Våra äldre borde matas med guldsked – inte tyna bort i skuggan av massinvasionen

INSÄNDARE. De byggde upp vårt lands välstånd – men nu används pengarna för att bekosta vår undergång, samtidigt som de äldre trycks undan alltmer. Maria Larsson skriver om sina personliga erfarenheter från vården.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Hur var det nu han sa, den där självgode folkförrädaren Fredrik Reinfeldt, i sitt berömda sommartal, augusti 2014? Jo, visst minns vi väl alla hur han uppmanade till humanitet och öppna hjärtan. Han pratade om tålamod med allt det nya, tryckte till på ”empatiknapparna” och lämnade sedan det sjunkande skeppet strax efter valet.

Resultatet visar sig nu. Även om utvecklingen gått åt fel håll under många år så accelererade katastrofen såklart när massinvasionen tog fart på riktigt. Men, märk väl, det skulle inte ställas några grupper mot varandra, sa man från politiskt håll. Ingen ska behöva bli lidande. Resurserna räcker till alla, och alla är lika mycket värda. Flosklerna formligen regnade ner över det sovande folket.

Visst ställs grupper mot varandra. Den som påstår något annat är djupt desillusionerad. Och den grupp som alltid tycks vinna är rasfrämlingarna. På något märkligt vis går de alltid före i kön. Det kan jag berätta utifrån min goda insyn i svensk hälso- och sjukvård med närliggande verksamheter. Inte bara genom personliga iakttagelser och erfarenheter, utan också i och med de kontakter jag har med kollegor över hela landet.

I min hemstad finns en centralt belägen lokal som tills nyligen inhyste ett flertal lokala handikappföreningar, bland annat demensföreningen. Lokalen är stor, rymlig och handikappanpassad. Det centrala läget är ju också en stor fördel för de handikappade som inte kan färdas med bil och många går dit med hjälp av sina rullatorer. Nu ska dessa lokaler byggas om till flyktingbostäder, enligt kommunen, så de handikappade och äldre får snällt flytta på sig.

Alternativet som erbjuds ligger en bit utanför centrum och kräver tillgång till skjuts eller bil, om man inte råkar bo just där. Många kommer alltså inte att kunna fortsätta delta i möten och sammankomster. I lokalmedia uttalar sig de drabbade med att säga att det är synd att grupper ska ställas mot varandra och att just de behövde dra nitlotten. Det socialdemokratiska kommunalrådet ler som vanligt på bild, och säger att det blir bäst så här, för alla.

Ett annat exempel: Delar av den stora flyktinginvasionen anlände till turistanläggningen Pite havsbad. Det beslutades ganska snart om att några väl fungerande vårdcentraler i Piteå kommun skulle läggas ned. Piteåborna blev strax därpå varse om att en ny skulle byggas upp ute vid Pite havsbad, enbart för flyktingarna. Motiveringen löd: De ska inte behöva resa för att uppsöka sjukvård. Nej, men våra gamla och svaga ska nu behöva göra precis just det. Var någonstans ligger rättvisan i det? Återigen – samma nitlott.

I Piteå inkvarteras nyankomna rasfrämlingar i Norrlands kanske lyxigaste semesteranläggning under större delen av året. Samtidigt trycks våra äldre, vars hårda arbete betalt för deras vistelse, undan allt mer.

Varje eftermiddag vandrar jag igenom en korridor på väg hem från jobbet och ser de sitta där – våra stolta, vita åldringar. De vårdas på avdelningen av olika anledningar, men det de har gemensamt är att de inte får den livskvalitet de har rätt till.

En del sitter tysta och ser ut genom fönstret, andra är kontaktsökande och pratar lite trevande med varandra. Då och då snappar jag upp några meningsutbyten och inte sällan är det arbetarminnen som avhandlas. Jag undrar alltid vad de tänker där de sitter. Blev ålderdomen som de hade hoppats på? Har de en aning om vilken typ av vård och omsorg de hade kunnat få om just de hade tillhört de prioriterade?

De klagar dock sällan utan nöjer sig med det lilla. De vet kanske inte om att de är satta på undantag och därmed erbjuds den absolut lägsta nivå av omsorg ett modernt samhälle kan komma undan med, utan att framstå som barbariskt.

Vårdpersonalen gör ett bra jobb utifrån förutsättningarna, det vet jag, men de orkar inte mycket mer. En undersköterska berättar för mig att hon är så knäckt av att inte räcka till att det börjat gå ut över hennes egen familj. Hon gråter ofta i bilen på vägen hem och väl hemma orkar hon inte umgås med annat än sin TV.

En annan berättar om den hotbild som börjat dyka upp och som inte fanns förut. Mordhot och dylikt är vardagsmat för många anställda, framförallt inom akutsjukvården. Ännu en uttrycker rakt på sak och med en öppenhet som förvånar mig: ”Det är väl ingenting att hymla om, vi vet ju alla att pengarna går till massinvandringen”.

I Sverige har alla människor med uppehållstillstånd rätt till vård på samma sätt som svenska medborgare. Även asylsökande, illegala invandrare samt papperslösa har rätt till sjuk- och tandvård ”som inte kan vänta”. Barn under 18 år har, oavsett om de är här illegalt eller inte, rätt till samma vård som svenska barn. Helt kostnadsfritt.

