RECENSION. Johan Persson har läst Jean François Gariépys nya bok om farorna med genmanipulation av människor.
Det ligger något skräckinjagande i tanken på en mänsklighet som inte kan känna igen sig själv i den unge Werthers lidanden, som inte drömmer om nya äventyr att övervinna då hon ser Vandraren över molnhavet, eller som aldrig blivit halvtokig av den första, hett brinnande ungdomskärleken. Den mänskliga, eller kanske snarare den europeiska upplevelsen sträcker sig över eoner av tid och genmanipulation skulle kunna söndra denna länk, ordagrant bryta (DNA-)kedjan.
Trots allt är vi inte så olika våra förfäder. Vi kan begripa oss på deras fröjder och umbäranden, deras lycka och olycka. Vi kan ännu dra lärdom av Hávamáls visdom, trollbindas av grekiska statyer, och vi kan inte annat än instämma i Horatius två tusen år gamla rader:
Hur lycklig den, som fjärran storstadslivets jäkt,
som forna tiders människor,
med egna oxar plöjer fädrens ärvda jord,
från lån och räntors plåga fri.
”Vandraren över molnhavet” av Caspar David Friedrich. Lägg märke till att tavlans vertikala mittlinje samt dalarnas horisontella linjer i sann romantisk anda inte skärs i huvudet, utan i hjärtat.
Mannen
Jean François Gariépy skriver i sin nyligen utgivna biologibok The Revolutionary Phenotype om hur människan kommer förändras till oigenkännlighet om hon fortsätter på den väg där hon nyligen satt första steget. Det mesta av teknologin som krävs för att påbörja en omfattande genmanipulation av blivande foster existerar redan idag. Inga internationella lagar existerar för att förhindra detta. Det är dock bara bokens tolfte och sista kapitel som specifikt behandlar människans framtid, men det är detta kapitel som det kommer att talas om av lekmän likt jag själv efter en genomläsning.
Sent förra året föddes två flickor vars gener hade manipulerats av denne kines. Enligt egen utsaga gjorde han så att flickorna fick en nordeuropeisk gen som ger HIV-resistens.
Fransk-kanadensaren Gariépy är utbildad biolog men lämnade sin postdoktoral-tjänst för att driva en donationsfinansierad Youtube-kanal på heltid. Han avhandlar nyheter, politik samt biologi och har intervjuat Simon Lindberg. Med sin charmiga franska brytning och sitt skarpa intellekt har han kommit att bli en av de populäraste Youtube-kanalerna inom nordamerikansk nationalism.
Boken
Merparten av boken är en biologibok i Richard Dawkins anda och gillade man The Selfish Gene kommer man finna Gariépys bok intressant. Det kanske är orättvist att jämföra The Revolutionary Phenotype med The Selfish Gene med tanke på att den senare är sant genial, men vid en sådan jämförelse märker man en avsaknad av skönhet i Gariépys prosa och bokens vackraste paragraf var ett citat av just Dawkins. Bara svårigheten i att uttala titeln The Revolutionary Phenotype säger något om bokens torftiga, opyntade språk. Gariépy väger till del upp det med sin humor, men under läsningen är det ändå lätt att uppmärksamheten svävar iväg i egna tankar och plötsligt har man inte en aning om vad man just läst. I mitten av boken känns vissa sidor rentutav mer som en intellektuell övning och ett tankeexperiment snarare än verkligt viktiga för tesen. Så trots att boken består av blott 138 sidor hade den kunnat göras kortare.
En brist i formatet är avsaknaden av bilder. Många av de komplicerade biologiska begrepp som förklaras hade lätt kunnat åskådliggöras genom diagram. Istället blir man tvungen att läsa om meningar och hela stycken för att hänga med i vad som egentligen menas.
Idén
Nå, så vad handlar de elva första kapitlen om? Gariépy vill uppenbarligen tala om farorna med genmanipulation och den naturliga följden som han menar blir att vårt DNA hamnar i datorers kontroll. Datorer som kommer använda oss för att sprida sig själva. Men likt en sann vetenskapsman frågar han om man kan hitta allmänna lagar för fenomenet och om något liknande har inträffat tidigare? Författaren argumenterar övertygande och originellt för att så är fallet och döper fenomenet till fenotypiska revolutioner. Han ger starka bevis och en ny terminologi för en några årtionden gammal teori om att RNA föregick DNA som livets grundsten samt att RNA i sin tur kan ha föregåtts av proteiner. Det vill säga att RNA ”skapade” DNA för att DNA:t främjade RNA:s kopiering (spridning) på något vis. RNA ska således för fyra miljarder år sedan ha utvecklat DNA och DNA i sin tur ha återbildat RNA, inte helt olikt hur hönan och ägget skapar varandra. Av någon orsak, kanske på grund av en lägre mutationsfrekvens, visade sig DNA överlägset gentemot RNA och kom att sprida sig på sin skapares bekostnad. Idag är de DNA-byggda livsformerna allomstädes förhärskande och RNA finns bara kvar som tjänstvilliga tjänare i cellerna hos oss DNA-organismer, samt i RNA-virus som exempelvis HIV-viruset. DNA:t detroniserade RNA:t och satte sig själv på tronen – en fenotypisk revolution hade inträffat.
