Denna artikel var till en början tänkt som det första kapitlet i en längre kampskrift. Men eftersom jag inte vet om denna kommer att bli klar inom rimlig tid väljer jag att publicera texten här med förhoppningen att den kommer att inspirera och mana till eftertanke.
Ingen, utom du själv och kanske inte heller du, vet varför du till sist tog steget. Från att ha varit en vanlig människa, vanlig i den mening samhället definierar, valde du att ställa dig vid sidan om och istället för att bara tyst acceptera det förräderi och svek svenskarna lider under bestämde du dig för att göra motstånd. Ingen vet varför du gjorde det, och det har skrivits otalet böcker som behandlar psykologin bakom den revolutionära individen – men ingen har kommit med ett tillfredställande svar. Men enkelt sagt kan vi konstatera att du valde att lyssna till den inre röst som är blodsminnet från tusen och åter tusen individer av vårt folk som kommit och gått, slitit och dött under historien. Instinktivt kände du att något var fel med din omvärld, du förde upp denna instinkt på det medvetna planet och identifierade grunden i problemet. Därefter gjorde du din plikt, vare sig mer eller mindre, enkom din plikt. Du sa till dig själv: Jag kämpar!
Detta är det grundläggande ställningstagandet för alla pojkar och flickor; män och kvinnor i kampen – detta har vi alla gemensamt. Vi sa till oss själva att något var tvunget att göras. Vi sa till oss själva att vi inte bara kunde vänta på att någon annan skulle göra det åt oss. Vi såg det lidande, den nöd och det helvete som den evige fienden och deras medlöpare släppt lös över vårt älskade folk och beslöt oss för att göra motstånd. Vi valde att kämpa!
Detta beslut delar vi alla med varandra. Därutöver skiljer vi oss mycket åt. Vissa av oss har levt vad som kan anses vara bra och rika liv fram tills vi fattade beslutet. Andra av oss har gått igenom det djupaste elände. Den stereotypa bilden som fiendemedia stämplat oss med; att vi alla kommer från splittrade familjer, att vi blev mobbade som barn och att vi missbrukar alkohol eller andra droger stämmer inte. Men visst finns det de av oss som kommer från splittrade familjer, visst finns det de av oss som blev mobbade och visst finns det de av oss som missbrukat alkohol eller narkotika. Men det finns även de av oss som aldrig rört någon form av stimulantia, de av oss vars föräldrar fortfarande värnar sitt äktenskapslöfte, de av oss som aldrig utsattes för mobbing som barn.
För fiendemedia är det viktigt att komma med en enkel förklaring till varför vi valt att kämpa, de vill gärna förklara oss med något de anser vara litet socialt tabu eller förnedrande. Men vi, individerna i kampen, bryr oss inte om vår kamrat blev mobbad, om han eller hon kommer från splittrade hemmaförhållanden – inte heller om han eller hon missbrukat eller om han eller hon kommer från en familj som plågats av missbruk. Vi gläds snarare åt att denna kamrat övervunnit denna svårighet eller denna sjukdom, som systemet i botten är grunden till. Vi skulle aldrig komma på att fördöma en vaknad individ på det sätt systemet försöker. För är det inte så att vi alla har gjort saker som vi ångrar? Vi har sårat människor vi älskar, vi har betett oss illa, vi har svikit förtroenden. Ingen av oss är utan skuld. Men när vi valde att kämpa för något större än oss själva så tog vi det första steget på den stig som erbjuder oss en möjlighet att gottgöra våra misstag. Med det inte sagt att vi är perfekta, absolut inte. Men vi har vunnit en ny medvetenhet som gör oss till verktyg för det goda och det rätta. Vi tjänar inte längre det destruktiva systemet, vi tjänar folket. Inte heller missunnar vi de kamrater som levt rika liv, liv utan vare sig ekonomiska eller sociala problem, kamrater med en lycklig uppväxt. Naturligtvis inte. Utan på samma sätt gläds vi åt dennes väl och tackar för att även han eller hon valt att erbjuda sig till tjänst.
