The Man From Earth: Längtan efter odödlighet

Av ,
Nyhetsredaktör
4

RECENSION. Simon Holmqvist har sett filmen ”The Man From Earth” och filosoferar kring begreppet odödlighet.

Människan har alltid grubblat över sin egen dödlighet och fruktat det som till synes är ett slut på allting. Eftersom vi inte kan föreställa oss att tillvaron helt plötsligt upphör känns döden skrämmande. Genom historien har religioner haft en tröstande effekt, med löften om odödlighet. Kristendomen lovar exempelvis att våra kroppar en dag ska uppväckas från gravarna, varpå vi ska dömas till evigt liv eller evig förtappelse.

Inom österländska religioner blir man odödlig genom reinkarnation, för att slutligen – om man gör goda gärningar – uppgå i ett större gudomligt medvetande. Våra hedniska förfäder drömde om att dö i strid, då skulle man få dricka med gudarna i Valhall.

Under Nordendagarna kom jag i diskussion med några kamrater om en av mina absoluta favoritfilmer, som verkligen djupdyker i temat odödlighet. Filmen heter The Man From Earth och är från 2007. Då det var många år sedan jag såg den bestämde jag mig för att se den igen, varpå jag även upptäckte att det 2017 kommit en uppföljare, The Man From Earth: Holocene.

Den ursprungliga filmen är på många sätt genialisk. Det hela utspelar sig uteslutande i en stuga, förutom ett fåtal scener utanför stugan. En grupp akademiker, en biolog, en konsthistoriker, en antropolog, en arkeolog och en historiker, ska ta avsked av en kollega. Kollegan är en viss historieprofessor vid namn John Oldman, som sagt upp sig och lämnat sin arbetsplats på universitetet misstänksamt hastigt och utan att ta farväl.

Han blir överraskad mitt under sin hastiga flytt av sina kollegor, som insisterar på att hålla en slags avskedsfest. John Oldman accepterar motvilligt, och snart noterar man att han bland flyttlasset har en tavla som till synes är ett okänt verk av Vincent Van Gogh.

Hela filmen utspelar sig i huvudkaraktären John Oldmans stuga, där han för sina närmsta kollegor berättar en fantastisk historia.

Väl i stugan börjar kollegorna pressa honom angående varför han så hastigt bryter upp. En av kollegorna, Sandy, är hans flickvän och är uppenbart väldigt förälskad. Oldman svarar undvikande på frågorna inledningsvis, men viker sig sedan och börjar berätta en fantastisk historia om sig själv, vilket utgör grunden för hela filmen.

Det John Oldman berättar är att han föddes för 14 000 år sedan, som en Cromagnonmänniska, en stenåldersman. Han åldrades fram till 35, men fortsatte därefter att se ut och leva utan att verka bli äldre fram till idag. Inledningsvis började hans stam att dyrka honom som en halvgud, för att sedan vända sig emot honom i misstänksamhet eftersom de misstänkte att han stal deras liv för att själv bli odödlig.

Sedan dess har han i årtusende efter årtusende vandrat omkring, anslutit sig till nya grupper eller levt ensam, men sedan tvingats dra vidare innan någon misstänker att han inte kommer att dö. Egentligen vet han inte ifall han är odödlig, han har överlevt otaliga dödliga sjukdomar och epidemier, han får inte ärr, men han kan förstås omöjligt veta ifall det finns något som faktiskt kan döda honom eller ej.

Kollegorna tar förstås hans berättelse som ett skämt, vissa menar att det är ett dåligt sådant medan andra fascineras. Den judiske biologen Harry konstaterar att de mänskliga cellerna har en förmåga att förnya sig, men att de av okända anledningar upphör med det – vilket är själva åldringsprocessen som slutar med döden. Med tanke på detta, ifall en människa hade celler som inte upphör att förnya sig, konstaterar han också att ett tillstånd där en människa lever i 14 000 år därmed åtminstone är möjligt i teorin.

Filmen är helt befriad från visuella återblickar i det långa liv som John Oldman berättar om, vilket i det här fallet fungerar. Istället läggs stor fokus på de samlade intellektuellas reaktioner på vad de faktiskt får höra.

Emellanåt leker de med tanken att han faktiskt talar sanning. Men det faktum att han tycks ha varit involverad i flera av historiens avgörande händelser, exempelvis påstår han sig ha seglat med Christoffer Columbus, gör att berättelsen även för tittaren – som vet att allt är möjligt i filmens värld – emellanåt ter sig orealistisk.

Van Gogh-tavlan visar sig dessutom vara ett original och Oldman berättar att han var god vän med den numera världsberömde konstnären medan han själv var en grisfarmare i Frankrike.

Hur skulle en Cromagnonmänniska som överlevt till våra dagar vara? Hur skulle han bete sig och vilka kunskaper skulle han ha? Dessa teman utforskar filmen ”The Man From Earth”.

