Ord och fraser förlorar alltmer sin mening. Speciellt sådana som inom sig ger uttryck för djupare och allvarligare betydelser. Ta bara äktenskapslöftet mellan maken och hustrun, vilket många är beredda att bryta eller svika. Eller något så enkelt som ”jag lovar”, vilket man i gemen hasplar ur sig för att sedan glömma bort. Hedervärda begrepp urholkas och med dem hedern och troheten som fenomen hos folket.
Den nationella rörelsen är sammantaget en lika stor förövare som systemet i just detta fall. ”Min ära heter trohet”, ”Allt för kampen”, ”Seger eller död” och så vidare har upprepats och upprepats i sånger, tidningar, skrifter och intervjuer. Många av dem som uttalat dessa ord har sedan urholkat betydelsen eftersom de själva valt att svika. Det gör uttrycken till klichéer, tomma eder givna av lika tomma själar. Det är sorgligt och allvarligt när uttryck som egentligen manifesterar den fundamentala inställningen till vår kamp förringas på detta sätt.
Men det finns de som upprätthåller Rasens kollektiva heder och skiner likt fyrbåkar för oss andra att ta ut vår kurs efter. Människor som manifesterar troheten till idealen och genom sina livsgärningar tvingas kompensera med ännu större offer, på grund av den i övrigt ignoranta massmänniskans svek. Vi måste återbörda meningen och allvaret i kampen; göra vår del och frivilligt offra det som krävs.
Upprättelse genom gärning
”Vi är inte de sista av igår utan de första av i morgon!” Denna korta mening, bestående av tretton ord, förmedlar ett hopp och en styrka i en tid då motståndet mot oss känns kompakt. Den bär inom sig en tro på seger, på en kommande förändring av folket genom vår idoga strävan. Visst har även denna fras flitigt används av ärelösa människor och urholkats, men om den används av en sannfärdig och offervillig person, så återupprättar denna själva meningen genom sina gärningar. Florentine Rost van Tonningen är en sådan människa – en fyrbåk för oss andra.
Fru van Tonningen är en beundransvärd människa tillhörande den generation som nu går ur tiden och träder in i de tystas led; en representant för den generation som tvangs utstå de svåraste prövningar men som även fick uppleva och glädjas åt det Tredje rikets korta triumf. Varje förlust av en sådan människa är en svår förlust för Rasen. Tomrummen som uppstår när vi förlorar en av dessa kämpar måste fyllas av nya människor med samma djupa övertygelse, trohet och offervilja. Vi måste noga lära av de exempel som dessa människor ger oss. Genom dem som varit, vi som nu är och de som kommer måste kontinuiteten av arvet aldrig brytas.
Dessa ord: ”Vi är inte de sista av igår utan de första av i morgon!”, står att läsa på baksidan av den publikation Florentine Rost van Tonningen ger ut; Consortium De Levensboom. Det är inga tomma ord. Änkefru van Tonningen är idag över nittio år gammal och övertygad nationalsocialist. Hon bär inom sin åldrade kropp en flammande eld som vida överstiger många av dagens nationellt sinnade aktivisters. Hennes vilja och tro har sannerligen prövats; hennes liv har varit en konstant kamp för de ärorika idealen, förkroppsligade i Rasen och manifesterade i nationalsocialismen. Hon har stått fast.
Umbärandenas tid
Den 21 december 1940 gifte sig Florentine Sophie Heubel med Meinoud Marinus Rost van Tonningen. Reichsführer-SS Heinrich Himmler var vittne på bröllopet. Florentine var en kärleksfull och politiskt övertygad ministerhustru som delade sin makes bördor under krigsåren. Hon gav honom även tre söner. I en värld som slets sönder av ett världskrig var livet inte alltid lätt, men makarna Van Tonningens tro på seger fanns att stötta dem under de svåra dagar som nödvändigtvis kom och de fick några lyckliga år tillsammans. De strävade inte bara efter att bygga upp en lycklig, kärleksfull och stark familj utan önskade det samma för sina holländska folkkamrater och sin nation. För detta kämpade de, för detta var de beredda att dö.
Krigslyckan vände småningom och fronten flyttades stadigt närmare. Rost beslutade sig för att lämna ministerpostens trygghet för att med vapen göra tjänst i Waffen-SS. Fyra år hade gått sedan de givit varandra äktenskapslöftena. Florentine berättar att familjen strax innan fått erbjudande att fly till Brasilien men att de båda vägrat. Rost sade adjö till sin hustru och sina två barn med förhoppningen att han skulle komma segrande hem från kriget.
