En vecka efter det brutala mordet på Daniel Wretström samlades över 1000 sörjande patrioter vid mordplatsen för att hålla en minnesceremoni. Trots att endast ett litet fåtal av de närvarande kände Daniel personligen, kunde nog alla sätta sig in i hur hans sista skräckfyllda minuter i livet måste ha upplevts.

Daniel blev mördad på grund av att han var svensk och stolt över det, för att hans åsikter inte stämmer överens med de som regimen och hans utländska banemän anammar. Tusen personer återupplevde skräcken och dödsångesten som Daniel måste ha känt under den utdragna dödsmisshandeln, och alla visste att det imorgon kan vara vem som helst av oss församlade som går samma öde till mötes.
Trots att mordet skedde endast en vecka tidigare, och att samlingsplats och tidpunkt för ceremonin bara annonserats på två patriotiska hemsidor, så anslöt alltså över tusen svenskar i det mäktiga och värdiga sorgetåget. Nationell Ungdom deltog med drygt 150 personer från Stockholm, men anslutna från Linköping och Göteborg anlände också för att följa Daniel till den sista vilan.

12:00 Nationell Ungdom samlas
Drygt 120 personer från Nationell Ungdom i Stockholm och Linköping samlades redan klockan tolv på dagen för ett möte och förberedelse inför kvällens manifestation. När samtliga anlänt till mötesplatsen vid Tekniska högskolans tunnelbanestation i Stockholm, tågade vi gemensamt in i skogen och upp till vattentornet bakom högskolan. Säkerhetspolisens spanare var på plats, men de verkade inte vara förberedda på en skogspromenad, varför de blev stående på en parkeringsplats och vi blev, till vår stora belåtenhet, lämnade ifred
Väl på plats delades delegationen in i grupper på omkring tio man. Erik Hägglund talade kort om hur dagen skulle fortlöpa och om erfarenheter från liknande manifestationer i Italien och Tyskland tidigare under året. Ingen visste emellertid hur polisen skulle reagera eller hur många som skulle ansluta på samlingsplatsen.
Härefter informerade Martin Linde, som utsetts till ansvarig för ordning och säkerhet, om vilka rutiner som skulle gälla under kvällen. Gruppledarna skulle ansvara för att hålla ihop sin grupp till varje pris, och så ofta som möjligt söka samband med den säkerhetsansvarige. Efter detta korta möte splittrades delegationen för lunch.


Här tågar sörjande patrioter till platsen där minnesstunden skall hållas.

14.00 Återsamling och färd till samlingsplatsen
Efter att delegationen återsamlats tog vi oss gemensamt till T-centralen för fortsatt färd med pendeltåg till Rönninge. På centralstationen stötte vi på mängder av andra patrioter som skulle med vårt tåg mot Södertälje. Vi fyllde upp flera vagnar och förstod redan nu att det skulle samlas mer folk än både vi och polisen räknat med; vid varje station klev nya ansikten, med samma destination, på tåget.
Vad som helst kunde hända nu. Skulle polisen försöka stoppa tåget? Det visade sig dock att polisen inte räknat med en så massiv uppslutning. De hade väntat sig ett par hundra deltagare, men väl vid Rönninge station hade betydligt fler än så redan samlats. Hundratal på hundratal vällde ut från stationen till det lilla torget utanför. Folk från olika NU-grupper som inte kunnat komma tidigare på dagen anslöt nu till oss.
Vår delegation ställde upp på torget bakom Daniel Wretströms kamrater som gick i främsta ledet. Bakom oss ställde resten av deltagarna upp, på kolonn med tre i bredd. Facklor och blommor delades ut varefter tåget kommenderades framåt.

16.40 Tåget rör sig mot mordplatsen
Likt en stor glödande orm började fackeltåget ringla upp längs gatan till mordplatsen ett par kilometer längre fram. Polisen hade spärrat av båda körfälten. Det var först nu som vi på allvar började förstå hur mycket folk som verkligen deltog.
Hos journalisterna som fanns på platsen var stämningen blandad. Somliga var glada över de fina bilderna, men de var samtidigt arga över att denna manifestation en gång för alla slog hål på deras ofta upprepade önskedröm om att svenska patrioter blir färre. Tyst, värdigt och disciplinerat marscherade sorgetåget mot mordplatsen.
Väl framme gjorde vi halt. I grupper om tio släpptes deltagarna fram för att lägga ner blommor och ta ett sista farväl vid ett podium i form av en livsruna, en gammal germansk symbol för pånyttfödelse, liv och ljus. Havet av blommor och kransar växte i takt med att fler och fler ur det till synes oändliga tåget släpptes fram.
Efter ceremonin samlades deltagarna framför en hyrd lastbil som fick fungera som scen. Lastbilen med all ljudutrustning hade ordnats fram av Robert Westerlund och vi hade ordnat med musiker.


