Turkiet, Erdogan och Neo-ottomanismen

Av ,
Nyhetsredaktör
0

TURKIET. Just nu pågår förhandlingar mellan EU och Turkiet, med deras president Erdogan i spetsen, för att lösa ”flyktingkrisen” och minska inflödet av främlingar till Europa. Men vem är egentligen denne Erdogan som EU vill sluta överenskommelse med och vilka idéer är det som driver honom och Turkiet?

erdogan-660x330

Recep Tayyip Erdoğan, en modern ottomansk sultan med imperialistiska och islamistiska ambitioner.

Nyligen rapporterade Nordfront om de förhandlingar som just nu pågår mellan Europeiska Unionen och Turkiet och mer specifikt mellan Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Turkiets president Tayyip Erdogan. Bakgrunden till dessa förhandlingar är att till och med de mest korrupta och flyktingvurmande EU-pamparna, såsom Jean-Claude Juncker och Angela Merkel, har börjat inse att den enorma invasionen av främlingar till Europa måste bromsas rejält för att undvika en total kollaps.

Istället för att befästa Europas gränser har EU alltså valt linjen att försöka förmå Turkiet att vidta åtgärder för att minska flödet. Detta eftersom främlingarna i princip alltid måste passera Turkiet innan de kommer till Europa oavsett vilket land de ursprungligen kommer ifrån. Dessutom har Turkiet mer eller mindre öppna gränser till sina grannländer i Mellanöstern vilket gör att människor med ambitioner att ta sig till Europa ofta samlas i Turkiet där man också etablerar sig en tid innan man gemensamt och med hjälp av människosmugglare försöker ta sig vidare till Grekland. Turkiet huserar dessutom en hel del av de människor som flyr oroligheterna i Syrien i diverse flyktingläger.

syrier

Människor på väg till Turkiet via Syrien.

Turkiet har å sin sida sedan länge velat bli en del av Europeiska Unionen och tidigare är det EU som haft övertaget i dessa förhandlingar. Tack vare den markanta ökningen av främlingar som använt Turkiet som transitland under framförallt det senaste året och den enorma belastning det inneburit på många av EU:s medlemsländer har Turkiet lyckats vända på maktbalansen till sin egen fördel och är idag den part som har övertaget i förhandlingarna gentemot de allt mer desperata EU-pamparna.

Förutom en ekonomisk kompensation på sex miljarder euro och ett löfte om att förhandlingarna om EU-medlemskap ”accelereras” har Turkiet ställt krav på en ”liberalisering” av visum-krav för turkiska medborgare inom EU. Ifall EU går med på kraven innebär det att för att kunna skicka tillbaka ett antal ”flyktingar”, som Turkiets minister för EU-frågor definierar som ”tusentals snarare än hundratusentals individer”, till Turkiet så öppnar man samtidigt EU:s gränser för 80 miljoner turkiska medborgare att ta sig in i Europa efter eget behag.

Det enda som står i vägen för denna uppgörelse är Erdogans vägran att gå med på de 72 ”kriterier” som EU lagt fram i förhandlingarna, som bland annat rör landets anti-terrorlagar liksom yttrande- och pressfriheten. Erdogan behöver nämligen ett visst svängrum för att hålla landets minoriteter, och då främst kurder och armenier, korta.

En republik med en modern sultan
Vad är det då som driver en ledare som Erdogan och vad är hans långsiktiga politiska mål? Som ung var Erdogan medlem i det islamistiska Välfärdspartiet och blev även vald till Istanbuls borgmästare 1994. Fyra år senare kom dock Välfärdspartiet att förklaras grundlagsstridigt av den strikt sekulära turkiska staten eftersom de ansågs sprida ”religiös intolerans”. I protest mot att partiet förbjöds läste Erdogan offentligt upp en islamistisk dikt som enligt lag var förbjuden då även den sades uppmuntra ”religiös intolerans”. Följden blev att Erdogan dömdes till tio månaders fängelse samt avsattes som borgmästare med förbud att ställa upp som kandidat i politiska val eller inneha offentliga ämbeten i framtiden.