I och med vårt beslut att använda oss själva, individen, som redskap för det högre syftet – folk och ras – slog vi oss fria från den falska egoism som kommit att tära på vårt folk. En gång i tiden var det naturligt att individen satte sig själv i perspektiv och det var allmän kunskap att både individens lycka (som del av ett samhälle och folk) och folkets framgång som sådant var beroende av att alla medlemmar i samhället åsidosatte sig själva för det större goda. Genom detta fick då även individen ett rikt och värdefullt liv. Jämför det med vår samtid där egoismen slagit rot. Den ändlösa strävan efter kapitalprodukter, karriärklättrande och självförverkligande gör inte individen gladare eller mer harmonisk. Aldrig tidigare har så många människor mått så dåligt.
Vi å andra sidan må inte alltid vara nöjda med vår livssituation. Det är inte lätt att leva med konsekvenserna av vårt beslut att kämpa. Men, på ett djupare plan, äger vi dock alltid vissheten om att vi gör det rätta, det goda och det moraliskt riktiga. Vi har på så sätt befriat oss från behovet av jakten på uppfyllandet av den falska egoismen och vunnit insikten om den sanna individualismen som i grund och botten är individens strävan efter det goda för sitt folk. Vår belöning för detta väntar inte heller till efter att målet är nått, inte i en värld bortom denna när vi dragit vårt sista andetag – nej, belöningen får vi varje dag genom känslan att alltid interagera med livet självt, med skapelsen och med den ständiga evolutionen. Man känner sig aldrig mer tillfreds, mer levande än när man kämpar för det rätta. Det kan vi alla vittna om.
Det är även denna insikt om vår delaktighet i något större som gör att vi blir mer förberedda att hantera problem och svårigheter i livet. Sådana kommer alltid eftersom det är dem som driver utvecklingen framåt. En grekisk filosof sade en gång att ”strid är alltings moder” och Oswald Spengler menade att ”den som blott vill leva ett behagligt liv, han förtjänar inte att vara till”. Hur sanna är inte dessa påståenden? Det är genom problemlösning, genom slit och strävan som nya upptäckter görs, nya uppfinningar kommer till. I ett jordiskt paradis skulle allt stagnera och dö. Därför vinner vi personliga fördelar av att tillhöra den kämpande skaran. Som aktiva i striden följer vi naturens lag och naturen belönar endast den som ödmjukt lyder och strävar i enighet med denna lag. Orsak och verkan är beviset på detta påståendes riktighet. Naturligtvis kan även den yttersta konsekvensen av ens kämpande liv vara död. Men varför ska det hindra oss? Finns det en redan bestämd tidpunkt för när vi skall ge upp andan? Döden kommer till oss alla, oavsett hur vi känner inför det. Den går inte att fly undan. Livet är givet oss för att vi skall vara naturens redskap och därför har vi ingen rätt att ”tjyvhålla” på livet, undvika alla svårigheter med förhoppningen att vi skall få leva några år längre. På samma gång har vi inte rätt att missbruka det liv som givits oss. Tusentals av våra förfäder har med stoiskt lugn, en stor portion bitterhet och troligtvis förbannelser av allt i dess närhet härdat ut, levt, arbetat och skaffat barn. Och alla av dem under långt värre, svårare och eländigare förhållanden än vad vi, den moderna människan, kan förstå. Vad ger oss rätten att ignorera detta? Att söka döden utan orsak är lika fel som att undvika den av feghet. Vi måste leva enligt den naturliga planen och acceptera att det för vissa av oss kommer resultera i snar död, för andra ett långt liv. I det fallet är vi inte viktiga, våra barn, vår ras barn och vår ras framtid är det viktiga. Genom den vinner vi det eviga livet, som en del av helheten.
Vårt val att kämpa gav oss även insikten som Adolf Hitler klargör i Min Kamp då han skriver att vi aldrig ”har rätt att vara själviska”. Visserligen är det så, att om denna princip efterlevs utan åtskiljning i en värld som denna så blir man försvarslös inför falska och karaktärslösa människor. Alltså är det så att vi inte har rätt att vara själviska i kampen utan att vi skall sätta det högre målet framför oss själva, våra drifter och behov, om så krävs. Även denna insikt gör det lättare för oss som individer att hantera vad helst som ställs i vår väg. För vi vet att vi måste sätta kampens väl framför oss själva. Och eftersom vi inser hur viktig folkets överlevnad är, och därmed hur obetydliga vi själva är sett i det perspektivet, underlättar det att hantera vardagens små och stora bekymmer.
