Hoppa till huvudinnehåll

Kopierat

03 Symbol/Flat/White/Swish_Symbol_White_SVG Created with Sketch.

Tysklands återförening

Av Henrik Gustafsson, 2020-11-09
henrik.gustafsson@nordfront.se

Dagens datum 9 november: Denna dagen år 1989 hölls en presskonferens i Östberlin som blev startskottet för Berlinmurens fall och Tysklands återförening.

Brandenburger Tor den 10 november 1989. Foto: Wikipedia CC BY-SA 3.0

Bakgrund
Den tyske kommunistledaren Walter Ulbricht flydde till Moskva 1933. Den 1 maj 1945 återvände han till ruinstaden Berlin. I början av 1946 fick han order av Stalin att genomföra en sammanslagning av Kommunistpartiet och det socialdemokratiska partiet. Genom det nya socialistiska enhetspartiet (SED) skulle Ulbricht bli den som härskade oinskränkt över den sovjetiska zonen som utgjorde Östtyskland.

I maj 1952 stängdes gränsen mellan Öst- och Västtyskland. För att lämna öst blev man tvungen att ta sig till Berlin. Därifrån kunde man sedan ta sig över till den västra sidan och resa vidare till övriga Västtyskland. Ulbricht och hans gelikar började snart arbeta för att sätta stopp för detta.

Västberlin var ett stort och kostsamt hål i deras republik. Det skulle pluggas igen med vakter, polis, avspärrningar och taggtråd. 1961 fick Ulbricht tillstånd av Chrustjov att utreda militära lösningar för att sätta stopp för den omfattande flyktingströmmen till väst. Kanske förstod de att det totalitära Östtyskland var dödsdömt. Med en mur skulle det åtminstone få en chans.

Walter Ulbricht och Erich Honecker Foto: Bundesarchiv CC-BY-SA 3.0

Muren upprättas
Erich Honecker var Ulbrichts trogne följeslagare som sedan även skulle bli hans efterträdare. När han började planera gränsavspärrningen markerades vikten av överraskningsmomentet.

Till den 27 juli 1961 hade östtyska och sovjetiska stabsofficerare tagit fram en karta över sträckningen av barriären som skulle dela Berlin. Den första augusti började material samlas in till uppgiften. Datumet för genomförandet bestämdes till den 13 augusti 1961.

Samtidigt var det ingen som trodde att det ens var möjligt upprätta en avspärrning rakt genom Berlin. Uppgifter som amerikansk underrättelsetjänst fått om att gränsen skulle stängas ansågs inte som tillförlitliga. Många menade att genomförandet var tekniskt omöjligt.

Det kommunistiska systemet lyckades aldrig sörja för sina medborgares välbefinnande. Men det enorma projektet att uppföra en avspärrning med efterföljande mur genom Berlin genomfördes med bravur. Detta visar påmed att det finns oändliga möjligheter så länge det finns en politisk vilja hos ledarskapet.

”Operation Rose”
Gränsavstängningen gick under namnet ”Operation Rose”. Klockan 20 på lördagen den 12 augusti öppnades kuverten med orderna. Vid midnatt skred man till verket. Klockan ett spärrades gränsen av. Vaktposter ställdes upp med två meters avstånd längs hela gränsen i Berlin för att förhindra flyktförsök.

Gatorna stängdes av. Tåg och tunnelbanelinjer stoppades vid sektorgränserna. Kloaksystemet bevakades. Hela natten for Honecker omkring och inspekterade så att allt gick rätt till. Klockan 6 på morgonen söndagen den 13 augusti bekräftades att operationen gått i lås.

Vid midnatt meddelades från Östberlin att all trafik från Öst- till Västberlin tillsvidare hade avbrutits. Befolkningen i öst var instängda. Från väst var det även fortsättningsvis möjligt att ta sig in i Östberlin.

Västmakternas reaktion uteblev helt. Det är oklart om det var för att de blev tagna på sängen eller på grund av de inte brydde sig nämnvärt.

Politbyråns beslut att utföra operationen under natten mellan lördag och söndag var en stor framgång. När befolkningen vaknade på söndagen var uppdelningen redan ett faktum. Partiorganet jublade över att den antifascistiska skyddsbarriären upprättats. Nu började arbetet med att täppa till hålen.

Normaliseringen
När barriären väl upprättats fortsatte arbetsveckan som vanligt för de flesta. Tiden var dock dyrbar. För varje timme som gick blev avspärrningen alltmer permanent. Den var även som mest sårbart just efter upprättandet. Myndigheterna försökte lugna allmänheten. De undvek att avslöja planerna på att göra avspärrningen permanent.

I Västberlin förekom omfattande demonstrationer emot barriären. Invånarna kunde aldrig släppa tanken om Berlin som en stad. Man försökte utan framgång utöva påtryckningar mot västmakterna att agera. De verkade ovilliga att göra något som kunde tolkas som provokation av Sovjet.