Trots att han alltså inte kunde ställa upp i val blev han några år senare partiledare för det nybildade Rättvise- och utvecklingspartiet, Adalet ve Kalkınma Partisi (AKP). Partiet kan beskrivas som en slags kompromiss mellan politisk islamism och den sekulära, västerländska och frimurarinfluerade konstitution som republiken Turkiet vilar på. Istället för att vara öppet islamistiska kallar man sig för ”konservativa demokrater” och försöker profilera sig som den muslimska världens version av europeiska kristdemokratiska partier. Som exempel har AKP alltid varit väldigt pro-NATO och positivt till EU.

akp

AKP anklagas ofta för att vilja ”smygislamisera” det utåt sett sekulära Turkiet.

Genom att locka till sig en brett stöd från allt ifrån religiösa och islamistiska grupper, likväl som konservativa, nationalistiska men även mer västerländska och marknadsliberala grupper lyckades AKP vid parlamentsvalet 2002 vinna en jordskredsseger och ta nästan två tredjedelar av parlamentet. När partiet väl bildat regering lyckades man lyfta bort det tidigare ålagda förbudet för Erdogan att ställa upp i val, vilket gjorde att han slutligen kunde bli landets premiärminister ett år senare när man fick hålla omval till parlamentet på grund av misstänkt valfusk i en av Turkiets provinser.

Efter att ha utsett sin efterträdare avgick Erdogan som partiledare för AKP inför presidentvalet 2014 och valdes kort därefter till Turkiets tolfte president.

Neo-ottomanismen och Turkiets nya politiska inriktning
Förutom att skapa en slags ”sekulär islamism” samt ett mer auktoritärt styre, där makten skiftats från parlamentet till presidenten, har Erdogans största politiska gärning varit att introducera en ny inriktning i den turkiska utrikespolitiken som brukar kallas för ”neo-ottomanism”.

Som namnet antyder syftar man på republiken Turkiets föregångare, det Ottomanska imperiet, ett muslimskt sultanat med huvudsäte i Turkiet som under sin storhetstid på 1600-talet innefattade en stor del av Mellanöstern och Nordafrika. Dessutom sträckte sig Imperiet via Balkan långt in i Europa, så långt som fram till Wiens portar. Där stoppades dock den muslimska invasionshären på uppemot 300 000 man till slut och kunde tryckas tillbaka den 11 september 1683, med hjälp av en polsk-tysk armé på endast 70 000 man under den polske kungen Johan III:s befäl. 

Slaget vid Wiens portar, 11 september 1683

Slaget vid Wiens portar blev vändpunkten för det Ottomanska imperiets muslimska invasion av Europa.

Neo-ottomanismen innebär att man inom ramen för den moderna republiken Turkiet försöker återskapa det Ottomanska Imperiets storhet: Kulturellt, ekonomiskt och politiskt och inom samma geografiska område. Det innebär alltså inte nödvändigtvis att man försöker återupprätta ett muslimskt sultanat, men det är likväl en imperialistisk strävan som sträcker sig långt bortom Turkiets nuvarande gränser, och dessutom omfattar det Europa. I det mångkulturella och vidsträckta Ottomanska imperiet hade även de turkiska folken en särställning som en slags elit eller aristokrati, helt enkelt ett herrefolk över andra erövrade och underkuvade folk.

Turkiet och Islamiska Staten
På Nordfront har vi många gånger kunnat rapportera om det faktum att Turkiet indirekt likväl som direkt (om än i smyg) stöttar IS och dess framfart i Mellanöstern. Bland annat har tillfångataga jihadister som stridit för IS berättat om hur de tränats inne i Turkiet av högt uppsatta turkiska militärer innan de skickats till Syrien samt hur karavaner med vapen och förnödenheter från turkiskt håll fyllt på deras förråd med jämna mellanrum.

Vidare har turkiska regeringsstyrkor fler än en gång attackerat syriska regeringsstyrkor och på så sätt försökt försvaga Syriens position gentemot IS. På samma sätt sköt Turkiet som bekant även ner ett ryskt bombplan i samband med Rysslands militära insats i området när man försökte hjälpa Syriens regering att besegra IS.


Inslag från Russia Today där en tillfångatagen IS-krigare berättar om sin militära träning i Turkiet.

Till viss del kan detta förklaras med Turkiets vilja att försöka decimera de kurdiska styrkor som klivit fram som allierade i koalitionen mot IS eftersom man ser all kurdisk strävan efter självständighet som ett hot mot den egna nationen. Men samtidigt kan inte AKP och framförallt Erdogans koppling till islamism ignoreras, likväl som det faktum att även Turkiets närmaste allierade – Saudiarabien, USA och Israel – också tycks föda IS med ena handen samtidigt som man använder den andra för att halvhjärtat fördöma och tillsynes ”bekämpa” dem.