Nu kanske detta inte betyder särskilt mycket under tider då invandringen är låg, även om man givetvis kan ifrågasätta moralen i det hela, men som det sett ut nu under många år av stor invasion, är situationen ohållbar. Vi går mot en katastrof. Förutom mängden av rasfrämlingar som belastar systemet bara genom sitt stora antal, kan ju vem som helst räkna ut vad alla dessa importerade våldsbrott har lett till i form av ökad press – på bland annat sjukvården.

I ett samhälle där resurserna inte är oändliga måste man skapa en prioriteringsordning. Och det framträder ju alltmer tydligt hur våra styrande tänker. I takt med att ”öppnahjärtan-politiken” nu nått fullt genomslag i praktiken, medan resurserna läggs på de invällande lycksökarna, så tynar våra gamla och svaga bort i det tysta.

”Medan resurserna läggs på de invällande lycksökarna, så tynar våra gamla och svaga bort i det tysta.”

Vi har skapat en resursbrist där miljön inom vården på många ställen är outhärdlig. Inte bara för de patienter som tvingas ligga i korridor, utan också för den sjukvårdspersonal som inte bara upplever en extrem stress, utan också upplever sig underbetald och lågt värderad. Att sedan tvingas ta del av information om hur vi alla ska mobilisera för att ta hand om de asylsökande som formligen väller in är ju som ett slag i magen på en sönderarbetad yrkesman eller kvinna.

Luleå flygplats landar just nu ett flygplan med asylsökande var 3:e vecka. Detta ska fortgå ända till oktober och är tänkt att leverera totalt cirka 3 000 flyktingar till norra Sverige. Nästan samtliga är garanterade uppehållstillstånd. Norrbotten mobiliserar genom att förstärka ”kompetenscentrum” vid Björknäs hälsocentral i Boden med extra personal och extra resurser. Alla asylsökande ska erbjudas en hälsoundersökning med tolk och särskilda rutiner för detta skickas ut via intranätet inom Region Norrbotten.

Även mammorna erbjuds en särskild gräddfil. Samtliga gravida kvinnor ska skyndsamt tas om hand av den ordinarie mödravården i länet. Och som om detta inte vore nog: Tandvård erbjuds också. Många invandrare har dålig tandstatus och då detta räknas som nödvändig vård måste det erbjudas omedelbart, samt bekostas av kommunerna. Inte sällan lämnas kostnadsförslag på 20 000 kronor och mer för sanering av mun och ersättande protes. Detta förstår ju vem som helst är dyr verksamhet och förhandlingar pågår just nu mellan SKL och regeringen i försök att få loss mer pengar för att finansiera kalaset.

Utöver att resurserna äts upp av den starka och prioriterade gruppen, så kan även tilläggas att våra äldre och svagaste utgör en bra målgrupp för de profithungrande läkemedelsbolagen.

Det finns siffror som vittnar om att runt 40 procent av de äldre som vårdas inom särskilt boende får antidepressiva läkemedel utskrivna. Ofta i kombination med andra mediciner. Detta leder till en totaleffekt som den äldre mår betydligt sämre av än om denne vore omedicinerad. En studie med 78 000 äldre patienter visar därtill att över hälften fick mediciner för sjukdomar som de inte ens har diagnosticerats för.

Läkemedelsindustrin vet att våra äldre är en svag grupp som inte gör något väsen av sig. De hyser tilltro till auktoriteter och försvaras inte i någon större utsträckning av någon.

De äldre är en särskilt lukrativ grupp för den globala läkemedelsindustrin.

Man talar ofta om negativa socioekonomiska effekter av övermedicineringen. Vissa forskare låtsas kännas vid detta som ett problem, dock utan att våga se den större bilden. Trots allt är det alltid enklare och billigare att skriva ut läkemedel än att erbjuda verklig livskvalitet.  Sedan får man ju aldrig glömma det faktum att ondska och själviskhet ligger bakom de trådar som styr marionetterna. Läkemedel är ett medel som ofta används för att kontrollera människor, vilket pågår i hela vårt samhälle, men när det drabbar våra svagaste blir jag extra berörd.

Det våra äldre behöver är ett lyssnande öra, en varm hand och annat som kan lindra ensamhet och dödsångest på ett naturligt sätt. De behöver inte medicineras till oigenkännlighet. De behöver inte låsas in med en övervakningskamera som enda sällskap, och de behöver definitivt inte ligga på en akutvårdsavdelning med brustet hjärta och lyssna till hur säkerhetsvakter försöker hantera aggressiva rasfrämlingar som vill dräpa varandra med kniv.

De äldre som bidrog till att bygga upp vårt land borde idag få skörda frukterna av sitt hårda arbete. De borde matas med guldsked och behandlas som de hjältar de är. Inte slussas runt mellan vårdinrättningarna likt något katten släpat in medan rasfrämlingar, som inte på något sätt har bidragit till att bygga upp vår välfärd, gång på gång drar vinstlotterna.

/Maria Larsson

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

Var den första att kommentera

Meddela om
wpDiscuz