ÖVERVAKNINGSSAMHÄLLET. Judiska DNA-testföretag säljer sina kunders personliga genetiska data vidare till andra företag. Irish Times skriver att sådan handel utgör ett allvarligt etiskt problem och varnar oss för att ge tester i julklapp till dem vi tycker om.

Den arvsmassa, DNA, som kunder betalar dyrt för att få analyserad i syfte att få reda på ”sitt ursprung” har på kort tid blivit en stor industri som omsätter miljarder dollar.

Djungeln av olika, eller snarare liknande företag, är snårig. Ett av de mest kända DNA-företagen, AncestryDNA, styrs av människor med mycket nära och närmast familjära kopplingar till det judiska megaföretaget Alphabet som äger Google och YouTube. Närmast står Calico som är ett dotterbolag till Google.

23andMe står nära det judiska läkemedelsbolaget Pfizer. Grundaren till 23andMe är judinnan Anne Wojcicki. Hennes familj reste från Polen via Sverige och sedan vidare till USA. Hennes syster är Susan Wojcicki som är chef över YouTube. Hennes mor Esther Wojcicki är journalist och styrelsemedlem för Creative Commons-siftelsen. Annes tidigare make är juden Sergey Brin som grundade Google.

Helix står nära de båda judiskt ägda företagen National Geographic och 21st Century Fox. De har över 20 olika DNA-företag; bland andra Vinome, DNAFit och Genome Medical.

Karen Lillington är teknologiskribent för The Irish Times. Hon skriver att ända sedan hon registrerade sig på en webbplats för släktforskning har hon blivit ”bombarderad” med reklam för DNA-analystjänster.

Varning för DNA-tester
Lillington skulle dock själv aldrig köpa ett sådant test, vare sig de handlar om hur mycket neandertalare hon är eller vilka medicinska risker hennes arvsmassa bär på. Eftersom hon vet att många köper sådana DNA-test för att ge sina kära i julklapp, vill hon passa på att varna alla för att ta dessa test.

Hennes propåer om DNA-test är hennes mest återtweetade inlägg på Twitter. De kommentatorer som kritiserar Lillington för hennes skepsis skriver oftast att företagen som säljer sådana tester har bergsäkra säkerhetsrutiner och integritetspolicyer. En del hävdar till och med att vi i Europa är särskilt trygga i och med EU:s nya lagar för personuppgiftsskydd, GDPR.

Alla sådana föreställningar är felaktiga och trångsynta. Enkla jämförelser är vårt delande av personlig information via telefoner, e-post och sociala medier som förr innebar föga problem, skriver Lillington. Idag är kommunikationssystemen honungsfällor ur vilka persondataföretag suger upp enorma mängder information om enskilda individer. Sådan information kan utnyttjas av fientliga organisationer.

De tydligaste exemplen för enskilda medborgare torde idag vara när man hamnar i fängelse för att ha tyckt fel i någon fråga, och yttrat sina åsikter.

Det finns ingen integritet
Vidare klarar inte ens företag som Microsoft och Facebook att skydda sina användare. Chefen för Microsoft säger att det finns stora problem med att ”försvara demokratin” i den gränslösa cyberrymden.

Om inte ens Facebooks högsta chefer kan det, hur skulle en myndighet, eller exempelvis landet Irland klara det, undrar Lillingon retoriskt. Det kan de inte, menar hon, och DNA-företagen kan det ännu mindre, eftersom de dessutom säljer sina kunders DNA-profiler till olika projekt.

Juridiska lösningar som GDPR erbjuder juridiska skyddsmekanismer. Problemet är att juridiska skydd kan vara verkningslösa i verkliga livet, precis som lagar kan vara verkningslösa mot förekomsten av egendomsstölder eller mord.

DNA-företagen hävdar att de ”skyddar” och ”anonymiserar” uppgifter som de säljer vidare till andra företag, men det är ännu lättare att knyta ett DNA till en viss individ än vad det är att knyta en mobiltelefon till samma person, och det är i sin tur väldigt lätt för de företag som äger personuppgifterna eller samkör dem med andra företag.

Värdefull DNA
DNA-företag säljer inte tester till oss för att de vill hjälpa oss att hitta dina förfäder och levande släktingar, eller för att vi ska få veta vår precisa rastillhörighet eller rasblandningsgrad, eller för att skydda oss från att utsättas för risker att vi drabbas av en eller annan sjukdom. Skälen är desamma som för ”gratis”-produkterna Google sökmotor och den sociala plattformen Facebook. När vi väl har gått med på att dela med oss av våra personliga uppgifter, är det vi som är produkterna.

DNA-företagen säljer vidare våra DNA-uppgifter till för oss okända tredje parter, privata företag utan krav på sig att avslöja vad de gör med databaserna som innehåller vår personliga information.

GlaxoSmithKlein, ökända för att ha introducerat det kritiserade ”svininfluensavaccinet” i Europa, betalade tidigare i år DNA-företaget 23andMe 300 miljoner dollar för att få tillgång till deras databaser över personers arvsmassa. Ett medicintekniskt företag ägt av Google-Alphabet har skrivit ett stort avtal med Ancestry.com för att få till gång till deras material.

”Rena vilda västern”
Enligt Lillington är många experter bekymrade över dagens situation med alla DNA-företag. Förra året skrev New England Journal of Medicine att det krävs en större insyn i verksamheten än vad som idag är fallet. De skrev att branschen har tillåtits skapa en ”vilda västern-situation”.

Till det kommer problemen med dataintrång. Tidigare tillät 23andMe tredje parts företagspartners att få åtkomst till deras DNA-databaser via en enkel telefonapp. Användaravtalen med DNA-företagen kan precis som i fallet med vanliga dataavtal för Facebook eller Finansiell ID-Teknik AB ändras när som helst av företagen.

Tidigare avtal förfaller när ett företag köps upp av ett nytt företag som får tillgång till det gamla företagets DNA-databas. Polis och åklagarmyndigheter, det vill säga staten, kan också begära in dessa data utan att meddela individer detta, och framför allt utan att individer kan motsätta sig det.

Den dåliga regleringen av hanteringen av DNA-data gör också att det finns en bred gråzon mellan ”forskning” och ”profilering”.

Trots att en del av företagen säger sig erbjuda sina kunder att få sina DNA-data raderade när som helst, är raderingsprocessen besvärlig och faktiskt omöjlig att genomföra om man har godkänt sina data att användas i forskning.

Dessa är skälen till att Karen Lillington uppmanar alla människor att inte sälja sig till DNA-företagen och inte ge bort sådana tester i julklapp till dem man bryr sig om.

”Låt bara bli”, avslutar Karen Lillington.

Källa:
Don’t buy online DNA ancestry tests. You are the real product
The secretive Google subsidiary with access to Ancestry’s DNA database


  • Publicerad:
    2018-11-30 16:00