KRÖNIKA. Fascism och fascist är två begrepp som kastas runt i den politiska debatten. Leif Eriksson går här igenom vad fascism egentligen är och hur den skiljer sig från nationalsocialismen.

”Inga fascister på våra gator!” Vi är många som har hört ramsorna från den våldsbejakande och enfaldiga plakatvänstern. I begreppet fascister inbegrips i deras ögon allt från nazister, rasister, Sverigedemokrater, nationella, de flesta moderater, till alla andra som de av olika anledningar inte gillar. För de flesta i den breda allmänheten är ordet fascist idag bara ett allmänt skällsord ungefär som idiot. Därför tycker jag att det är intressant att göra en liten redogörelse för vad begreppet fascism egentligen innebär, särskilt med tanke på att det avslöjar hur totalt okunniga och historielösa alla så kallade uttalat antifascistiska grupper (AFA, Ung Vänster, SAC med flera) är, eftersom det praktiskt taget inte finns några fascistiska organisationer i världen idag. Den uppblåsta kampen mot fascismen är en kamp mot väderkvarnar och hjärnspöken!

Låt mig inledningsvis klargöra att artikeln inte gör anspråk på att vara en fullständig akademisk beskrivning av vad fascismen som ideologi och historisk företeelse innebär, utan enbart syftar till att ge en kortfattad introduktion till fascismen som ideologiskt och historiskt begrepp.

Fascismen tog sin form som ideologi i Italien under och efter första världskriget. Den främste företrädaren vid bildandet var den italienske socialisten och nationalisten Benito Mussolini, som i mars 1919 startade de första fascistiska kampgrupperna, de så kallade Fasci di Combattimento. 1921 grundade Mussolini det Nationella fascistpartiet (Partito Nazionale Fascista) och 1922 proklamerades den fascistiska revolutionen i Italien. Mussolini hade sin bakgrund som en av de ledande i Italiens socialistparti, och hans politik byggde i grunden på en revolutionär form av syndikalism i kombination med en glödande nationalism med den historiska italienska idealnationen Romarriket som förebild. Mussolinis syn på styrelseskicket i en stat var inspirerad av bland annat syndikalisten Georges Sorels och filosofen Friedrich Nietzsches auktoritära och elitistiska teser att ledarskap ska grundas på kompetens och förtjänster, samt legitimerandet av våld för att nå politiska mål.

Man kan förenklat sammanfatta den ursprungliga fascismens ideologi i tre huvuddrag:

1. Realpolitik. Fascismen växte fram ur en stark fientlighet mot såväl kommunism, kapitalism, liberalism som parlamentarisk demokrati. Kommunismen för att den går mot naturen med sin utvecklingsfientliga egalitarism och utopiska internationalism, vilka istället har skapat klasshat och moraliskt förfall. Kapitalismen för att den saknar andliga ideal och materialistiskt syftar till maximalt utnyttjande av människor och resurser med utsugning och ojämlikhet som följd. Liberalismen för att den bygger på egoism och egennytta framför det gemensammas bästa. Och den parlamentariska demokratin som ineffektiv, handlingsförlamad och konserverande.

Fascisterna kritiserades ofta för att inte ha någon traditionell och genomarbetad ideologi att bygga sin politik på. Det var i själva verket detta, menade Mussolini, som var fascismens styrka – för när motståndarna bland liberaler och kommunister stod låsta i gamla fastslagna partiprogram och ideologiska dogmer, så var fascisterna fria att röra sig åt vilket håll de behövde och fatta realpolitiska beslut grundade på de för tillfället rådande omständigheterna. Denna realpolitiska hållning gjorde den fascistiska staten mycket handlingskraftig och lyhörd för folkets verkliga behov, ofta benämnt som ”demokrati genom handling”. Det gjorde den också förbluffande modern och progressiv i sitt sätt att administrera samhällets funktioner, vilket leder till nästa punkt:

2. Korporativism. Idén om att betrakta samhället som en organisk kropp (av latinets corpus) som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör delar av var inget som fascisterna utarbetade på egen hand. Redan det gamla medeltida skrå- och gillesväsendet och det senare ståndssamhället hade ett liknande sätt att organisera samhällen. Liknelsen med människokroppen användes redan i Nya Testamentet (Rom 12: 4-5) där Paulus liknar kyrkan vid en kropp som består av olika lemmar (därav härleds vårt ord medlemmar). Men Mussolini var den förste i modern tid som organiserade en hel nation med korporativismen som bärande idé.

Idén var enkelt uttryckt att sammanföra medborgarna i yrkesmässigt eller socialt definierade grupper, kallade korporationer, med gemensamma intressen. Så kunde alltså exempelvis industrianställda utgöra en korporation, lantbrukarna en annan, lärare och skolpersonal en tredje och så vidare. Den egna korporationens gemensamma intressen skulle ligga till grund för beslut och representanter utsågs att företräda gruppen i Förbunds- och korporationskammaren, vilken var den fascistiska statens underhus. En stor fördel var att både arbetsgivare och arbetstagare var förenade i samma korporation – det var yrket och det ömsesidiga beroendet som förenade människor, inte deras ställning eller klass, och därmed raderades grunden för klassamhället ut.

