1944-45 lärde jag känna en herre från den brittiska underrättelsetjänsten ganska väl. Och jag behöver nog inte säga att de inom den militära underrättelsetjänsten inte är sådana som snyftar när de läser ”Den lilla tändsticksflickan” eller som får tårar i ögonen av ”Onkel Toms stuga”.

Min bekante berättade att han hade varit siste man ombord på det sista planet som lämnade Singapore innan japanerna intog staden. Flygplanet var en B-17, eller den brittiska versionen av den, och ombord fanns de officerare som blivit kvar längst och några kvinnor som envisats med att stanna med männen. Sikhregementena hade man varit tvungna att lämna bakom sig och de var formerade i rader runt flygfältet med den underbara disciplin som britterna alltid lyckades med, med sådana trupper. Japanerna var så nära att när min bekante kom på planet, som var så överfullt av människor att han tvangs sätta sig på huk bredvid piloten, började granaterna att slå ner bakom dem medan planet tog fart längs startbanan. Medan planet närmade sig slutet på startbanan blev pilotens ansikte allt blankare av svett då hans ansträngningar att få planet att lyfta misslyckades. Men han lyckades att gå fri från landningsljusen och fortsätta ut över Indiska Oceanen i höjd med vågorna. Efter en undersökning uppdagades vad som var fel. Änden av planet var packat med feta kinesiska affärsmän som hade betalat 10 000 dollar var för att smugglas ombord.

Planet flög vidare mot Darwin på en höjd av, som mest, 30 meter över havet. Att flyga så nära vattenytan är farligt i sig och ännu värre eftersom sådan lågflygning även ökar bränsleförbrukningen markant. Planet landade med tomma bränsletankar – det hade inte landat alls om man haft motvind eller dåligt väder.

Sådan var berättelsen och jag vill påminna om att han som berättade den var en veteran inom vad många anser vara den mest hårdhudade delen av militären. När jag frågade honom; ”Fanns det inga bombluckor på planet genom vilka ni kunde ha kastat ut extralasten?” så baxnade han. Tydligen hade vare sig han eller någon av de andra britterna ens tänkt tanken. Och det, är jag rädd, säger en hel del om vår ras.

Men eftertänksamt erkände han att de hade varit beredda att riskera livet på kvinnor av vår ras och ytterst dugliga officerare (han berättade namnen på några av dem, men mitt minne är inte att lita på där, förutom att jag vet att flera av dem kom att leda med bravur) för några orientalers och potentiell fienders skull. Vad jag förstod ansåg man att det inte hade varit ”sportmannamässigt” att kasta ut dem. Jag drog då slutsatsen att det finns några obotliga brister hos vår ras – om du inte hellre föredrar förklaringen att britterna även förlorar krig på idrottsplanerna i Eton.

Oktober 1979
Revilo P. Oliver

  • Publicerad:
    2006-11-13 00:00