Florentine van Tonningen, väntade under sommaren 1944 sitt tredje barn. De allierade truppernas framryckning tvingade henne på flykt, höggravid och med två söner i släptåg. Ett tyskt fartyg förde henne till ön Terschelling långt bakom fronten. Där, ensam i ett rum, födde hon sitt tredje barn – Rost van Tonningen skulle aldrig få höra om sin sons ankomst.
Däremot ropades det snart ut i byn att den nyfödde var Rost van Tonningens son. Samtidigt kom nyheten om att Holland var ”befriat” och kappvändarna som nu insåg att de hade hustrun och barnen till en av de viktigaste ”kollaboratörerna”, Rost van Tonningen, i närheten visade sina rätta ansikten. En mobb trängde in hos Fru van Tonningen och slet ut henne och hennes barn på gatan. Deras syfte var att lyncha dem. Tack och lov kom då doktorn på det tyska fartyg som fört henne till ön förbi i sin bil. Han körde in i folkmassan och lyckades föra familjen till tillfällig säkerhet. Eftersom den tyska krigsmarinen hade kapitulerat kunde inget av fartygen lämna hamnen. Det verkade inte finnas någon utväg och doktorn som räddat familjen gav dem cyanidkapslar som en sista utväg.
Florentine fann till sist ett skepp som inte stod under embargo, ett handelsfartyg. När den tyske kaptenen insåg vem hon var lättade han omedelbart ankar och förde ut skeppet på Nordsjön. Efter att ha manövrerat sig genom minerat vatten kom de slutligen till Cuxhafen vid inloppet till Elbe. Fru van Tonningen ville desperat till Tyskland eftersom hon inom sig bar hoppet att de västallierade skulle sluta en separatfred med Tyskland och att de allierade trupperna tillsammans med Waffen-SS och Wehrmacht gemensamt skulle angripa sovjetstyrkorna. Hon och hennes söner var utmattade och svältande när de kom fram till Cuxhafen där de lades in på sjukhuset. Men vilan skulle inte bli långvarig. Kort därefter fick Florentine veta att hon skulle arresteras och överlämnas till britterna. Med hjälp av en sjuksköterska flydde hon. På fot vandrade hon, med sin nyfödda son och sina två äldre söner, på oändliga skogsvägar genom ockuperat land innan hon kom fram till Goslar där hon förenades med sin övriga familj. Men efter bara ett par dagar hemma greps hon och fördes tillbaka till Nederländerna. Där spärrades hon in i Honswijks fängelsehålor och fick ”utstå fruktansvärd behandling av de hämndlystna och bittra holländska ’demokraterna’”. Där fick hon även höra om sin makes öde.
Ett liv av kamp
När Florentine van Tonningen sedermera släpptes ur sin fångenskap sökte hon upp och återfick vårdnaden om sina tre söner. Det var hennes första strid. Därefter var hon på något sätt tvungen att ordna försörjning för sin familj. Som änka till en välkänd nationalsocialist i efterkrigstidens Holland var det ingen lätt sak. Hon hade en gedigen biologiutbildning men som andra ”kollaboratörer” utestängdes hon från kvalificerat arbete.
För att överleva började hon måla lampskärmar men så fort hennes fiender fick veta detta spreds lögnen ut om att dessa var gjorda av människohud. Florentine tvangs överge företaget. Till sist startade hon ett företag som tillhandahöll elektrisk apparatur och under 34 år byggde hon upp sitt lilla företag till en fabrik med 25 anställda. När Florentine fyllde 70 år blev hon sjuk och måste opereras. Under hennes konvalescens manövrerades hon ut från sin egen fabrik av personer som sade sig ha tillhört den antinazistiska rörelsen i Holland.
Parallellt med sitt företagande bedrev Florentine en outtröttlig kamp för att avslöja sanningen om sin makes fångenskap och död. Hon försökte genom otaliga rättsprocesser och vädjan till påven Pius XII få de hemligstämplade dokumenten offentliga. Men systemet vägrade och fortsatte att dölja sina brott. Samtidigt har hon kämpat för den nationalsocialistiska läran och försökt motbevisa förintelselögnen genom sina skrifter.
Det demokratiska systemet har svarat med de medel de känner sig mest tillfreds med. 1984 försökte man dra in fru van Tonningens pension. Men man misslyckades. Under åren har hon bombhotats hundratals gånger och fönsterrutorna till hennes hem har slagits sönder fler gånger än hon kan räkna. Vid ett tillfälle hade bromsvajern på hennes bil klippts av men till systemets förtret överlevde hon även det mordförsöket.
Vid upprepade tillfällen har polisen stormat denna gamla kvinnas hem på jakt efter antijudisk litteratur. En gång fann de en skrift som utmanade den politiskt korrekta historieskrivningen kring den s.k. förintelsen. Domstolen ansåg att det var ett brott att ifrågasätta den s.k. förintelsen och dömde Florentine till tre månaders fängelse. Vid ett annat tillfälle konfiskerade man Hitlers bok Mein Kampf och boken The Great Holocaust Trial. Det visade sig även brottsligt att äga dessa två och åter dömdes Florentine.