Turkiet och sionismen
Mustafa Kemal Atatürk grundade den moderna turkiska republiken vid det Ottomanska Imperiets sönderfall. Han var officer i den ottomanska armén, frimurare, spion åt Storbritannien och liberal revolutionär. Mycket tyder dessutom på att han var jude och härstammade från en judisk sekt vid namn Donmeh, som levde i muslimska samhällen, tog sig muslimska namn och praktiserade islam utåt samtidigt som man praktiserade judiska ritualer, böner och Kabbalah i hemlighet i generation efter generation.

attaturk

Turkiets landsfader: Frimuraren och krypto-juden Mustafa Kemal Atattürk.

Det finns många saker som förenar Turkiet och skurkstaten Israel. Förutom det uppenbara att det är två icke-arabiska nationer i ett område som domineras av araber så grundades båda staterna på strikt etno-nationalistiska grunder blandat med liberala och sekulära ”västerländska” värderingar. Dessutom är båda ländernas statsbildning en följd av konspirerande, förräderier och dunkla överenskommelser i krigstider bland höga herrar som träffats bakom stängda dörrar i frimurarloger och andra ockulta och hemliga sammanhang.

Både Turkiet och Israel har genom åren behållit den starka etno-nationalistiska grunden, till stor del på ländernas respektive minoriteters bekostnad, medan de liberala och sekulära idéerna mer och mer fått ge vika till förmån för ett mer teokratiskt styre där religiösa grupper fått ett allt starkare inflytande. Detta har i sin tur stärkt ländernas imperialistiska ambitioner i det att man tagit inspiration av religiösa texter och berättelser om fornstora dagar.

Turkiet är dessutom en av NATO-alliansens viktigaste medlemsstater. En allians som leds av ett USA som ligger helt i händerna på sionistiska krafter och vars utrikespolitik mer eller mindre öppet dikteras från Israel. Dessa tre länder tillsammans med Saudiarabien är också starkt allierade i sitt motstånd mot länder som Iran och Syrien men kanske framförallt mot Syriens president Bashar al-Assad som de under lång tid försökt underminera och störta, med ett fruktansvärt och långdraget krig som följd. Ett krig som bland annat lett till bildandet av Islamiska staten och de enorma folkvandringar från området som ständigt plågar det sargade Europa.

Israel och Turkiet - Två länder som har mer gemensamt än en vilja att försöka styra de europeiska folkens öde.

Israel och Turkiet: Två länder som har mer gemensamt än en vilja att försöka kontrollera de europeiska folkens öde.

Ett exempel på hur djupt denna oheliga allians går kan illustreras med hur en motion i den amerikanska kongressen år 2007, som syftade till att erkänna Turkiets folkmord på uppemot 1,5 miljoner kristna armenier under första världskriget stoppades. Det skedde nämligen genom påtryckningar från inte mindre än fyra mäktiga, judiska lobbygrupper: B’nai B’rith International, Anti-Defamation League (ADL), American Jewish Committee samt Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA).

Det är alltså i detta Turkiets händer som Angela Merkel och EU nu tänker lägga vårt öde: En korrupt, krypto-islamistisk och sionistisk nation med imperialistiska ambitioner. Och när man väl överlämnat nycklarna till Europa till denna skurkstat, då öppnas porten för 80 miljoner rasfrämlingar vars folk i hundratals år försökt invadera vår kontinent och som så många generationer av våra förfäder spillt sitt blod för att stoppa.

Med allierade som dessa behöver vi inga fiender.

Källor:
Hårt tonläge Erdogan-Merkel på toppmöte
Turkey is no friend of Europe – her behaviour is blackmail
Merkel’s Solution to 2 Million Arabs and Pakis is 80 Million Turks Plus Millions More Arabs and Pakis
Recep Tayyip Erdoğan (Wikipedia)
Ottoman Empire (Wikipedia)
Captured ISIS fighter says ’trained in Turkey, ISIS thinks it’s safer here than Syria’
Damascus confirms its army targeted by Turkish shelling, complains to UN
Turkiet har skjutit ned ryskt bombflygplan
Mustafa Kemal Atatürk (Metapedia)
Four Jewish Groups Back Turkey on Armenian Genocide
Turkish involvement in the Syrian Civil War (Wikipedia)

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om