Bittra svenskar tar ett sista farväl av den mördade.

18.30 Tal och musik till Daniels minne
Trubadurerna Peter och Per från NU började med att hålla en tyst minut för Daniel, varefter de framförde en nyskriven ballad till minne av den tragiska händelsen. ”Dom tog ditt liv från oss… Dom tog ditt liv från din kära lilla mor…” är stycken som få kommer att glömma. Många av de församlade kunde inte längre hålla tillbaka tårarna.
Efter musiken klev Robert Westerlund från Info14 upp på lastbilsflaket och presenterade talarna. Först ut var ”Adde” från Enköping. Han höll ett känsloladdat tal där han berättade om hur Daniel alltid ställde upp för sina kamrater och om hans stora passioner: fiske och teckning. Vi fick höra att Daniel ville bli tatuerare, en dröm som sorgligt nog aldrig hann gå i uppfyllelse.
Näste talare var en veteran, som varit aktiv patriot sedan början av 80-talet, Bo Nilsson. Bosse, gick på bred norrländska till angrepp mot de etablerade politikerna som skapat det nuvarande mångetniska våldssamhället:
– Vi nationella är den enda verkliga oppositionen! röt han.
Nummer tre på talarlistan var en gäst från utlandet; finländske Marko Järvinen. Marko höll sitt tal på svenska trots att det inte är hans modersmål, vilket togs väl emot av åhörarna. Talet var skarpt och politiskt välriktat. Det var vid sidan av Erik Hägglunds tal det som mottogs bäst av församlingen. Få lär glömma Markos avslutning:
– Vi ses i Valhall, broder!
Som fjärde talare steg Erik Hägglund upp på scenen. Han beskyllde i hårda ordalag massmedia och politikerna i riksdagen för att bära skulden för det politiska mordet. De har, genom massmedias hetskampanjer och politikernas försök att ta ifrån patrioter deras medborgerliga rättigheter, rättfärdigat och uppmuntrat till illdådet. Erik påminde om att Göran Persson och Mona Sahlin en vecka före mordet gått ut i media och lovat att det nationella motståndet skulle krossas.
Erik ställde slutligen frågan hur många svenskar som ska behöva sätta livet till, eller bli rånade och misshandlade, och hur många svenskor som skall behöva lida av sviterna efter en våldtäkt, innan det svenska folket fått nog. Av publikens rop att döma hade åtminstone detta tusental fått nog för länge sen.
Eriks tal blev mycket uppskattat och jag misstänker att många har uttryckt en önskan att snart få höra honom tala igen.
Efter att talen avslutats framförde Peter och Per Ultima Thules numera klassiska ballad ”För fäderneslandet”, i vilken många av de närvarande stämde in i allsång. När musiken tystnat ställde tåget åter upp och tågade gemensamt tillbaka stationen.


Erik Hägglund håller tal.

Daniels död var inte förgäves
Daniel Wretström dog, 17 år gammal, en kall decembernatt år 2000, nästan exakt sex år efter att en annan ung patriot, Anders Gustafsson, 16 år, torterades till döds och lemlästades av okända gärningsmän i en fabrikslokal i Hammarbyhamnen, nyårsnatten 1995.
Båda mördades för deras åsikters skull, för att de var svenska patrioter. Båda morden kan till stor del förklaras av massmedias hatiska hetskampanjer mot regimkritiker, vilka förblindat främlingsgäng med ett hat mot svenskar i allmänhet och patrioter i synnerhet.
Båda morden tonades ner och slätades över i massmedia. I båda fallen gjordes vidriga försök att vanhedra och smutskasta offren. Inte ett uns av skam, inte en skymt av ånger kan skönjas hos de ansvariga. Det enda som märks är en temporär minskning av den annars så intensiva trumelden av hetsande artiklar.
Men varken Daniels eller Anders död är förgäves. Det tomrum som dessa två unga martyrer lämnat efter sig, har redan fyllts upp av tio nya ungdomar, fast beslutna att fortsätta deras livsviktiga kamp för frihet och rättvisa.
Varje offer kommer att skapa nya och än mer bergfast övertygade politiska soldater, väl medvetna om det ofattbara pris som de kan komma att tvingas betala för sin osjälviska uppoffring.
Men liksom mordet på Daniel utmynnade i den största patriotiska manifestationen i modern tid, kommer blodet av ännu levande unga patrioter leda till att de ansvariga ställs till svars och med säkerhet försegla den svenskfientliga regimens öde.

  • Publicerad:
    2000-12-20 00:00