Under alla dessa år, trots hög ålder och sviktande hälsa; trots fiendens trakasserier och juridiska tvister står Florentine van Tonningen fast. Hon ger ut sin Consortium De Levensboom, korresponderar med nationalsocialister runt om i världen och står värd för små sammankomster i sitt hem. Hon har envist deltagit på demonstrationer och kongresser runt om i hela Europa. Allt detta gör hon trots mycket små ekonomiska resurser. År ut och år in kämpar hon vidare för den nationalsocialistiska världsåskådningen, för sin makes heder och för Rasens överlevnad. Hennes make mördades, hennes bror dog vid fronten; i årtionden har ”de goda” demokratiska krafterna terroriserat henne och hon tvingas se och höra hur män som Adolf Hitler och Heinrich Himmler, vilka hon träffade och lärde känna, nu smutskastas av en okunnig värld – trots allt detta står hon fast!
”I mitt liv har jag upplevt både glädje som sorg och jag har försökt att bemöta dem på samma sätt. Jag har alltid försökt att leva mitt liv i enlighet med livets ursprungliga andliga grund och följa det uppdrag som var och en av oss givits att utföra under denna jordiska tillvaro. Våra individuella liv är bara en liten del av något större.”
Och vi då?
Livsöden som dessa manar oss till djup kontemplation och eftertänksamhet. De bringar en del patrioter på skam. Kanske tillhör människor som dem vi lärt känna i denna korta levnadsbeskrivning en utdöende sort, som nu försvinner i samma takt som kosmopoliternas indoktrinering får fäste. Kanske är vi för andligt degenererade för att kunna frammana denna fanatiska ödestro.
Kanske.
Kanske inte.
När en kvinna som Florentine van Tonningen uttrycker att vi inte är de sista av igår utan de första av i morgon, så måste vi tro henne. Vi måste acceptera den börda som en nationell frihetskämpe genom sina gärningar måste bära – och vi måste bära den med heder. Vi måste återupptäcka livets ursprungliga mening som den moderna världen försöker dölja genom sin betong och sina torn av stål och glas. I en tid då materialism och förnekandet av alla högre värden har blivit till ett stridsrop för den demokratiska slåttermaskinen som plöjer över jorden; över människor, djur, land och liv, är vi den enda försvarsvall som återstår på det nordliga halvklotet. Vilken rätt har vi till något annat än den hårdaste kamp? Vilken rätt har någon att låta sig anfrätas av defaitism när en över nittio år gammal kvinna fortfarande har hopp om en kommande upprättelse? Vilken ursäkt finns för någon att gnälla över något i sken av den kvinna som förföljts men aldrig givit upp?
Tyvärr ser alltför många sitt engagemang som något mindre viktigt, något som prioriteras lägre än det som tillhör det ”civila” livet. Och för en del är det inget annat än ett flyktigt engagemang. Detta är en fläck på Rasens heder! Frågan man ställer sig är; hur kan någon ta lättvindigt på denna kamp vi utkämpar? Hur kan man med vett och vilja göra saker som är kontraproduktivt möjligheterna för Rasens överlevnad? Svaret är enkelt. I den nationella rörelsen finns det en hel del människor som inte är nationella, som inte har övertygelsen brinnande inom sig – som helt enkelt inte bryr sig. Allt som oftast utger de sig dock för att vara aktivister och de smittar ner den aktiva skaran med sin bristande tro och låga moral.
Den revolutionära svenska motståndsrörelsen måste ta som uppgift att vara den kraft som skiljer agnarna från vetet. I den kamp vi för har man inte råd att bekymra sig om vad folk må tycka om oss, vår taktik eller vår kamp. Vi strävar inte enkom för ett politiskt ideal utan vi är förkämparna för den ariska världsåskådningen. Och världsåskådningar proklamerar sin ofelbarhet, tro inget annat! Vi tar oss rätten att avgöra folkets öde eftersom folket har blivit för judaiserat för att inse sitt eget bästa. Vad som är folkligt, rätt och riktigt bestämmer vi.
I skenet av allt detta måste vi fråga oss: Är din trohet din ära? Menar du det du säger när dina läppar yppar allt för kampen? Accepterar du devisen seger eller död? Dessa är inte tomma ord. Florentine van Tonningen är ett levande bevis för det. Det är upp till oss om dessa ord och meningar skall förvandlas till tomma fraser på gulnat papper i en framtida värld där vår ras sedan länge försvunnit. Eller om de kommer att huggas i sten som monument över Rasen som aldrig gav upp och slutligen segrade – något för våra barn, barnbarn och generation efter generation att stolta ihågkomma. Beslutet är vårt och tiden är knapp!
