Dagens datum 11 juni Denna dag 1743 inledde tusentals dalkarlar marschen mot Stockholm i vad som kom att kallas för Stora daldansen eller det fjärde dalaupproret.

1743 rådde det upprorsstämning i Sverige. Missnöjet var särskilt starkt bland folket i Dalarna. Efter Karl XII död 1718 hade det kungliga enväldet upphävts och den efterföljande tiden kallas i svensk historieskrivning för frihetstiden. Till Sverige importerades Fredrik av Hessen från Tyskland som gifte sig med drottning Ulrika Eleonora och 1720 utsågs till Kung av Sverige. Strindberg kom senare att kalla Fredrik I för ”Sveriges sämsta regent”.

Fredrik I var i praktiken maktlös och landet styrdes istället genom ståndsriksdagen där två partier, ”hattar” och ”mössor”, med tiden stred och intrigerade mot varandra om makten, en situation som skulle bestå fram till Gustav III:s statskupp 1772.

I brist på en stark regent var Sverige i praktiken i händerna på adeln och deras intressen, med en tilltagande korruption och oenighet som följd. Från 1738 hade hattpartiet makten i landet och 1741 inleddes ett angreppskrig mot Ryssland som var mycket illa skött och som slutade i nederlag för Sverige. Förlusten i kriget bidrog starkt till att missnöjet jäste runt om i landet, särskilt i Dalarna.

Dalregementets förluster i kriget, svår hungersnöd och hattpartiets införande av en tullförordning mot Norge som försvårade dalfolkets handel med grannlandet – bidrog starkt till att upprorsstämningen i Dalarna nådde en kritisk nivå. Folket var trötta på maktmissbruk, korruption och den brist på enighet som rådde i landet genom adelsväldet. Budskapet spreds i landet att man borde göra uppror och ”klippa vingarna på adeln för att få en kung, ej så många”.

Den maktlöse kung Fredrik I hade ingen arvinge och bondeståndet, dvs det vanliga folket i Sverige, ville ha en stark kung som kunde hålla adeln tillbaka. Frågan om tronföljden, vem som skulle bli kung efter Fredrik I, gjorde situationen än värre och både inhemska som utländska intressen blandade sig i intrigerna.

Bönderna krävde till sist att den danske prinsen Fredrik skulle bli svensk kung och folket ansåg att Sveriges förening med Danmark och därmed Norge var det bästa alternativet under rådande omständigheter. Detta var dock inte adeln intresserad av och en av anledningarna till detta var att Danmark fortfarande var ett envälde och att deras egen makt därför hotades. Istället tänkte sig makthavarna i Stockholm tillmötesgå Rysslands krav om att den tyske prinsen Adolf Fredrik skulle utses till tronföljare.

Dalfolkets huvudkrav var följande: Att den danske kronprinsen skulle bli svensk tronföljare, att handelshindren mot Norge skulle avskaffas och att de ansvariga för kriget mot Ryssland skulle ställas inför rätta.

Den 30 maj 1743 beslutade folket i Dalarna att gå man ur huse och marschera mot Stockholm. Budkavlar skickades ut. Upprorsmännen samlades den 8 juni i Falun där man hämtade ut förnödenheter, pengamedel, vapen och ammunition ur kronans förråd. Även soldaterna i Dalregementet slöt upp. Som ledare uppträdde Skinnar Per Andersson från Mora och Gustav Schedin som var bokhållare i Insjö. Till hjälp hade de major Vilhelm Gustav Wrangel från Dalregementet.

Den 11 juni började man marschen mot Stockholm som tog 9 dagar. Den totala styrkan ska ha varit ca 4500 man varav 1000 man var soldater från Dalregementet. Ordningen uppges vid denna tidpunkt ha varit god. Vägen gick via Hedemora och Sala. I Stockholm rådde först förvirring och oenighet om vad man skulle företa sig mot dalkarlarna.

Den 18 juni hade man nått fram till Stäket utanför Stockholm och där förhandlade man med en delegation från Stockholm som försökte förmå upprorsmännen att stanna där. Detta gick man inte med på utan marscherade vidare mot Norrtull. Där möttes dalkarlarna av kung Fredrik I som uppmanade dem att inte fortsätta in i staden utan istället skicka en delegation. Under förhandlingar med upprorsledaren Schedin tycks denne ha gått med på detta, men dalkarlarna lydde inte hans uppmaning till dem att stanna kvar. Utan de fortsatte, nu utan verklig ledning, in i staden.

Upprorsmännen tog i praktiken över staden, men saknade nu ett tydligt ledarskap som kunde förmå dem att agera disciplinerat och utefter en plan. Den 21 juni fördes förhandlingar mellan upprorsmännen och en riksdagsdelegation.

De styrande var oroliga då fattiga invånare i Stockholm började ansluta sig till upprorsmännen inne i staden samtidigt som det kom nyheter om att ytterligare upprorsmän var på väg från Uppland, Södermanland, Västmanland och Västra Dalarna. Den svenska skärgårdsflottan hade dock anlänt och landsatte trupper lojala till makthavarna. Dessa soldater, tillsammans med andra trupper förlagda på Ladugårdsgärdet, beordrades att besätta strategiska platser inne i staden.

När trupperna intagit sina ställningar den 22 juni meddelades ett kungligt påbud om att upprorsmännen innan klockan 5 på eftermiddagen skulle lägga ner sina vapen och marschera ut ur staden. Gjorde de det skulle de slippa straff, om inte skulle de betraktas som landsförrädare. Soldaterna började därefter avväpna de som inte gjorde motstånd. Men många vägrade och soldater från Västmanlands och Upplands regemente fick order att öppna eld, vilket de vägrade. Andra soldater lydde dock sina order och började skjuta mot upprorsmännen som saknade ledare och därför inte kunde göra något organiserat motstånd.

Upproret slogs snabbt ner, 150 upprorsmän hade stupat och ca 3000 tagits till fånga. I efterspelet slapp de flesta straff och fick återvända till Dalarna, dock under militär eskort under förödmjukande former. Ledaren Gustav Schedin dömdes att halshuggas och steglas. Även Skinnar Per Andersson och fyra andra dömdes till döden.

Med historiens facit i hand kan det konstateras att detta svenska uppror hade kunnat få en helt annan utgång om upprorsmännen hade haft ett starkare och mer målmedvetet ledarskap som visste vad man ville åstadkomma. Istället fick upproret mer en prägel av protestmarsch som slogs ner med våld än av ett regelrätt väpnat uppror.

Artikeln är tidigare publicerad 2013-06-11