Vem tar ansvar för rasism? Frågar sig Kurdo Baksi och Zoran Alagic idag i en debattartikel i tidningen Expressen. De båda går till hårt angrepp mot regeringen som beslutat att dra in stödet till Centrum mot rasism (på grund av ekonomiska oegentligheter!) samt för att de avskaffat den integrationspolitiska kommittén. Naturligtvis använder de båda sig även av Sd:s valframgång för att understryka allvaret.

Men vi skall inte ägna oss så mycket åt den innehållslösa texten från de båda främlingarna utan snarare redovisa lite glädjande fakta de presenterar i sin artikel – glädjande för oss nationella vill säga. Bland annat påpekar de att flyktingmotståndet inte varit så stort som det är nu, sedan 1997 och visst minns vi stämningen då.

Förutom ovanstående redovisar de båda även ett antal punkter de finner oroande. Bland annat följande:

• 52 procent av svenskarna tycker att Sverige ska ta emot färre flyktingar. Fyra av tio svenskar tycker att det finns för många utlänningar i landet.
• Enligt en ny undersökning från Demoskop anser 33 procent av de äldre att invandringen från muslimska länder hotar svensk kultur.
• Enligt Lärarnas riksförbunds undersökning bland niondeklassare, ”Yttrandefrihet i skolan”, anser tio procent av eleverna att inte alla har lika människovärde. Upp till 33 procent av eleverna anser att det talas allt för mycket om nazismen och utrotningen av judar.

Debattörerna får ”en dålig smak i munnen” av dessa fakta vilket vi kan förstå. Om de inte fick sitta i Sverige, som gäster märk väl, och gnälla, vad skulle de då ta sig till? De uppmanar regeringen att visa handlingskraft mot ”intoleransen och rasismen!” Vi kan ju bara spekulera om det är hårdare lagar och ännu mer inskränkt yttrandefrihet, tillika mer mångkulturell reklam och tvångsintegration de önskar?

Vad som står klart är att det inte går att stoppa en idé vars tid är inne. Många vill inbilla sig att den nationella saken är något nytt, något som alldeles nyss dök upp på den politiska arenan. Eller så vill man skilja dagens aktivister från gårdagens genom att lägga till ordet ”ny” framför benämningen av den politiska åskådningen. Men den nationella kampen är inte ny på något sätt och den har förts i många olika skepnader genom historien. Vi går mot en slutgiltig lösning även om det är dolt i mullret från den kapitalistiska apparaten som går för högvarv och de två mot varandra ställda världsåskådningarna kommer att kollidera. Reaktionen mot den naturfientliga lära som tyngt ner oss så länge börjas skönjas allt tydligare. De tre exemplen ovan är bara några i mängden.

Det vi klart och tydligt ser är att svenskarna börjar tröttna och även visar det. Glöm inte att de ovan presenterade siffrorna kommer från systemets organ vilka har till uppgift att skönmåla bilden så vi kan ta för säkert att siffrorna har friserats en del. Men trots detta talar de sitt tydliga språk – vår idés tid är inne och den nationella kampen måste därför lägga in en högre växel för att erövra den mark som ligger öppen för oss.

De två främlingarna får en dålig smak i munnen, vi ser en ljusning i ett annars kompakt mörker.

Framåt patrioter!

  • Publicerad:
    2006-11-30 00:00