FAKTA: ROST VAN TONNINGEN Rost Van Tonningen arbetade fram till 1936 tillsammans med den antinazistiske, kristne socialisten Albert Dollfuss i Österrike, som sändebud på uppdrag av Nationernas Förbund för att hjälpa nationen med ekonomiska frågor. Men då Dollfuss regim blev alltmer diktatorisk och dennes ovilja att inse att ett sammangående med Tyskland var enda räddningen för landet, begärde Rost van Tonningen avsked och återvände till Holland, sitt hemland. Rost hade vunnits över till den nationalsocialistiska saken och återvände med målet att arbeta helhjärtat för denna övertygelse.
På väg hem mötte Rost van Tonningen Adolf Hitler i Berchtesgaden för att diskutera Hitlers avsedda politik gentemot de övriga germanska nationerna. Precis som Rost, ansåg Hitler att en enad europeisk ekonomi var enda utvägen för ekonomisk stabilitet i Europa och som motvikt mot den övriga världen. Med glatt hjärta återvände Rost van Tonningen hem för att arbeta med Anton Mussert, ledaren för Hollands nationalsocialistiska parti.
Väl hemma utnämndes Rost till redaktör för den holländska nationalsocialistiska rörelsens dagstidning, Het Nationale Dagblad. Han valdes även in i det holländska parlamentet och kunde på nära håll se hur förrädarpolitikerna drev hans land mot undergång. Fram till 1940 träffade van Tonningen vid flera tillfällen företrädare för det Tyska riket. Bland andra samtalade han med utrikesminister Ribbentrop och ledaren för SS, Heinrich Himmler, samt Adolf Hitler. 1940 invaderade Tyskland Holland. Rost hade försökt avstyra invasionen eftersom han fruktade att den skulle omöjliggöra den holländska nationalsocialistiska rörelsens arbete. Han samtalade med Himmlers stabschef, Obergruppenführer Wolff, om detta. Tyskarna förstod dilemmat men visste att den holländska regimen var förbunden med de allierade och att de därför inte hade något annat val än en militär intervention.
Veckan innan den tyska invasionen greps Rost van Tonningen av den holländska regimen och anklagades officiellt för förräderi. Regimen försökte föra över honom till England, men Rost fritogs av tyskarna. Drottning Wilhelmina och den holländska regeringen flydde till England vilket inte gav den holländska arméchefen general Winkelman annat val än att ge upp. I och med detta överläts även den civila administrationen till tyskarna. Adolf Hitler utsåg österrikaren Arthur von Seyss-Inquart till Rikskommissarie och den situation Rost van Tonningen inte önskade skulle uppkomma var nu verklighet.
Under ett års tid arbetade han med de tyska myndigheterna. Främst organiserade han Arbetsfronten och ansvarade för dagstidningen Het Volk. Under den tyska ockupationen tilläts flera olika dagstidningar med olika politiska inriktningar och även ett flertal olika partier.
När kriget mot Sovjet var ett faktum ville Rost till fronten och sökte till Waffen-SS som frivillig. Men Seyss-Inquart och Anton Mussert övertalade Himmler att avslå hans ansökan och erbjöd honom istället posten som president och generalsekreterare över nationens finanser. Han accepterade motvilligt uppdraget och fram till de allierades landstigning i Normandie tjänade Rost van Tonningen Holland genom dessa poster. Han gjorde allt som stod i hans makt för att värna nationens ekonomiska autonomi från Tyskland och han genomdrev flertalet arbetsreformer till gagn för såväl arbetaren som företagaren.
Den 6 juni 1944 ansökte Rost åter till Waffen-SS och blev antagen. Han steg till graden Obersturmführer och tjänstgjorde i 1:a bataljonen, Landstorm Nederland, vid fronten i Betuwe. I april 1945 tillfångatogs Rost av kanadensiska styrkor. Tillsammans med andra holländska SS-officerare hölls han fången i de allierades koncentrationsläger i Elst. Därefter förflyttades han till Utrecht och i maj till fängelset i Scheveningen nära Haag.
Under tretton dagar utsattes Rost van Tonningen för den grymmaste tortyr av de goda demokraterna. Någon rättegång med möjlighet att försvara sig fick han aldrig. Den 5 juni mördades han av de allierade. De hävdade, som i fallet Rudolf Hess, att Rost begått självmord. Efter mordet transporterades denne ädle kämpes kropp i en sopbil till en massgrav. Trots otaliga försök har hans hustru aldrig fått tillfälle att flytta Rosts kvarlevor till familjegraven. Myndigheterna säger att graven tömts men de vägrade att säga vart de döda transporterats.
Hoppa till huvudinnehåll
