Tårar släcker inte eld

NOVELL. Vera Oredsson minns och hedrar i den här novellen alla som dog under de allierades terrorbombning av Dresden.

En målning av kulturstaden Dresden från 1800-talets sista årtionde. Foto: Public Domain.

Dresden 13 Februari 1945

Genom februarilandskapet i Sachsen, där väntan på våren ännu utgjorde ett enformigt intryck utan grönska med lite kvarvarande snöfläckar i den gråbruna myllan, färdades ett ånglok med röken puffande ur sin mäktiga järnkonstruktion dragandes överfulla personvagnar i lång rad på rälsen. I kupéer trängdes olyckliga människor med ängslan och oro för framtiden i blickarna. Ett folk som håller på att förlora kampen mot övermäktiga fiender. Hopplösheten och förtvivlan svepte som en sorgsen atmosfär över detta tappra folk – utom Charlotte, en flicka i 18-årsåldern som blickade nyfiken ut genom kupéfönstret klädd i sin grönbruna arbetstjänstuniform. Hon skulle HEM, hem till Dresden. När alla andra i tåget har förlorat sina gårdar, hus och bostäder – kunde hon se framför sig modern stå i sin älskade trädgård framför villan, där rosorna prunkade om somrarna. I en vacker stad som ännu har förskonats från bombningar – för vem skulle vilja förstöra Europas klenod?

Med en jättelik suck från loket stannade det och folket i kupéer sträckte ut händerna mot Röda Korset-systrarna och NSV som delade ut bröd och dryck. Ett myller av människor på flykt undan sovjetryssarna kantade gatorna dels med sina hästar och kärror, dels med ägodelarna packade i barnvagnar, där de små fick sitta ovanpå och titta storögda på allt och alla. Under tiden som Charlotte trängde sig genom människorna till sina välkända gator klättrade de yngre upp på personvagnstaken för att komma västerut och tåget ångade vidare med dem. En mansröst ropade hennes smeknamn LOTTCHEN! Glatt överraskad kände hon igen sin lekkamrat som är ett par år äldre och granne. Han anmälde sig frivillig i Waffen SS, ung och optimistisk. Nu haltade han märkligt upptäckte Charlotte och han besatt en mognad som kunde ses i alla dessa unga ansikten som kom från krigsfronten. ”Herbert – så snygg du är i din uniform”, utbrast hon, för att inte göra honom förlägen över sin benskada. ”Du har vuxit, och din uniform är inte heller missklädsam”, svarade han. ”Men medge att SS-runorna är tuffare än spaden på min.” Lite gnabbande gick de vidare och glömde bort eländet omkring dem. Bägge var på väg till sina hem och sina mödrar som i många år hade varit vänner. Flyglarmet tjöt ekande genom gatorna från taken – men inte många brydde sig om det då det oftast slutade med att varningen gav upphörssignal kort därefter. Charlotte blev lite orolig – men Herbert menade att i Dresden finns inga lockande bombmål.

De gick lugnt vidare till ett fält som gränsade till deras hem. På fältet fanns även där vagnar med flyende familjer. Hästarna gick fria och fick beta av det magra gräset som stack upp här och var. Charlotte och Herbert kunde se på långt håll hur deras mödrar hjälpte in några spädbarnsmammor i villan när Herbert plötsligt knuffade Charlotte hårdhänt till marken då ett dån av lågt flygande terrorbombare i massor släppte sina bomber över staden. Ett inferno av krevader utplånade husen. Denna våg försvann men Herbert och Charlotte reste sig darrande upp och såg med fasa att deras hem hade förvandlats till grus. Inget levande syntes där, på fältet låg döda hästar och människor blandade med antingen chockade eller gråtande överlevare. De bägge unga som först stod förlamade av sorg stapplade vidare till vad som var deras hem. Inget fanns kvar, de enorma bomberna gjorde sitt verk och mörkret sänkte sig över staden – inte för att andas ut – en ny våg av bomber med eld skulle svepa över den vackra staden.

På fältet utanför staden låg Herbert och Charlotte på några madrasser som de överlevande ur flyktkaravanen delade med sig till de chockade ungdomarna. Dessa bönder trugade även mat till dem. Folkgemenskapen i största nöden, i slutskedet av en ideologi som skulle krossas. Charlottes snyftningar hördes medan Herbert försökte stilla dem med tröstande och manande ord: ”En överordnad ledare i vår pluton gav oss unga frontsoldater rådet att när något vedervärdigt inträffar som rör oss psykiskt skall vi klamra oss fast vid några trevliga minnen och förtränga det obehagliga. Jag försöker nu – lilla Lottchen – minnas hur vi lekte tillsammans i våra trädgårdar. Minns du hur avundsjuk och sur du blev när jag gick med i Hitlerjugend och visade min nya uniform? Du är ett par år yngre – men när du fyllde 10 år – stoltserade du i trädgården med din och var så uppspelt att din mor manade genom det öppna fönstret ’Charlotte , visa dig värdig och larva dig inte!’ Min kära mor var alltid avundsjuk på era rosor, hon lyckades aldrig med sina. Våra mammor grälade bara en gång när min skulle skaffa höns. Men osämjan tog slut när jag skickades till er och fick lämna några ägg. Du kom sedan ofta till oss och matade hönsen med brödkanter. Vilken fin barndom vi fick uppleva trots att våra fäder var döda i flera år… inte sant?” – men då tog även Herberts självbehärskning slut och han grät.

Ur den rödfärgade himlen hördes åter ett dödsbringande dån av flyg – men den svepte nu för att döda allt levande på fältet. De två låg stilla , stela av fasa, maskingevärens knatter skrämde en ung mor från vettet när hon sprang och skrek förtvivlad med ett blodigt bylte i famnen: ”Min älskade lilla hare, min kära lilla hare!” Tills en ny salva från den lågt flygande mördaren tystade henne, innan han släppte sina bomber. Över Dresden släpptes massvis med fosforbomber som lyste upp omgivningen med kusligt skrämmande blodröda lågor. Herbert reste sig snabbt och ropade till Charlotte: ”Stanna din hjälp behövs här, jag måste rusa till staden och se…” Charlotte kavlade sig mödosamt upp och såg över förödelsen. Några kved, hon skulle just bege sig mot ljuden då åter igen dånet av ett lågt flygande plan strök över fältet som översållats av kratrar efter bomberna. Hon föll handlöst ned i ett av dem och förlorade medvetandet.

Dagen gryr – och Herbert mumlade orden: ”Hur kunde de, hur kunde det ske så onödigt, alla dessa döda”, sökande förtvivlat efter Charlotte. Allt var tyst. Då – plötsligt hörde han en välbekant röst som svor ur en djup trattartad grop: ”Explodera nu ditt förbannade Churchillmonster – ” sparkande på en odetonerad bomb. ”Lottchen, vad gör du!?” Hon såg upp på krönet av kratern, där stod han som en vacker silhuett mot gryningsljuset. ”Stå inte där som en värvningssymbol för SS utan säg mig vad har vi att leva för? Inget hem, inga föräldrar. Kriget så gott som förlorat!” ”Men Lottchen du och jag lever ju. Förspill inte den gåvan, vi kan kämpa vidare tillsammans även om vi förlorar själva kriget. Vi kan berätta för våra barn vad vi arbetade och strävade för.” ”Va? Du är inte klok – friar du i det här läget?” ”Du vet att våra mödrar skulle le i sin himmel, kommer inte du ihåg hur vi under deras menande blickar mot varandra i all oskuld lekte mamma, pappa, barn?” svarade Herbert när han hasade ned i kratern för att hjälpa Charlotte upp ur den dödliga gropen. Uppe på fältet friade Herbert med orden: ”Älskade Charlotte, vill du ha en haltande make?” ”Haltande? Krigsskadad – en hjälte är du och det vill jag ha.” Hand i hand vandrade de snabbt vidare ifrån infernot där all skönhet gick upp i lågor och döden skördade massor med oskyldiga offer.

Vilket blev parets öde? Förhoppningen är att de med sin okuvliga livsvilja övervann alla svårigheter och kan berätta om sina upplevelser, för sina barn.

Dresden efter den demokratiska ”befrielsen”. Foto: Richard Peter/Deutsche Fotothek (CC BY-SA 3.0 DE)

Denna novell skrev jag till åminnelse över de fasansfulla dygn som utplånade Dresden – men som detta okuvliga folk har byggt upp igen. Berättelsen är från olika vittnen som jag läste i tyska tidningar och gjort om till en sammanställning med två personer. Särskilt en som berörde mig är just den unga moderns hjärtskärande rop med sitt blodiga bylte i famnen: ”Mein Häschen, mein liebes Häschen!” Innan hon sköts av ”USA-Befriarna”, vilket jag läste från fler återgivna vittnen som överlevde. Vill också i rättvisans namn ge en beskrivning från vår sida i novellform. (Vår uppskattning med era ord.)

/Vera Oredsson

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

4
Lämna en kommentar

Please Login to comment
4 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
3 Comment authors
FredrikaCaesar-AureliusAnders Jonsson Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Anders Jonsson
Medlem

Vilken stark och rörande historia från Vera Oredsson.

Den uppmuntrar till fanatisk kamp mot förtryckarna.

Hell seger!

Caesar-Aurelius
Medlem

comment image

Fredrika
Medlem

Vera, vi älskar dig!

Caesar-Aurelius
Medlem

Remember DRESDEN – 13 February 1945
VIDEO: Kinder suchen ihre Eltern – Berlin-Ost, 1946
comment image
VIDEO: https://vk.com/caesar.guttersnipe?w=wall453578850_4774