Gariépy menar att om blivande föräldrar laddar upp sitt DNA i datorer som vi låter välja ut de bästa genkombinationerna hos paret så kommer detta leda till att de datorer sprids som i sin tur frambringar människor som ser till att deras dator/program gynnas evolutionärt. Människan blir alltså en tjänare åt den dator som skapat dem, men en villig sådan. Författaren skriver ”Dessa olyckliga, människoliknande varelser kommer leva i underdånighet till sina mekaniska härskare, och trots att du försöker mana dem till uppror gentemot sina härskare så kommer ingen att lyssna. Det rör sig inte om att de inte kan göra revolt – de vill det inte. De är fullkomligt nöjda med att leva i tjänst åt sina robothärskare.” Kalla mig cynisk, men jag får en känsla av déjà vu.
Neologismer
Gariépys bok är bräddfylld med nya ord och bokens styrka ligger i det stora antal kreativa idéer och nya infallsvinklar han presenterar. Ett av de användbara nyskapta orden är quene, vilket han använder som ett samlingsbegrepp för gener, memer och all annan sorts företeelser som kan finnas ute i universum och på evolutionärt manér kopierar sig självt med viss risk för mutation (till skillnad från exempelvis mineraler som skapar sin struktur på ett bestämt sätt utan mutationer). Termen memer myntades av Dawkins i just The Selfish Gene och innefattar inte bara rofloliga-memer utan också idéer som kristendomen, som sprids från en hjärna till en annan och omtolkas (muterar) på vägen.
Det hederliga gamla Bane-memet har smällt samman med gula västarna. Må de roligaste memen överleva!
Utopia via Dystopia
Likt Dante var tvungen att vandra genom helvetets kretsar innan han kunde nå paradisets strålglans så skulle den genmanipulation som lovar utrotandet av sjukdomar och krämpor förmodligen först leda till en djävulsk ojämlikhet. Filmen Gattaca behandlar just detta, övergångsperioden då en del (de rika?), men inte alla, i befolkningen är genmanipulerade, med en enorm ojämlikhet till följd. De genmanipulerade skulle vara alltifrån smartare, längre, snyggare och friskare till att ha bättre humör och vara roligare än sina mänskliga, alltför mänskliga motparter.
En motivationskälla för många nationella är att vi vill leva i ett fritt men ändå jämlikt samhälle. Brasilien och övriga länder med stor etnisk heterogenitet har också en enorm ekonomisk och social ojämlikhet till följd därav. Japaner och vita har stigit till toppen i detta land medan mestiser och svarta befinner sig på botten av samhället. Samma sak i USA där afroamerikanerna föga förvånande har utvecklat ett enormt ressentiment gentemot de vita. ”Jämlikhet” i dessa länder kan endast uppnås (vad skulle genmanipulation få för konsekvenser?!) genom att på ett eller annat sätt förtrycka de som sticker upp. Genom att klippa stjälken på den ros som stigit över de andra. Etniskt heterogena samhällen har alltid en enorm ekonomisk ojämlikhet som konsekvens. Största möjliga jämlikhet i samklang med en frihet som tillåter individen att nå sin högsta potential uppnås givetvis i ett etniskt (genetiskt) homogent samhälle.
Denna för oss mycket naturliga livssyn, där människor har olika talanger och förmågor, men inte är fullständigt väsensskilda återfinner vi i arisk mytologi som Eddan eller Illiaden. Där läser vi om män med gudomliga egenskaper och gudar med mänskliga svagheter. En typ av jämlikhet varelserna emellan. Vi kan beundra Akilles för hans gudomliga sida, utan att förakta honom för hans styrka såsom slaven föraktar herren, såsom David föraktade Goliat. (David, som förvägrade Goliat en ärlig kamp, slogs inte för ära utan för rikedom och att bli skattefri!)
Bokens högst passande omslag.
Ett traditionellt perspektiv
Man skulle kunna argumentera för genmanipulation utifrån ett traditionellt perspektiv om man betänker att vi förr i världen fick ett stort antal barn varav de med låg genetisk belastning (mitt förslag på översättning av engelskans genetic load) överlevde i högre grad än de med hög genetisk belastning. Genetisk belastning är ett mått på antalet genmutationer hos en individ eller befolkning. I och med att de flesta mutationer är ogynsamma så följer att desto större genetisk belastning en organism har, desto sämre fitness får organismen.
