikespolitik gentemot Europa, där britterna historiskt alltid agerat för att förhindra att en europeisk stat på kontinenten ska få en för stark ställning, hade visat sig katastrofalt felaktig i och med kommunismens intåg på den realpolitiska arenan. Nordfront har skrivit utförligt om Andra världskriget tidigare, så vi går här vidare i analysen.

När det nationalsocialistiska Tyskland och dess fascistiska bundsförvanter besegrats av de allierade och till stor del förslavats av Sovjetunionen uppstod frågan hur man skulle hindra Stalin från att erövra hela Europa. Kommunismen utgjorde ett hot inte bara mot den liberala världsåskådningen utan rent fysiskt mot de människor som befolkade västvärlden. Den stora skillnaden mot Brysselpakten som nämndes ovan och Nato tycks vara USA:s medverkan. Det är tänkbart att de västeuropeiska ledarna vid denna tid valde att i praktiken underordna sig USA världspolitiskt för att gå säkra från en sovjetisk invasion.

Det kalla kriget, där öst och väst manövrerade för att vinna övertag runt om i världen och konkurrera ut varandra tog vid efter Andra världskrigets slut – med många misstag på båda sidor. Sovjetunionen föll dock 1991 och kommunismen som statsbildande världsåskådning fick med detta anse sig besegrad, i alla fall i Europa. Vad är då, i en värld utan den monstruösa kommunistiska motståndaren, syftet med Nato?

Nato tycks ha omdefinierat sin fiende. Trots att alliansen sägs bestå av medlemsstater som ömsesidigt åtagit sig att försvara varandra mot yttre angrepp har Nato bedrivit krig i olika suspekta sammanhang. Nato bombade serbiska mål under det Kroatiska självständighetskriget 1992 och igen under Bosnienkriget 1995, det senare med hänvisning till att serberna ska ha gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser. År 1999 förde Nato krig på Balkan igen, denna gång för att stödja kosovoalbanerna i upproret mot Serbien. Till skillnad från tidigare äventyr i det forna Jugoslavien hade Nato denna gång inte FN:s mandat att utföra flyganfall. Detta visade sig vara ett minimalt problem.

Ingen av de stridande parterna i det forna Jugoslaviens sammanbrott under nittiotalet var medlemmar i Nato. Det blir då uppenbart att Natos syfte inte enbart är att vara ett förbund av stater med ett gemensamt försvarsåtagande. Det som motiverade Nato att blanda sig i de inbördes stridigheterna på Balkan måste vara någonting annat. Den på faderns sida judiske Nato-generalen Wesley Clarks ord kan ge oss en viss ledning:

Let’s not forget what the origin of the problem is. There is no place in modern Europe for ethnically pure states. That’s a 19th century idea and we are trying to transition into the 21st century, and we are going to do it with multi-ethnic states.

Dessa ord uttalades 1999 i samband med Kosovokriget. Problemet enligt Clark var alltså etniskt homogena stater. Satt i sin kontext tycks det alltså som att syftet med Natos inblandning var att, med militärmakt om nödvändigt, framtvinga mångetniska stater.

Nato har sedan dess fört krig i Afghanistan och mot Libyen, vilket skapat flyktingströmmar som underminerat den etniska homogeniteten i många stater. Dessa stater hotade inte heller andra Natoländer. I fallet Libyen, som med understöd från Nato upplöstes som fungerade stat av radikala muslimer, fanns ekonomiska motiv i bakgrunden. Landets före detta ledare Muammar Gaddafi hade uttalade planer på att bilda en ny valuta baserad på Libyens guldreserv. Detta skulle innebära ett hot mot USA:s inflytande i området och på sikt i världen, då dollarns ställning som världens reservvaluta bygger på att olja köps och säljs på världsmarknaden med denna.

Vi bör reda ut begreppen innan vi resonerar vidare. När jag skriver om olika länders intressen handlar det om den styrande eliten i dessa länder. Som bekant för Nordfronts läsare styrs få vita länder med den egna befolkningens intressen i åtanke. Det är således den politiska, sociala och ekonomiska eliten jag hänvisar till. USA utgör den starkaste parten i Nato, varför USA:s och Natos intressen får anses vara desamma. Även länder som Frankrike och Storbritannien kan agera via Nato, till exempel var Frankrike drivande i bombningen av Libyen då Frankrike har vissa intressen i det fransktalande Afrika. USA:s utrikespolitik är i sin tur under starkt inflytande av Israellobbyn med AIPAC (American Israeli Public Affairs Commitee) som ett exempel.

Nato kan således efter Sovjets fall ses som ett verktyg för en liten intressegrupp att mobilisera stora militära styrkor för internationella uppdrag. Sveriges stegvisa anslutning till Nato kommer att göra vår nation till en del i en faktisk krigsallians med baser över hela världen. I en inversion av det kalla kriget ser vi hur Natoländerna motsätter sig nationer som inte ställer upp på den egalitära världsordningen och liberalismens dogmer. Ryssland och Iran, som exempel på ickeliberala nationer, upplevs som ideologiska och geopolitiska hot. Nato i Sverige medför att vårt land officiellt tar ställning för den globala liberalismen och ger vårt medgivande till att bli ockuperade av dess militärmakt – under förevändningen att Ryssland är ett militärt hot. Detta sker i en tid när Europas folk är i akut behov av att förpassa liberalismen till historiens skräphög och ta tillbaka makten över sina öden. Det ligger i varje svensks intresse att agera mot vår förrädiska regim som säljer ännu en del av vår frihet till den globala eliten.


  • Publicerad:
    2016-07-01 07:00