Men detta betyder inte att våra liv är en ständig dans på rosor – snarare tvärt om. För även om vi har rikare liv än den individ som tror att okunskap är lycka, så måste vi precis som alla andra leva, arbeta och bo i denna verklighet som vi vill förändra. Även du måste arbeta för att tjäna in pengar så att du kan äta, leva och kanske till och med hitta på olika saker du finner trevliga. Men utöver detta så väljer du att även, helt osjälviskt, dela med dig att de pengar du slitit ihop för att organisationen och kampen skall kunna dra nytta av dem. Även här skiljer du dig från den stora majoriteten av människor i vår samtid vilka i första och enda hand ser till sig själva. Men det handlar inte bara om dina pengar, verkligen inte. Förutom att du delar med dig av dem så undvarar du tid och handling i folkets tjänst. Istället för att kanske gå på bio, till nöjesparken eller liknande så tillbringar du stora delar av din fritid tillsammans med dina kamrater i arbete för vår sak. Och du gör det med stora insatser för dig själv och din familj.
För vi vet att systemet har blickarna riktade mot oss och de bevisar då och då att de inte har problem med att göra patrioter arbetslösa, att de tidvis försöker angripa den enskilde så hårt att denne skall ge upp. Så förutom att du skall hantera alla de professionella och sociala bekymmer som kommer av att vara en vanlig medborgare i samhället tillika människa, måste du även vara redo att riskera att utväljas av systemet som syndabock för den ”onda” rasismen, för främlingshatet. Du kan bli arbetslös på grund av ditt engagemang, eller kanske uthängd i någon kvällstidning sammankopplad med lögnaktiga rubriker. Men, som sagt, insikten av vad som står på spel och vad resultatet blir om vi misslyckas gör att du, oavsett konsekvens, står fast och möter fiendens attacker med det mod och den viljestyrka som kännetecknat vår ras genom historien.
Det du insett är att kampen inte bedrivs för en själv utan blicken är alltid riktad mot det hägrande målet borta vid horisonten. Du står på kullen och ser din vandrings mål långt borta. Du ser stigen du skall vandra på och vägen mellan utgångspunkten och målet är omgiven av ett kompakt mörker vilket döljer legioner av fiender och hinder – fiender du måste besegra och hinder du måste överkomma. Allt börjar med dig själv, med ditt beslut att göra det som måste göras och insikten om att detta är det viktigaste beslut du någonsin kommer att fatta i ditt liv. För så är det. Därefter börjar det och som med allt annat så måste förändringen börja med dig själv, för du kan inte förändra någon annan innan du först har förändrat dig själv.
Men detta är inget som vi räds, snarare inser vi att det är fullkomligt naturligt att anpassa sig själv, sitt tänkande och sin livsföring enligt den världsåskådning som vi insett är den rätta. Till skillnad från de demokratiska politikernas hyckleri och lögnaktighet vill vi bli bättre människor, vi vill göra det rätta i alla situationer och är beredda att sträva efter det. Men inte heller Rom byggdes på en dag och vi inser även att vi inte över en natt kan göra oss av med den negativa, för att inte säga destruktiva, påverkan systemet utövat på oss genom dagis, låg- och högstadium, gymnasium; media, reklam och så vidare under hela våra liv. Vi inser att vi är påverkade och känner ingen skam för det – det var inte vårt fel. Däremot vill vi inte vara sådana människor och försöker därför att skilja oss från systemet och vara fritänkare. Och här är det vårt ansvar att få till stånd förändringen inom oss själva, det kan inte göras åt oss.
Vi måste förstå att vi inte bara är en del av spjutspetsen för den nya ordningen och därmed sådana som andra skall följa. I och med att vi tagit oss rätten att bestämma ödet för vår ras måste vi även förstå att med detta kommer ett stort ansvar. Vi är folkets försvarare och beskyddare, tillika ledare och anförare. David Lane skriver följande i sina 88 föreskrifter: ”Försök att förstå att du å ena sidan är obetydlig för saker och tings betydelse, men att du å andra sidan är potentiellt ovärderlig som en länk i ödets kedja. Då kan du kanske börja förstå hur stolthet och personlighet kan samexistera med respekt och vördnad.” Detta är grunden för individen tillhörande förtruppen; insikten om sig själv. När du gick från att ha varit en ”vanlig” person till att bli en del av den kämpande skaran så var det inte det slutgiltiga steget utan snarare det första steget på en lång resa som ligger framför dig.
Hoppa till huvudinnehåll
