Dagens datum 26 oktober: Den svenska riksdagen godkänner Karlstadsfördraget och upplöser därmed den svensk-norska unionen.

unionsupplösning

Efter Napoleonkrigens slut, där Danmark hade stått på Frankrikes sida, tvingades landet att avträda Norge till den nyblivna svenska kronprinsen Karl Johan. Freden i Kiel undertecknades i januari 1814. I avtalet avträdde Sverige Svenska Pommern och Rügen plus en miljon riksdaler mot Norge.

Skandinavismen, som syftade till att ena Norden, hade ännu inte fått genomslag i de nordiska länderna och det senaste händelseutvecklingen hade istället tillspetsat motsatsförhållandena mellan de nordiska länderna. I Norge var man inte så förtjusta i idén att bli den svenska kungens undersåtar, särskilt inte som Norge samtidigt blev av med Grönland, Island och Färöarna som enligt fredsavtalet tillföll Danmark.

I ett försök att förhindra unionen med Sverige antog norrmännen en ny grundlag den 17 maj 1814 och valde samtidigt den danske kronprinsen Kristian Fredrik till kung. Ett snabbt anfallskrig från Sverige ledde till en kompromiss där Norge behöll sin nya grundlag och länderna ingick en personalunion med den svenska kungen sittandes på de bägge tronerna.

Från norskt håll kom man under hela unionstiden att arbeta för att göra landet mer självständigt, medan man från svenskt håll hade målet att ena de två rikena till en nation. Att viljan till ett samgående mellan de båda länderna bara fanns från den ena parten och att det dessutom skulle vara på svenska villkor var ingen bra utgångspunkt för ett långvarigt förhållande. Under åren kom flera stora kriser att leda de två folken från varandra allt mer.

I ”ståthållarstriden” mellan åren 1859-1873, gällde konflikten riksståthållarens funktion. Riksståthållaren fungerade som konungens representant och regeringschef i Norge. Posten till ståthållare utsågs av kungen själv. Stortinget röstade flera gånger igenom förslaget att avskaffa ståthållarskapet, men Bernadotte-kungarna med huvudsäte i Stockholm satte stopp för detta med sitt veto ända fram till 1873.

Mellan åren 1872-1884 skulle kungens vetorätt komma att starkt ifrågasättas från norskt håll. I frågan om de norska statsrådens rätt att delta i parlamentets förhandlingar kom kungen vid flera tillfällen att använda sin vetorätt. Detta förfarande kom att uppröra norrmännen ännu mer, så när kungen till slut gav med sig i stadsrådsfrågan var detta en stor seger för stortinget.

Riksflaggan var en annan sak som bidrog till konflikter. Stortinget i Kristiania (nuvarande Oslo) drev frågan om Norges rätt att använda egen flagga, utan unionsmärke. Även här röstade stortinget igenom lagen vid flera tillfällen, för att stoppas av kungens veto. Och även denna gång fick kungen till slut ge med sig och skriva under lagen, vilket skedde år 1899.

Oscar II

Oscar II

Den sista spiken i kistan för unionen kom under 1895, då Sverige fick ta till hot om militärt ingripande för att avgöra en fråga om Norges rätt till att ha egna konsulat i andra länder.
Efter detta påbörjade stortinget en militär upprustning, man köpte in örlogsfartyg och byggde försvarsanläggningar vid gränsen mot Sverige. Vid en omröstning i stortinget beslutade man att skapa ett eget konsulatväsende. I Sverige vägrade kung Oscar II att signera dokumenten för att genomföra lagändringen. Detta ledde till att regeringen i Kristiania lämnade in avskedsansökan och från svenskt håll vägrade kungen godkänna regeringens avgång.

Den 7 juni 1905 röstade stortinget igenom upplösningen av unionen. Stortingsbeslutet följdes av en folkomröstning i augusti samma år där en stor majoritet röstade för att unionsupplösningen skulle bestå.

Vykort från den norska folkomröstningen

Vykort från den norska folkomröstningen

I slutet av augusti samma år inleddes en konferens angående unionens upplösning i frimurarlogen i Karlstad. Förhandlingarna strandade i mitten av september, och hotet om krig verkade överhängande. Till slut kunde dock parterna enas och den 23 september undertecknades Karlstadsfördraget där Sverige erkände Norges självständighet.

En dryg månad senare, den 26 oktober 1905, röstade riksdagen i Stockholm igenom unionsupplösningen. Samtidigt abdikerade även Oscar II som Norges kung.

Unionen mellan Sverige och Norge hade tillkommit genom ett fredsavtal där Sverige avträdde Pommern och Rügen till Danmark mot att Sverige fick Norge. Norrmännen, som inte hade haft något att säga till om, blev dessutom av med Grönland, Island och Färöarna till Danmark.

Unionen mellan Sverige och Norge var därför aldrig ett embryo till nordisk enighet utan snarare en ny statsbildning som ytterligare bidrog till Nordens splittring.

I slutet av 1830-talet började dock den pannordiska skandinavismen växa sig allt starkare. Skandinavismen, som drevs fram av många av dåtidens ledande intellektuella, skulle komma att starkt påverka politiken i Norden under hela 1800-talet.

Men en påtvingad och ensidig union mellan Sverige och Norge, under ledning av en importerad monarki, skulle aldrig leda till ett enat och starkt Norden.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-10-26.

  • Publicerad:
    2018-10-26 00:39