Sommaren är över och nu stundar vintern med iskall kyla och snöbeklädda fjälltoppar på den skandinaviska halvön. Däremellan har hösten infunnit sig och passerat med sina vackra färger och isande kallt höstregn blandat med sol och varma höstvindar.

Medan en del lever i nuet blickar andra framåt och kisar med ögonen för att genom vintermörkret kunna skåda vårsolen som med sitt ljusa sken ger liv till blommor och blad som under sommaren blomstrar upp för att åter nästa höst lägga sig i dvala och uppstå igen våren därefter. En del ser tillbaka och minns sommaren som varit och önskar att man kunde få uppleva den där fantastiska sommardagen när solen stod på himmelen, vattnet blänkte och där man borta i fjärran kunde höra måsens hesa skri.

Vi ska blicka bakåt och minnas sommaren 2012, en sommar som för mig har varit fantastisk på många sätt och vis.
Tillsammans med mina kamrater i Motståndsrörelsen har jag i år vandrat i den nordiska naturen i både skog och fjäll.
Många dagar har vi under sommarhalvåret suttit på en bergstopp eller vid en älv och njutit av den frihetskänsla som infinner sig när man vandrar i naturen.

Långtifrån betong och stress, utan klocka och telefon, har vi vandrat ut i det okända för att finna nya stigar att trampa fram.  Vi har gått i karolinernas fotspår över Öjfjället och in i Jämtland. Bland Jotunheims toppar har vi vandrat sida vid sida med fjällkor och får. I Dalarna har vi övernattat i sällskap med stickande mygg och vi har även hunnit med att kasta några snöbollar i stekande solsken på 1800 meters höjd.

Vi har tvättat oss och badat i fjällbäckarnas kristallklara vatten tills kroppen nästan har lamslagits av den isande kylan som tränger genom märg och ben. I skenet av lågorna från lägerelden har vi tillsammans suttit och fantiserat om närvaron av jättar och troll, i en omgivning som ingett en känsla av mystik. Och på morgonen har vi vaknat till doften av rödsprit och nykokt kaffe.

När mörkret lagt sig och stjärnorna visat sig på himmelen har vi använt polstjärnan som vägvisare precis som våra förfäder gjorde en gång i tiden under sina vandringar. Med hjälp av andra stjärnbilder har vi klarat av att ta ut rätt kursriktning för att finna fram under vår färd i vår del av denna värld. Månen har tjänat som ljus när den har kikat fram bakom fjällets höga toppar och träden har under dagtid med sina spretande grenar visat om vi färdats i nordlig eller sydlig riktning. Älvarnas brusande har hjälpt oss finna vatten för att släcka vår törst och dess fisk har dämpat vår hunger.

Klättrande i berg har vi skådat örnens ungar ta sina första klumpiga vingtag för att sedan flyga ut i vindens riktning under uppsyn av sin moders vakande öga. Under natten har vi hört ugglorna hoat och på morgonen har vi hört tjädertuppen spela under sin ivriga jakt på en stilig dam att idka älskog med.

En vistelse i naturen bjuder på många upplevelser, negativa som positiva, och känslorna är blandade. Sliten går man med ett leende på läpparna och när ryggsäcken lämnar axlarna känns det som att man flyger fram över stockar och sten.
När man lägger sig i sängen efter att ha kommit hem och somnar så där gott, som man bara kan göra efter en vistelse i skogen, så kommer drömmarna om att man beger sig iväg ut igen.

I naturen finner vi kraft och mod, vi lär oss att utmana vår egen styrka, finna nya utmaningar och har man väl börjat är det svårt att sluta. Att komma ut i den nordiska naturen långt bortifrån stadens dekadens är för mig som att hitta hem igen.

  • Publicerad:
    2012-11-14 23:05