Vi vet att den så kallade generella IQ:n (g-faktorn) sjunkit i västerlandet (hos européer, alltså inte bara pga invandringen) åtminstone under de dryga hundra år som vi mätt IQ, förmodligen under en längre tid än så (se Sir Francis Galtons studier av reaktiontid samt hans kartläggning av fitness i olika samhällsklasser, eller denna genstudie). Troligtvis främst på grund av dysgeniska mönstren. Eftersom IQ (inom vår befolkning) är positivt korrelerad med andra egenskaper vi finner önskvärda så skulle man kunna tolka detta som att den europeiska människan i vissa drag har försämrats under ett antal generationer, förmodligen sedan industrialiseringen.
Därmed skulle man också kunna argumentera att om vi åter vill se en blomstring av europeisk kultur så skulle genmanipulation fungera som konstgödsel. Gariépy menar att genmanipulation oundvikligen, förr eller senare, skulle leda till att människan blir en simpel tjänare åt den dator vi förtror uppdraget till, men efter att ha läst boken är jag ännu inte övertygad om att så är fallet. Bara för att det skett under de tidigare fenotypiska revolutionerna (RNA mot proteiner, DNA mot RNA) måste det inte tvunget ske på nytt.
Med genmanipulation skulle vi också kunna komma att skapa individer, eller hela folk, med egenskaper vi önskar. Vi skulle kunna skapa individer som är mer gotiska än vad någon enskild got någonsin var genom att förstärka folkets utmärkande drag. Vi skulle kunna ta reda på sanningshalten i Prokopius uttalande om vandalerna genom att återskapa dem! Han skrev om dem “De har alla vita kroppar och ljust hår, är långa och stiliga att se på”.
Skulle folk eftersträva MIT-studenten Dolph som genetiskt ideal?
Ett reellt hot?
Bor man i en förort är det svårt att oroa sig över den fenotypiska revolutionen, det finns mer pressande frågor än så. De saker jag säger mig värdesätta hos mänskligheten, är inte de i stort europeiska skapelser? Som lever och dör med Europa. Ingen fenotypisk revolution krävs för att mörda Europa, det räcker med de simpla folkförrädare inom media och politik som den sydafrikanske diktaren Roy Campell skildrade så träffsäkert ”…sides automatically with the Dog against the Man, the Jew against the Christian, the black against the white, the servant against the master, the criminal against the judge.” Hur många dikter kommer skrivas i Afrika när den siste boern dött?
I och med att genmanipulation är bunden till den biologiska människans livscykel så kan inte hur stora förändringar som helst ske hur fort som helst. Gariépy menar att hotet han belyser, att vi skulle avlas till en fullt tämjd art blott intresserade av att tjäna den dator som skapat oss, skulle ta många tusentals år, minst. Jag har dels svårt att tänka mig en så avlägsen framtid, dels svårt att bry mig nämnvärt om den. Människan tänker i form av barn och barnbarn, det vill säga i år, decennier och århundraden. Någonting jag oroar mig desto mer över, som mycket möjligt skulle kunna inträffa inom ett par decennier, är artificiell intelligens (AI) som är smartare än de smartaste av människor.
Eftersom gojims elakhet är ändlig och den rådande makten i slutändan försvaras av goj-soldater och goj-poliser, så kan maktens herrar inte bete sig hur ondskefullt, sadistiskt och perverst som helst – ty knektarna skulle inte acceptera det. Om AI blev till skulle kanske vår värld förändras till något fullständigt oigenkännligt och människan förlora kontrollen totalt. Men om så inte blev fallet, utan rådande maktstrukturer stod fast även efter AI så skulle det få ödesdigra konsekvenser. En lydig AI skulle inte ha skrupler med att slå ned uppror på blodigaste tänkbara sätt. Dessutom skulle människor inte ha en chans att konkurrera med en maskin på arbetsmarknaden. Skulle de vänsterländska demokratiernas nuvarande herrar ha lydig AI till hands så skulle deras enda motivation till att ha vanliga människor som boskap vara att det vore ett högre nöje för dem att plåga riktiga, lidande människor än robotar.
Både artificiell intelligens och genmanipulation är kanske oundvikliga steg i den teknologiska utvecklingen, men även om så är fallet så kan konsekvenserna därav komma att bli som natt och dag beroende på om de utvecklas under den rådande härskarklassen eller under ett sunt ledarskap med folkets väl som högsta lag.
Lyckas vi inte ta makten innan dess så skulle jag föredra Gariépys dystopi, där människan sakta går under som en lycklig tjänare, förnöjd med att hålla sin datorherre tillfreds. Som antisemiten T.S. Eliot avslutade dikten The Hollow Men:
This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.
Hoppa till huvudinnehåll
