Ett antal aktivister sitter anhållna i Göteborg efter att man fredat sig i en konfrontation mot så kallade vänsterextremister. Niklas Frost sitter fängslad, oskyldigt dömd efter en rättsskandal och trakasserierna mot honom fortsätter innanför murarna. Om och om igen kan vi konstatera att Motståndsrörelsens aktivister inte behandlas rättvist av systemet, vilket är mycket frustrerande för de flesta av oss – men tyvärr är detta något man får vänja sig vid.

Jag vet inte hur många gånger under årens lopp som jag själv varit mitt uppe i en situation (må vara på gatan, i domstolen eller på andra ställen där man ställs mot systemets försvarar i olika skepnader) som jag insett vara fullkomligt orättvis – oftast uppenbarligen så också. Efter hand kom jag till insikt om att lagar och förpliktelser gäller väldigt olika beroende på vem det handlar om. Framförallt kom jag fram till att man som nationell överhuvudtaget inte åtnjuter något ”rättsskydd” vare sig man är misstänkt för ett brott, eller har blivit utsatt för ett.

Detta (bland annat) har lett till att de flesta av oss redan på förhand beslutat att inte kontakta polisen när det kommer till brottslighet som riktats mot en, utan att man bara gör så om en polisanmälan är nödvändig på grund av försäkringar etc. Naturligtvis finns det även en annan aspekt av detta, att man av princip, som en del av det nationella motståndet, inte vänder sig till ockupationsmaktens lakejer eftersom man likväl inte erkänner deras myndighet. Men denna orsak lämnar vi därhän i denna artikel. Kort sagt lär man sig snart att lösa saker på egen hand.

Rättvisa, en villfarelse
Rättvisa är inget bestämt, inget ristat i sten eller ens något självklart. Rättvisa är det som den rådande ordningen definierar som rättvisa – vare sig mer eller mindre. Och den nuvarande ordningen finner sitt stöd för sin rättvisa i det våldsmonopol de äger. Med andra ord är rättvisa idag det som systemet anser är rätt, allt annat är fel och man har kraften (våldspotentialen) att luta sig mot. Jag tänker inte leka filosof och vidareutveckla dessa påståenden ytterligare eftersom det bara skulle komplicera det hela, inte heller tänker jag behandla gråzoner – nu är det svart och vitt som gäller.

Med ovanstående i åtanke blir det genast förståeligt, denna orättvisa som konstant riktas mot oss aktivister i Motståndsrörelsen, och det skall även ses som ett tecken på vår egen potential i det hänseende att systemet agerar som det gör utifrån deras riskbedömning av oss. Kort sagt kan vi konstatera att systemet inte agerar mot en organisation eller en sammanslutning av individer så till vida de inte bedömer organisationen eller individerna som ett direkt eller indirekt hot mot deras egen maktställning. Lämnas man ifred har systemet konstaterat att man inte är ett hot. Kanske några förståsigpåare där ute nu skakar på huvudena och menar att orsaken till att systemet inte kommit efter dem eller deras organisationer snarare handlar om att de är smartare och mer taktiska än oss, att de bidar sin tid och väntar, tränar och gör sig redo; att de jobbar långsiktigt och över flera olika områden. Kanske det, framtiden kommer att utvisa – vi vet däremot att systemet slår till hårt mot oss, NU, med förhoppningen om att kunna hindra vår utveckling och vårt avancemang. Det är att leva under stor press att vara aktiv i Motståndsrörelsen, och rättvisa skall man inte tro på.

Vakna upp till verkligheten
Det är farligt att ha rätt, när systemet har fel! Detta dissidenters ordspråk kan vi alla bekräfta sanningshalten i. Förr om åren blev jag nedslagen varje gång ”rättvisan” åsidosattes till förmån för våra politiska fienders skull. Och visst, det kan jag än bli även fast skillnaden numera är att jag inte förutsätter något. Jag har vaknat upp till den verklighet där man som aktivist i Motståndsrörelsen är fredlös. Systemet angriper oss konstant och upprätthåller trycket mot aktivisterna i större eller mindre omfattning. De har inte möjlighet att vara på oss alla hela tiden, så deras resurser fokuseras under en tid på några individer för att sedan riktas mot några andra.

Så fort någon sedan hamnar i en situation där systemet kan använda sina juridiska vapen finns det ingenstans att gömma sig. Se bara på skandalen gällande Niklas Frost. Vill de få bort dig, så får de bort dig – det enda du kan göra är att leva och kämpa på ett sådant sätt att det kostar dem för mycket i tid och pengar, och risk!

Men framförallt, var helt på det klara med att det inte finns någon rättvisa i denna värld för en aktivist i Motståndsrörelsen. Förvänta dig ingen, tro inte på någon och vänj dig vid att du om och om igen kommer att få uppleva hur det som är rätt och riktigt vänds upp och ner och förvandlas till oigenkännlighet av systemets trogna. Detta kommer att fortgå under lång tid framöver och inte nog med det, allt kommer att bli värre innan vi kan göra det bättre.

Detta uppvaknande är ingen trevlig historia, men vi får aldrig göra oss några illusioner om den kamp vi bedriver och de liv vi valt att leva – livet i rasens tjänst. Den som vägrar att inse verkligheten kommer att slösa bort sin tid, sina resurser och sitt engagemang. Han eller hon kommer inte behöva utstå så svåra prövningar, visst. Men dennes strävan kommer att vara lika med noll. Inget av vikt kan uppnås utan offer. Och rättvisa, precis som frihet, är något man måste kämpa och kanske till och med dö för. Så har det varit genom historien och så kommer det att fortsätta vara. Våra fängslade kamrater, våra anhållna dito; våra aktivister som tvingas möta orättvisorna och alla vi som vet att det värsta ännu ligger framför oss – vi må känna en viss dysterhet inför det hela, men vi vet att vi kämpar för den goda saken. Vi vet att vi gör rätt och vi vet att systemet fruktar oss. Detta är belöning nog för kämpen!

  • Publicerad:
    2009-01-19 00:00