I fredags åtalades Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu för mutbrott. Reepalu och en annan socialdemokratisk politiker, Bengt Holgersson, bjöds av ett IT-bolag, som förser Malmö stad med datorprodukter, på en safariresa till ett värde av minst 100 000 kronor. Reepalu är dock långt ifrån den enda av våra folkvalda som sysslat med skumraskaffärer.
Reepalus mutbrott
Reepalu och Holgersson bjöds för en tid sedan på en resa till en safaripark i Sydafrika av IT-bolaget Sigmas ägare Dan Olofsson. Sigma säljer datorprodukter till Länsstyrelsen och Malmö stad. Reepalu förnekar brott och säger att han fick resan i 60-årspresent. Värdet av de två resorna uppgår till minst 34 000 kronor för Reepalu och 63 000 kronor för Holgersson och hans fru. Med andra ord ganska så dyra ”presenter”.
Olika politiska skandaler
I media rapporteras det i stort sett varje vecka om olika skumraskbrott som våra folkvalda begår. När det kommer till sexualbrott skyddas politikerna genom att deras identiteter hålls hemliga för allmänheten. Nationellt Motstånd har dock avslöjat några av dem. Två som dömts för sexuella övergrepp på barn är de miljöpartistiska politikerna Michael Leventis och Christer Öhgren. För en tid sedan var statliga Centrum mot rasism under hård press då det förutom anklagelser om förskingringar visat sig att en av deras medlemmar i styrelsen, Godfrey Etyang, socialdemokratisk politiker vid Farsta stadsdelsnämnd, utfört sexuella trakasserier mot kvinnliga styrelsemedlemmar.
Att politikernas identiteter annars skyddas av media är inte konstigt. Där finner vi samma dilemma. Nyligen skakades exempelvis tidningen Aftonbladet av att en av deras journalister, Andreas Harne, gjort sig skyldig till barnpornografibrott, och på Expressen är den flera gånger våldtäktsdömde Billy Butt av någon märklig anledning krönikör.
De senaste trettio åren har olika skandaler i Sverige avlöst varandra. Prostitutionshärvan på 1970-talet, där den tidigare statsministern Torbjörn Fälldin och dåvarande justitieministern Lennart Geijer pekades ut av polisens spanare som kunder hos bordellmamman Doris Hopp var en skandal av gigantiska mått. Även Palme har senare pekats ut, av de prostituerade själva och av SÄPO-chefen vid den tiden. Vi känner även igen historier om politiker som använt upp skattebetalarnas pengar på strippfester, som mutat sig till pengar eller använt skattemedel för att göda sig själva. För att hålla sig något kort räcker det att nämna f.d. näringsministern Björn Rosengren i porraffären, Mona Sahlin i kontokortsaffären och nu Ilmar Reepalu för mutbrott.
Inga hederliga män begår skumraskbrott
Att som Reepalu göra sig skyldig till mutbrott säger en hel del om hans dåliga karaktär. Ingen hederlig man låter sig mutas! Det är inte intressant att våra folkvalda gör sig skyldiga till brott, utan fokus måste istället riktas på vad det är för karaktär på brotten. Det faktum att våra folkvalda har en märklig förmåga att åtalas och dömas för de allra lägsta av brott – olika sorters mutbrott och till och med sexualbrott – väcker frågeställningar. Ligger förklaringen i som vissa menar att träskmänniskor av detta slag finns inom alla makteliter?
Näppeligen. Fråga dina mor- och farföräldrar, eller någon annan i 80-årsåldern om det var vanligt förekommande med liknande skumraskaffärer hos politikerna på exempelvis 1930- och 40-talet. Garanterat får du till svar att något sådant inte existerade, dels för att samhället var sundare då men också för att de ledande fortfarande hade en helt annan inställning till politiken än idag. Att vara politiker vid den tiden sågs mer som ett kall, idag handlar det helt och hållet om karriär.
De goda krafterna – ulvar i fårakläder
I ett av kapitalismen förslavat samhälle, där alla ursprungliga värden är under upplösning och där allt mäts i profit, har karriäristerna tagit över den politiska scenen. Idealisterna, de som inte kämpar för egenintressen utan för de högre idealen, är tillsvidare utmanövrerade och bedriver för närvarande kampen utanför den parlamentariska cirkusen. När idealen inte längre existerar inom den svenska politiken åtar sig de mest utpräglade karriäristerna att lyda den globala kapitalismens vilja och sprider deras så kallade värderingar. Bland annat ivrar man för mångkultur, vilken maskeras som ideal men i själva verket handlar om att lösa upp alla ursprungliga kulturer och folkslag och skapa en grå massa av lättledda konsumenter.
Det är betecknande att det är just de personer som byggt sina karriärer på att värna mångkultur och bedriva antirasism – de personer som i media beskrivs som “de goda krafterna” – som senare avslöjas sig som pedofiler och mutkolvar. Pedofilen Andreas Harne gjorde sig en karriär genom att i Aftonbladet hetsa mot patrioter, torsken Olof Palme gjorde sig känd genom att öppna upp Sverige för främlingsinvasionen och det mångkulturella paradiset (som det beskrivs inom politik och media) och mutkolven Ilmar Reepalu har såsom en mångkulturens apostel bland annat fått en av sina polisbefäl dömd för hets mot folkgrupp.
När de som agerar språkrör för den svenskfientliga scenen avslöjas som just pedofiler, torskar, mutkolvar och andra skumraskfigurer, är det då inte ett tecken på att politikerna endast är karriärister och att de trots allt prat om motsatsen inte alls representerar några sanna ideal? Lyckligtvis har alltfler svenskar kommit att genomskåda karriärspolitikerna och insett att det stora flertalet av dem, om inte alla, endast är hycklare och ulvar i fårakläder.
Hoppa till huvudinnehåll