Snart började östtyskarna i all hemlighet bygga den egentliga muren. Till en början mellan Brandenburger tor och potsdamer platz. Halv två på natten den 18 augusti kom sex kranbilar till Potsdamer platz för att lasta av betongblock. Med dem följde betongblandare och en arbetsbrigad av murare. De arbetade i skydd av mörkret och slutade vid gryningen.

Foto: CC BY-SA 3.0

Fängelsestaten
Militära bestämmelser infördes i den förbjudna zon som sträckte sig hundra meter mot östra sidan från muren. Där var det tillåtet att använda skjutvapen mot dem som begick ”gränskränkningar”.

Vanligtvis brukar gränsvakter försvara gränsen mot inkräktare som försöker ta sig över den. I det här fallet var det tvärtom. Nu ansågs det att man kränkte gränsen ifall man försökte ta sig ut. Precis som förhållandena i ett fängelse hade barriären upprättats för att hindra invånarna från att ta sig ut. Republikflyktingarna kallades för ”desertörer”.

Detta blev det nya normala och paradoxen som människorna fick vänja sig vid att leva med. Vilket de flesta gjorde. Det bevisar att människor kan vänja sig vid i princip vad som helst. De som sedan växte upp med muren visste inte om något annat. Detta var något som regimen lärde sig dra nytta av.

Vad som helst blir normalt om de flesta accepterar och lär sig leva med det. Så blev också livet med Berlinmuren det normala. Många som varit upprörda och protesterat till en början lugnade ner sig och accepterade läget. Det skulle dock visa sig senare att folket verkligen hade makt att förändra saker om det bara fanns hopp och de enades för att agera tillsammans.

Nya vindar i Europa
Den 18 januari 1989 såg Honecker fram emot att fira DDR:s 40-årsjubileum. Han skröt han om att muren skulle stå kvar ”i femtio eller hundra år till”. Det var dock mycket annat som hände i omvärlden.

Runt samma tid inledde den polska fackföreningsrörelsen ”Solidaritet” förhandlingar med den sovjetstödda regeringen i Warszawa. Det var då som Sovjet till slut erkände ansvar för Katyn-massakern. Fram till dess hade de skyllt ifrån sig på tyskarna. Vid valet i Polen senare samma år skulle solidaritetsrörelsen få alla platser i sejmen och 99 av 100 i senaten.

Den 2 maj öppnade Ungern upp gränsen mot Österrike. I juli hade över 25 000 tagit sig ut från Östtyskland den vägen. Det var uppenbart att den kommunistiska dammen hade börjat brista på allvar.

Samtidigt hyllade Honecker det kinesiska massmordet vid Himmelska fridens torg som inträffade den 17 juni. Östtyskland antog en resolution som hyllande ”kväsandet av kontrarevolutionen” i Kina.

DDR försökte hålla fast vid sin stalinistiska linje. Säkerhetstjänsten började utarbeta en plan på att inrätta hemliga koncentrationsläger med kapacitet för 200 000 personer.

När Sovjet blev mer reformvänligt hårdnade attityden i Östtyskland. Gorbatjov besökte Västtyskland i juli och fördömde offentligt den striktare Breznjev-doktrinen som gällt tidigare. Han förklarade att alla länder skulle få möjlighet att välja sin egen väg.

I DDR svarade man med att förbjuda spridningen av sovjetiska publikationer. Gorbatjovs tal i väst tystades ner. Däremot lämnade man utrymme för Maos efterträdares kritik mot denne.

Vid murens 28-årsdag tvingades västtyska ambassaden i Budapest stänga för att så många östtyskar sökt sig dit. 600 östtyskar tog sig över gränser mellan Ungern och Österrike sex dagar senare. Honecker upprepade sitt uttalande att muren skulle stå kvar i hundra år till.

12 000 flyktingar hade tagit sig till Prag för att försöka komma till Västtyskland därifrån. Honecker gick med på att de skulle få resa genom DDR ifall de fråntogs sina identitetshandlingar. De svarade genom att riva sönder dem och kasta ut bitarna genom tågets fönster. I Dresden hälsades tåget av 1500 tyskar. Många försökte ta sig ombord på tåget och bråk med polisen uppstod.

Revolt
Den 17 oktober avsattes Honecker vid ett möte med politbyrån. Officiellt sades det bero på hälsoskäl. Egon Krenz utsågs till hans efterträdare.

Den 23 oktober demonstrerade 300 000 i Leipzig för Krenz avgång. Protesterna spred sig snart till Östberlin. Där samlades 30 000 utanför röda stadshuset den 30 oktober.

Samtidigt verkar det uppenbarat sig för regeringsgruppen hur katastrofal den ekonomiska situationen i Östtyskland var. Vid Honeckers avgång var DDR i princip helt bankrutt.