Det kanske mest häpnadsväckande är dock något som får den djupt kristna konsthistorikern Edith att reagera starkt: John Oldman berättar nämligen att han vid ett tillfälle tog sig till Indien och mötte Buddha, som han tog starkt intryck av. Efter detta begav han sig tillbaka till Medelhavet och försökte lära människorna i Palestina Buddhas läror. Men då judarna inte uppskattade detta kom han att korsfästas och hans oförmåga att dö kom att noteras av några av hans följeslagare varpå legenden om hur Kristus uppstår från de döda föddes.

John Oldman påstår sig alltså vara den person som är känd som Jesus samt att kristendomen bygger på en förvrängning av de buddhistiska läror han försökte att lära ut. Likheterna mellan Buddhas visdom och en del av det som predikas i Nya Testamentet stödjer denna tes, konstaterar vissa – en väldigt intressant utveckling av berättelsen.

Edith blir dock så pass upprörd att John Oldman plötsligt avslöjar att allt bara är en bluff, en lek han försökte hålla med sina kollegor. Men snart får tittaren veta att det kanske inte är så enkelt, då det visar sig att John Oldman kanske verkligen är en stenåldersman som överlevt till våra dagar.

Att leva och se det vita rymdimperiet
The Man From Earth är en oerhört tankeväckande och intressant film. Idén med en grupp akademiker, till synes visa och intellektuella, som diskuterar livets svåra frågor och mänsklighetens historia utifrån begreppet ”odödlighet” är väldigt smart, och uppväger frånvaron av variation i miljöer och karaktärer.

Det faktum att John Oldman förstås inte vet om han är odödlig eller ej, han vet endast att han inte har dött ännu, är också intressant. Egentligen vet han lika mycket och litet om sin egen dödlighet som vem som helst. Hans kunskaper är inte heller större än vad andra människors kunskaper är, åtminstone inte rent potentiellt. Minnet är fortfarande selektivt och han kan aldrig veta mer än vad nutidsmänniskan vet om världen, om man bortser från att vissa kunskaper har gått förlorade under 14 000 år.

Frågan är också ifall man själv skulle vilja leva så länge, att se generationer födas och dö ut, vara med om katastrofer, pester, svält och krig. Men också hur lycka, fred och välstånd tynar bort och dör ut.

Själv har jag funderat väldigt mycket kring framtiden och hur mycket man kommer att missa med tanke på ens begränsade tid på jorden. Exempelvis skulle jag vilja vara med om utforskningen av rymden, en eventuell kontakt med andra livsformer, teleportering, tidsresor och andra potentiella vetenskapliga landvinningar som med största sannolikhet inte kommer att ske under min livstid.

Men framförallt vill jag se hur min egen ras inte bara reser sig ur slaveriet och förtryckets bojor, utan även blomstrar och når sin fulla potential. Jag vill helt enkelt uppleva det vita rymdimperiet.

Just nu är dock döden det enda säkra med tillvaron, insikten om att livet tar slut förr eller senare. I tv-serien Game Of Thrones, som tidigare recenserats av min kollega Axel Eriksson här på Nordfront, finns ett väldigt talande talesätt: ”Det finns endast en gud och det är Döden, och det finns bara en sak vi säger till Döden: Inte idag!”.

Så medan döden kan te sig skrämmande är det något vi måste acceptera. Vi undviker den idag så gott vi kan, men vet att den kommer förr eller senare, och därför accepterar vi den. Om det handlar om att dö för en god sak kanske vi till och med omfamnar den. Genom vår kamp för vårt folk kan vi dock komma att uppnå verklig odödlighet, då vårt nordiska blod kommer att flyta i våra efterkommande ådror i generation efter generation istället för att blandas upp och därmed dö ut. Det är vårt folks odödlighet som är det vi verkligen strävar efter.

Den personliga odödligheten fortsätter dock att vara ett fascinerande ämne och för den som gillar filosofiska och tankeväckande filmer – och som kan bortse från ett fåtal ställen i filmen där producenternas judiska propaganda om ”en mänsklig ras” lyser igenom – kan jag verkligen rekommendera ”The Man From Earth”.

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

4
Lämna en kommentar

Please Login to comment
3 Comment threads
1 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
4 Comment authors
Simon HolmqvistFredrikaLudvigTobias Lindberg Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Tobias Lindberg
Redaktör

Jag har också sett den filmen, riktigt intressant och smart gjord. Jag har sett den två gånger, men det var några år sedan sist nu.

Ludvig
Medlem

Våra förkristna förfäder kan ha trott på reinkarnation vill jag påpeka, Vet inte hur sant det påståendet är.

https://thuleanperspective.com/tag/reincarnation/

Fredrika
Medlem

En av de bättre filmer som gjorts det här strecket om 2000 tycker jag. Men hur ser den katolska kyrkan på den? Tycker de att Jesus har profanerats för mycket och bara blivit en helt vanlig man som inte ör mer gud än någon annan av oss? Iallafall visar filmen att det går att göra bra film av teater. Åtminstone ser den ut som den har varit en teaterpjäs. Jag såg uppföljaren också. Den lanserades för gratis tittning och producenterna bad om donationer från alla som sett den och tyckte om den för tanken var då att det skulle bli… Läs mer »