Genom korporativismens betonande av medborgarna och grupperna som funktioner som bidrar till att den stora helheten (samhället eller folkgemenskapen) fungerar, så skapas ett överindividualistiskt synsätt som är osjälviskt och sunt. Betoningen på funktion istället för på ställning eller befattning gjorde också att en modern och ändamålsenlig planekonomi kunde byggas upp, till skillnad ifrån de egalitära och klassuppdelade kommunistiska staterna. Korporativismens idéer var så bra att de kommit att påverka styrelseskicket i flera länder efter andra världskrigets slut, bland andra Portugal, Spanien och … Sverige (!). I vårt land har de korporativistiska tankarna i hög grad präglat utvecklandet av systemet med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv, den så kallade Saltsjöbadsandan, och genom vår regeringsform som garanterar olika organisationers inflytande i den centrala politiska beslutsprocessen via det statliga remissinstitutet. Tyvärr har detta i Sverige i hög grad bidragit till att radera ut det som är fascismens tredje huvuddrag:

3. Nationell identitet. Samlandet av folket under en stark auktoritär stat som bygger på ett stolt historiskt arv, som tar ansvar för att viktiga samhällsfunktioner kommer alla medborgare till del, och som säkerställer att barn och unga får en sund utbildning och fostran. För den italienska nationalismen var den gemensamma historien grundläggande – Romarrikets fornstora dagar som världsmakt fanns i alla italienares ryggmärg. Men nationalismen var också en viktig kraft för att ingjuta styrka, framtidstro och andlig resning hos folket.

Med detta lämnar vi själva beskrivningen och går över till en fråga som många i vår tid ställer: Var inte den tyska nationalsocialismen samma sak som fascism? Nej, det var den inte. Visst hade nationalsocialisterna inspirerats av fascisternas nationella resning efter det skändliga avslutet på första världskriget. Och visst finns det delar, som det realpolitiska motståndet mot kommunism, liberalism och kapitalism, och den korporativistiska uppbyggnaden av näringslivet och planekonomin, som nationalsocialismen hade gemensamt med fascismen.

Men det finns också några avgörande skillnader:

1. Rasfrågan. Nationalsocialismens definition av folket som en biologisk enhet med en blodsgemenskap saknas helt i fascismen, där det istället är den historiska nationen med sina gränser och gemensamma kultur som är det avgörande. Därmed är också nationalsocialismens starka betonande av rasernas inneboende skillnader och deras betydelse helt frånvarande i fascismen, vilket gör fascismen till en icke-rasistisk ideologi. Och då blir det nästan pinsamt löjeväckande att organisationer idag kallar sig för antifascistiska när de i själva verket kämpar mot rasism, som inte fanns inom fascismen.

2. Kontrasemitism. Motståndet och kampen mot det judiska inflytandet över ekonomi, kultur och medier var bärande inom nationalsocialismen. Vetskapen om judarnas stora inblandning i bolsjevikrevolutionen och den marxistiska expansionismen såväl som inom det kapitalistiska systemet världen över gjorde judarna till nationalsocialismens fiender. Men inom fascismen fanns varken antisionism, antisemitism eller ens kritik av judarnas inflytande, utan de var helt assimilerade i det italienska samhället. Tvärtom var många judar i Italien medlemmar i fascistpartiet, bland andra Alberto de Stefani, Mussolinis finansminister under 1920-talet, tidningsredaktören Ettore Ovazza, som drev en judisk-fascistisk tidning, och Mussolinis älskarinna Margherita Sarfatti.

3. Relationen till kyrkan. I både Italien och de övriga fascistiska staterna har relationen mellan katolska kyrkan och staten varit mycket stark, något som ofta har stuckit fascismens motståndare i ögonen då de menat att fascister aldrig hade kunnat komma till eller behålla makten om de inte hade haft kyrkans stöd och välsignelse. Nationalsocialismen å andra sidan stod helt fri från kyrkornas inflytande. Inom nationalsocialismen såg de flesta ledarna religionen som en privatsak och inget som staten skulle lägga sig i. Så var till exempel både Adolf Hitler och Hermann Göring medlemmar i kyrkan ända till sin död. Däremot var Hitler, i likhet med många av de andra ledarna, motståndare till kyrkornas institutioner och prästerskapet, och han var övertygad om att religionen på sikt var dödsdömd (Hitler: Monologe, s. 303; Picker: Tischgespräche, s. 355).

I dagens Sverige finns knappast någon enda uttalat fascistisk organisation. Jag tror inte att det beror på att fascismens idéer i sig är dåliga eller oanvändbara. Jag tror snarare att det beror på att de goda och användbara delarna av fascismen har inkorporerats i den mycket starkare nationalsocialistiska rörelsen. Vakna och modiga människor idag vänder sig till den revolutionära och funktionella Nordiska motståndsrörelsen, som med stor kraft har bevisat att nationalsocialismen är den enda framkomliga vägen ut ur vår tids politiska katastrof i form av sionistdikterad demokratur, destruktiv mångkultur och utsugning av människor och natur. Jag föreslår att du kommer med du också i den växande skaran av stolta nordiska kämpar för en sund och hoppfull framtid för våra barn och barnbarn!

  • Publicerad:
    2017-12-14 07:00