För några veckor sedan publicerades två artiklar som blev tämligen mångomtalade. Den ena en krönika signerad journalisten Ulf Nilsson som infördes, påpassligt nog, i Kvällsposten dagen innan nationaldagen. Den andra var en längre intervju med Sveriges öppet bisexuelle migrationsminister, Tobias Billström, införd i nyhetsmagasinet Fokus (Nummer 20, 1-8 juni).

I bigott småborgerlig stil har Nilsson alltid framhävt sig själv som något av en S:t Göran i kamp mot ett drakoniskt socialdemokratiskt etablissemang. Bland sina hjältebragder kan Ulf räkna upp sitt öppenhjärtiga ställningstagande för Systembolagets lördagsöppet, samt ett hårdnackat neokonservativt stöd för USA:s blodiga ockupation av Irak. Tisdagen den femte juni var det så tur för Ulf att kommentera den politiskt mycket känsliga debatten om massinvandringen. Med hjälp av välkända populistiska fraser som ”har vi råd?” och ”jag är ingen rasist”, ville herrn framhäva sig som något av en ”nykter” kritiker av den förda invandringspolitiken. Det är alltså inte det ödestyngda hotet mot Sveriges rasliga genpol som Ulf Nilsson vänder sig emot. Nej, han tar sats utifrån, och finner sig i en argumentation som härstammar ur den snöda profiten. Han talar öppet om de sociala problem som massinvasionen av främlingarna oundvikligen innebär, kriminaliteten, bidragsberoendet och ”utanförskapet”. Men som den borne apologet för egalitarism han är, avstår han ifrån att lyfta fram det faktum att det svenska folket inom 50 till 60 år kommer att vara en försvagad etnisk minoritet i sitt, och sina förfäders hävdvunna hemland.

Den borgerliga regeringens ansvarige för massinvandringen, Tobias Billström, gav å sin sida uttryck för ett frenetiskt stöd för en konsekvent fortsättning och upptrappning av främlingsinvasionen. Kärnan i Billströms resonemang i Fokus var den klassiskt nyliberala, det vill säga att Sverige till följd av ”den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning”, av nöden kommer att vara tvungen att öppna upp för en nästintill ohämmad invandring. Detta för att skydda och upprätthålla den omhuldade svenska materiella välfärden. Värt att notera i sammanhanget är att Billströms förslag om en ökad arbetskraftsinvandring inte berör den från andra EU-länder, utan i första hand avser invandring från icke unionsanslutna. Ministern vill således slå upp landets portar på vid gavel för främlingar från Afrika och Mellanöstern, under förevändning om ökad ”produktivitet” och ”efterfrågan”. En oåterkallelig bastardisering av Sveriges majoritetsbefolkning – vilken springer ur en storslagen civilisationsskapande ras, den ariska – är alltså denne sexuellt frisinnade ministers utopi.

Även om de båda herrarna mig veterligen inte har låtits drabba samman i någon morgonsoffa på TV4, anses de numera vara representanter för två helt skilda utgångspunkter i den allmänna debatten. Denna framställning är dock en schimär. Den är bedräglig och falsk. Billström och Nilsson må på ytan kanske tyckas förespråka två helt olika politiska inriktningar. Men i grund och botten representerar de två sidor av en och samma Judaspeng.

Som alltid i den ”fördomsfria”, mångetniska smältdegeln till värld vi tvingas leva i efter 1945, detta Kali Yuga, uppfinner Sions lite mer intellektuella lakejer allehanda tjusiga ord och definitioner på de katastrofala samhällsfenomen. Detta för att förvilla massorna och med det höja dess egna semitiskt befryndade, etnocentriska agenda, i mörker. Billström och Nilsson ställer sig – medvetet eller omedvetet – bakom den klart kvasivetenskapliga socialantropologin med juden Franz Boas som främste upphovsman. Istället för att lyfta fram vad varje människa, oavsett etnicitet, instinktivt gör med modersmjölken – att definiera sitt egna jag med sina föräldrar och, som en naturlig konsekvens av detta, identifiera sig med sin fysiska härstamning, sin ras – ställer sig Billström och Nilsson till Boas fantasier om ”de sociala konstruktionernas normer”.

Det är således ingen slump att det är just i Franz Boas stamfränders press, Bonniers, man åser de mest fatalt småskurna populistiska utspelen från liberaler som Ulf Nilsson och Tobias Billström. Från vilket rasligt håll dessa båda herrars unisona lovprisning till det etniska folkmordet av det nordiska härrör ifrån, torde alltså inte vara några större problem att se.

Av: Jakob Haskå

  • Publicerad:
    2007-06-28 00:00