Efter att Nordfront skrivit om att Mångkulturellt centrum hållit föreläsningar om raskamp mot vita, har nu DN intervjuat arrangören Tobias Hübinette.

Konferensen som Mångkulturellt centrum arrangerade gick ut på att den antirasistiska rörelsen gjort fel i att hävda att rasism inte existerar, annat än hos extremister och i vissa avlägsna länder, och att antirasister istället borde börja tala om ras igen som ett led i kampen mot vita. En av föredragshållarna sammanfattade tankegångarna med att rasbegreppet behövs för att kunna tala om vithet eftersom rasism ”reproduceras av dem som har tillgång till en vit kropp”. Arrangören Tobias Hübinette har själv sagt att ”den vita rasen är underlägsen” och att västerlandet ska ”gå under i blod och lidande”.

När DN intervjuar Tobias Hübinette ställer man dock inga kritiska frågor om dessa anmärkningsvärda uttalanden eller vad Mångkulturellt centrums idéer går ut på i grunden. Istället tar man upp Hübinettes livshistoria och att den vita rasismen har gjort honom ensam och olycklig.

Det började med ett utanförskap i Motala, där den adopterade Hübinette växte upp, som gjort honom ledsen vart han än befinner sig. ”Det är en stark, existentiell ensamhetskänsla som jag har, oavsett hur många vänner, släktingar eller arbetskamrater jag har”, säger han till DN.

Hübinette berättar vidare att han som vuxen flyttade till Stockholm och att han där inte behövde sticka ut lika mycket. Men Hübinette kände sig inte hemma inne i staden där de vita fortfarande var i majoritet:

”Inne i stan kände jag mig aldrig riktigt hemma. Där kunde jag råka ut för glåpord, blickar och avståndstaganden genom kroppsspråk. När sådant händer regelbundet känner man inte att man är en del av platsen man bor på. Det slipper jag här i Flemingsberg, eller i Sydkorea, för den delen.”

När Hübinette för några år sedan flyttade till Flemingsberg i Huddinge, där vita är i minoritet, dög inte det heller. På DN:s fråga om det inte finns rasdiskriminering även i Flemingsberg, svarar Hübinette:

”Jo asiaterna är nog längst ned här, troligen tillsammans med afrikanerna. Kanske först och främst för att de är färre än de dominerande grupperna som kommer från exempelvis Mellanöstern och Latinamerika.”

DN ställer sedan försiktigt frågan om det kanske skulle kunna vara så att Hübinette ”känner efter för mycket”, varpå Hübinette svarar.

”Ja om man inte tror att utseendet har någon betydelse är jag ju en svennekille som vem som helst.”

Det är bara när Hübinette befinner sig i Sydkorea som han inte är så djupt olycklig att han har ett behov av att misshandla svenska barn i skolåldern och pensionärer som han anser sig ha betett sig rasistiskt mot honom.

”Det är en skön känsla av att vara ’hemma’, att ha en självklar existens”

Det återstår att se om Tobias Hübinette stannar kvar nästa gång han är hemma i Sydkorea. Om det är en ekonomisk fråga lär många vara villiga att skramla ihop till en enkelresa för Hübinette.

• Publicerad:
  2013-01-23 19:03

Kategoriserat som:
• Geopolitik
• Nyheter & Journalistik
• Samhällsfrågor