Efter ett upprop som undertecknats av trettio oppositionella uppstod gruppen ”Neues forum”. Utåt sett var deras målsättning ganska blygsam. De sade sig vilja skapa dialog. De krävde bland annat fria val och frisläppande av politiska fångar. Deras mål var att ”åstadkomma reformer inom DDR:s existerande system”. I praktiken blev resultatet desto mer omvälvande.

Vid slutet av månaden var det tydligt att något stort var på väg att ske. En stor demonstration hölls i Östberlin den 4 november utan att myndigheterna blandade sig i.

Politbyråns medlemmar byttes ut i rask takt. Stasichefen Erich Mielke lämnade in en ängslig rapport till politbyrån. Den beskrev hur folksamlingarna utanför deras kontor skrek efter ”Stasi-svinens” blod. Mielke skickade ut direktiv till alla distrikt att börja förstöra känsliga dokument.

Gunther Schabowski vid den avgörande presskonferensen. Foto: Youtube

Murens fall
Strax före klockan 18 den 9 november infann sig centralkommitténs presstalesman Gunther Schabowski vid en presskonferens på Mohrenstrasse i Östberlin. Lokalen kryllade av journalister då DDR nu gått in i ”öppenhetens tidevarv”. Han deklarerade att det skulle bli ”möjligt för alla medborgare i DDR att lämna landet via DDR:s gränsövergångar”.

En reporter frågade om det förelåg ett misstag. Schabowski förklarade att privatpersoner hade rätt att lämna landet med permanenta visum. Han tillade att dessa skulle utfärdas utan dröjsmål.

Då någon frågade när detta skulle börja gälla svarade han att: ”Så vitt jag kan förstå saken gäller det nya reglementet… från och med nu.” Han hade missat att bestämmelsen inte skulle börja gälla förrän dagen därpå och att informationen inte skulle komma ut i pressen innan dess.

Den sensationella nyheten att ”DDR öppnar sina gränser” spreds snart över världen. Östberlinare började samlas vid gränsövergångarna och krävde att få komma över. Gränsvakterna instruerades att be dem komma tillbaka dagen därpå.

Folksamlingarna växte till en flodvåg. De mest påstridiga släppes igenom. Krenz insåg snart att enda sättet att täppa igen gränsen var att sätta in stridsvagnar. Istället valde de att inte utfärda några order alls. De lät helt enkelt saken ha sin gång.

På östtyska nyheter försökte man förklara att man måste ansöka om utresetillstånd för att ta sig över gränsen. Östberlins befolkning lyssnade inte på DDR:s nyheter den här kvällen.

I nyheterna från väst förkunnades istället den historiska dagen då gränsövergångarna vid muren öppnats. Lite underligt blev det när man gick över i direktsändning på plats. Där visade det sig att påståendet inte alls stämde.

Motsägelsen spelade ingen roll. Som en reaktion på den sensationella nyheten stormade folkmassorna emot gränsövergången. Det var deras tolkning av situationen som förverkligades framför deras ögon.

Vid flera övergångar pressade sig folkmassan genom gränsövergångarna. Befälhavare beordrade sina män att sluta kontrollera pass och bara låta folk passera.

Tjugo minuter över midnatt den 10 oktober hade hela östtyska armén satts i högsta beredskap. Natten förflöt dock utan att trupperna fick någon order. Berlins gränstrupper på 12 000 man stannade i sina förläggningar.

Mellan 1 och 2 på natten trängde människor från öst fram genom muren vid Brandenburger Tor. De som klättrade upp på muren kunde se delar av staden som varit avstängda i uppemot 30 år. En revolution hade inträffat bara sex timmar efter en klumpig presskonferens som feltolkats i västmedia.

Återföreningen
Lika hastigt som den upprättats hade muren som delade ett folk rivits ner. Ett halvhjärtat försök att stänga gränsen igen på natten fredagen till lördagen den 10-11 november misslyckades. Först på eftermiddagen den 11 november verkar faran för våldsamheter helt ha blåst över.

Första valet i Östtyskland efter murens fall hölls den 18 mars 1990. Då fick SED 16%. CDU fick 40% och SPD ungefär 22%. Stödet för de drivande i upproret som Neues Forum blev mycket litet i valet. I april övertog en CDU-dominerad regering ansvaret i Östtyskland.

Den 1 juli 1990 blev D-marken officiell valuta i Östtyskland. Detta var också datumet då gränskontrollerna mellan de tyska staterna avskaffades helt. Sedan låg den riktiga återföreningen bara några månader fram i tiden.  Den 3 oktober 1990 återförenades Tyskland till slut.

Litteratur:
Taylor, Frederick. (2006). ”Berlinmuren”. Bokförlaget Forum.


  • Publicerad:
    2020-11-09 08:00