Tino Sanadaji: Sverige kan ge alla flyktingar skydd – men inte genom invandring

SVERIGE. Tino Sanandaji kritiserar Sverige för att slösa resurser på att hjälpa lycksökande invandrare i Sverige istället för att hjälpa riktiga flyktingar i deras närområde. Han menar också att det är media som ligger bakom Sveriges snedvridna invandringsdebatt.

Den iranskfödde kurden Tino Sanandaji, som studerat ekonomi i Sverige och USA och upprepade gånger visat att invandringskritiker har rätt om invandringens negativa ekonomiska effekter, kritiserar nu Sveriges sätt att hjälpa flyktingar på. Sanandaji konstaterar angående massinvandringen till Europa över Medelhavet att de som kommer hit är unga män, inte kvinnor och barn:

Historiskt förknippats krigsflyktingar med äldre, kvinnor och barn. Så är inte fallet med de som korsar Medelhavet till Europa. Enligt FN är 13 procent kvinnor, 15 procent barn och minderåriga och 72 procent vuxna män.

Vidare menar Sanandaji att de som kommer till Europa inte flyr för sina liv utan flyr för att få ta del av den europeiska välfärden:

De allra flesta som tar sig över i Medelhavet flyr inte för sina liv utan har först fått skydd i näraliggande men mindre attraktiva länder som t.ex. Turkiet eller Libanon. De som tar sig till Europa från exempelvis Turkiet gör så för att skapa ett bättre liv i välmående välfärdsstater, inte för att fly granater.

Intresset bland utomeuropéer för att ta sig till Europa är också extremt stort. Sanandaji skriver:

Även i länder utan krig uppger ca 20-40 procent av befolkningen i Mellanöstern och Afrika att de skulle flytta till väst om de kunde. Att så få har flyttat beror på att de flesta inte kan. 

Sanandaji är dock av åsikten att Sverige hjälper flyktingar bäst på plats och skriver bland annat följande:

Det viktigaste rika Europa kan göra för tiotals miljoner på flykt och uppemot hundratals miljoner i drabbade länder är naturligtvis att skicka resurser, inte att ta emot några hundratusen av de som lever i eller runt krigsdrabbade länder och försumma resten. De som med diverse absurda argument försöker förneka detta visar att de inte är allvarliga i sin påstådda altruism.

[…]

Den medmänskliga reaktionen för dem som ser situation i Mellanöstern är att försöka rädda alla, eller i varje fall så många som möjligt. Sverige och Norge är små, rika och dyra länder. Det vore därför omöjligt för Sverige eller Norge att med invandring lösa flyktingkrisen för 12 miljoner syrier eller de drygt 50 miljoner på flykt i världen totalt. Det skulle däremot vara fullt realistiskt att Sverige och Norge ensamma fördubblar UNHCR:s budget för samtliga 12 miljoner syriska flyktingar. Det skulle kosta 70 miljarder kronor per år. Att fördubbla Libanons budget för 1.8 miljoner flyktingar skulle kosta 6 miljarder kronor. Sverige har råd att ge alla flyktingar skydd, men inte skydd genom invandring.

Mitt skissartade förslag är därför att Sverige ska ge två kronor till FN:s flyktingprogram för varje krona som sparas på reducerad invandring. Detta kan kombineras med åtaganden om kvotflyktingar och temporära uppehållstillstånd till dem med skyddsbehov. Om exempelvis Norge följer med kan stödet till världens drygt 50 miljoner flyktingar två- eller tredubblas. En irrationell flyktingpolitik som till stor påfrestning för det egna samhället hjälper en bråkdel av dem på flykt är inte det enda alternativet som står till buds. Om viljan och förnuftet fanns vore det inte omöjligt för Sverige att agera som en äkta moralisk stormakt och faktiskt lösa den globala flyktingkrisen.

Avslutningsvis menar Sanandaji att journalister och media är det största hindret för en sundare invandringspolitik:

Det är dock svårt att åtgärda katastrofen så länge journalistkåren prioriterar hashtagkampanjer framför att erkänna och ta tag i krisens grundorsaker. Det hjälper inte att emotioenllt reagera på bilder av döda barn om man inte förstår varför de dör och därför reagerar med krav på mer av samma politik som förvandlat medelhavet till en massgrav.

[…]

I stället för att öka biståndet för att möta globala katastrofer har Sverige kraftigt skurit ned biståndet, utan större diskussion. Det är talande att ökat humanitärt bistånd förkastas i den svenska debatten till förmån för vad som närmast kan beskrivas som en invandringskult. Det är på basis av dessa kvasireligiösa övertygelser om avskaffade nationsgränser som Timbros så kallade “expert” Fredrik Segerfeldt krävde fri invandring samtidigt som han kritiserade Sveriges mathjälp till Syrien, ett land på svältens gräns. Den underliggande drivkraften i medias rapportering är en ideologisk övertygelse om öppna gränser, inte ett rationellt patos att hjälpa så många som möjligt.

[…]

Den främsta kraften bakom Sveriges irrationalitet är inte politikerna utan landets alltmer vänstervridna och alltmer agendasättande journalistkår. Det är deras helhjärtade tro på öppna gränser som driver regeringen, inte folkliga krav. Efter statsministerns tal om ”ett Europa utan murar” skrev opartiska SVT: “Löfven sa vad många ville höra”:

Läs hela inlägget:
Verklighetsförfalskning är inte humanism

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments