De flesta känner nog till, vid det här laget, att seriealbumet Tintin i Kongo är ett hett debattämne. Albumet har de senaste åren fått mycket kritik och har uppmärksammats i media, både i Sverige och internationellt. Det man anmärkt på är det sätt som afrikaner framställs i serien. Både illustrationerna och historien i sig kan tydligen tolkas som rasism. Tintins hemland Belgien kan komma att sluta att trycka serien.
Serien handlar om när Tintin åker till Kongo och umgås med afrikaner, tampas med vilda djur och hamnar i konflikt med banditen Tom. Tintin beskrivs som en hjälte som avgudas av kongoleserna. När Tintin ger en sjuk man medicin tror folket att Tintin är en ande med övernaturliga krafter. Ett scenario som kanske inte jättelångt från verkligheten?
I Sverige anmäldes serien 2007 till JK, dock utan resultat. Bakom anmälan stod en ”svenskkongoles” och Afrosvenskarnas riksförbund. Men JK-anmälan avfärdades eftersom det hade gått för lång tid efter publiceringen.
Men nu har bråket blossat upp på nytt. Denna gång är det den kongolesiske studenten Bienvenu Mbutu Mondondo som är upprörd. Han har begärt att albumet ska förbjudas. Den belgiska riksåklagaren Valéry de Theux de Meylandt anser dock inte att Tintin i Kongo är rasistisk, eftersom skaparen Georges Remi (Hergé) i serien speglar dåtidens framställningssätt och inte haft någon rasistisk avsikt. Slutgiltigt utslag från domstolen väntas efter årsskiftet. Särskilt påpekas i bedömningen att bovarna i Tintin-albumet är vita.
Själva domen i sig är inte speciellt intressant, men med tanke på att en ny Tintin-film går på bio nu så kan en historisk tillbakablick vara på sin plats. Filmen regisseras av Steven Spielberg och Peter Jackson. Med tanke på Spielbergs tidigare antieuropeiska filmer (bland andra Schindler’s List och Saving Private Ryan), vilka är minst sagt historiskt inkorrekta, kan man undra om han verkligen känner till historien bakom Tintin?
Det är nämligen mer eller mindre klarlagt att Hergés ursprungliga förebild till karaktären Tintin var hans vän Leon Degrelle som sedermera blev general i SS och nationalsocialistisk krigshjälte.
Léon Degrelle föddes i Belgien den 15 juni 1906. I slutet på 1920-talet arbetade Leon Degrelle som journalist på tidningen Le Vingtième Siècle där även Hergé arbetade som illustratör. Degrelle reste till Mexico och sände därifrån rapporter hem och även tidningsurklipp med amerikanska serier till Hergé. Tintin är i de första serierna journalist på Le Petit Vingtième, vilket var ungdomsbilaga till Le Vingtième Siècle. Degrelle och Hergé blev nära vänner, en vänskap som bestod livet ut.
År 1935 grundade Degrelle det nationalistiska Rexistpartiet. Vid andra världskrigets utbrott fängslades han och när tyskarna inledde sin offensiv i väster fördes han som fransk fånge från läger till läger. Han blev illa åtgången under fångenskapen och när tyskarna fann och befriade honom var han i mycket dåligt skick.
Degrelle ställde sig på tyskarnas sida under kriget och anmälde sig frivillig till den vallonska legionen som slogs på östfronten. Han var med om många strider och avancerade från menig till officer. Sedermera omvandlades vallonska legionen till en SS-enhet och Degrelle blev därför SS-officer.
1944 omringade Röda armén tusentals tyska trupper i Cherkassy i Ukraina. Degrelle ledde ett desperat utbrytningsförsök vilket lyckades efter extrema strapatser.
I slutet av kriget formades den 28:e SS-divisionen ”Vallonien” (28. SS-Freiwilligen-Grenadier-Division Wallonien). Degrelle blev dess ledare. I februari 1945 befordrades han till SS-general (SS-Brigadeführer) och deltog i de hårda striderna för att försvara Tyskland de sista månaderna av kriget.
Leon Degrelle förlänades många medaljer för sina insatser. Bland dessa var Riddarkorset med eklöv, Tyska korset i guld och närstridsspännet i guld (Närstridsspännet i guld tilldelades de soldater som hade befunnit sig i närstrid i mer än 50 dagar sammanlagt och det var mycket få som överlevde så många närstrider. Det officiella rekordet anses hållas av SS-Hauptsturmführer Hermann Maringgele med 84 närstridsdagar).
När de allierade erövrade Belgien dömdes Degrelle till döden av den nya belgiska regeringen. Under krigets allra sista dagar tog han sig till Danmark. Samma dag de tyska styrkorna i Danmark kapitulerade lyckades han komma ombord på en tysk torpedbåt i Köpenhamn som trotsade order om att ligga kvar i hamnen och satte kurs mot Norge. Det ryktades om att de tyska trupperna i Norge, som fortfarande var många och välbeväpnade, tänkte fortsätta striden. När Degrelle anlände till Oslo fick han höra av den tyske militärguvernören Terboven att de tyska trupperna skulle kapitulera omgående. Terboven kontaktade dock svenska myndigheter för att försöka utverka politisk asyl i Sverige åt Degrelle, något som den svenska regeringen vägrade. Efter detta meddelade Terboven att det fanns ett flygplan och en pilot tillgängligt på Fornebu flygplats. Degrelles desperata plan var att försöka flyga rakt igenom Europa som kontrollerades av fienden, och landa i Spanien. Natten den 8 maj bar det iväg. Piloten lyckades undvika allierade flygplan men när de flög ut över Atlanten och började närma sig Spanien tog bränslet slut och planet störtade i havet vid spanska kusten. Degrelle som hade överlevt så många närstrider och andra faror hade återigen tur och blev upplockad av en spansk fiskebåt.
I Spanien fick han politisk asyl och kom att leva där fram till sin död 31 mars 1994. Han vägrade ta avstånd och fortsatte genom åren att i tal och skrift försvara Hitler och nationalsocialismen. Han skrev bland annat ett uppmärksammat brev till Påven Johannes Paulus II där han förklarade att den så kallade förintelsen på judar aldrig hade skett, att det var en propagandalögn för att svartmåla nationalsocialismen och skönmåla segrarmakterna och det nuvarande systemet.
Det slutgiltiga omdömet om Leon Degrelle fälldes av Hitler själv, som vid ett möte med Degrelle ska ha sagt: ”Om jag hade haft en son, skulle jag ha velat att han var som du.”
Hoppa till huvudinnehåll
