INTERVJU. Kanadensiskan Monika Schaefer fördes bort av tre tungt beväpnade män när hon bevittnade en annan så kallad förintelseförnekares rättegång i Tyskland. Efter 10 månader bakom lås och bom har hon nu lyckats ta sig ut ur landet. Marita Andersson har intervjuat tyskättlingen som ägnar sitt liv åt att sprida sanningen.

Efter 10 månader i tyskt fängelse är Monika Schaefer tillbaka i Kanada. Foto: privat.

— Det var en ren och skär häxprocess, en sådan man aldrig kan vinna. Först kommer domen, sedan följer rättegången.

Det är kanadensiskan Monika Schaefers sammanfattning gällande det hon varit med om under det gångna året. Hon berättar vidare om oändliga timmar på flykt genom Tyskland, inklusive åtta tågbyten, innan hon äntligen vågade köpa sig en flygbiljett till Kanada. Som nyligen frigiven hade hon helst velat stanna kvar i Tyskland ett tag och umgås med släkt och vänner, men råden från olika håll pekade i samma riktning; ta dig ut ur landet så fort du bara kan.

Monika släpptes en fredag kväll och hade där och då en tanke i sitt huvud som hon inte kunde bli av med. Hon ville få med sig sin älskade violin, som fortfarande var inlåst. Huruvida det lyckades kommer vi att återkomma till, men först en liten bakgrundshistoria.

Monika Schaefers föräldrar flyttade till Kanada under början av 1950-talet och hon beskriver en uppväxt där hon å ena sidan älskade sitt tyska kulturella arv, men å andra sidan kände sig väldigt utanför på grund av någon slags diffus skuld som hon kände att hon borde ta ansvar för.

En dag, efter år av indoktrinering i den kanadensiska skolan, ställde hon så sin mamma mot väggen och undrade varför hon, hennes familj, och hennes vänner inte hade gjort något för att förhindra den fruktansvärda figuren Adolf Hitler med anhang, från att begå alla dessa brott mot judarna.

Monika minns hur mamman tystnade, för att därefter med sorg i rösten säga att de helt enkelt inte vetat om vad som pågick. Annars hade de såklart agerat.

Idag skäms Monika över sina anklagelser och i en känd video som publicerades 2016 ber hon sina avlidna föräldrar om förlåtelse. Hon säger att hon förstår varför de ingenting visste – ”förintelsen” och berättelserna om den ondskefulla Hitler är nämligen ingenting annat än en av världshistoriens största lögner.


Den numera nästan legendariska videon där Monika Schaefer ber om ursäkt till sina föräldrar för att ha skuldbelagt dem för ”förintelsen”.

Makteliten döljer något
Hennes eget uppvaknande inleddes 2011 när hennes bror Alfred Schaefer började skicka videoklipp och texter som handlade om 9/11. Monika säger att hon alltid varit intresserad av vad som pågår i världen. Hon var tidigare medlem i och ställde upp i valet för The Green Party i Kanada, så nyfikenheten väcktes där och då och hon började forska vidare.

Under de efterföljande veckorna började ett slags märkligt illamående sprida sig i kroppen. Hon började se samband hon aldrig sett förut, och fick förklaringar till skeenden hon aldrig riktigt hade förstått innan. Bland annat vågade hon tänka tanken fullt ut att det inte var några muslimer som iscensatt detta. Det hela hade orkestrerats från Israel, så att det så kallade kriget mot terrorn smidigt kunde dra igång – med alla de negativa konsekvenser det hittills har kommit att få för mänskligheten. Monika insåg nu att regeringar runtom i världen döljer sanningar för folket. Och om de kunde ljuga om detta, vad mer fanns dolt?

Det dröjde inte länge innan hon förstod att även den officiella historieskrivningen kring andra världskrigets skeenden var totalt förvrängd, men säger att det inte kom som en lika stor chock. Hon var nu förberedd på att de styrande inte vill folket väl, men likväl var det skrämmande att se hur dessa lögner kunnat få ett så stort fotfäste bland vanliga människor, trots att sanningen idag inte är svår att ta reda på:

— Den så kallade förintelsen har utvecklat sig till en slags religion som du inte får vända dig emot. Den som har mage att ifrågasätta något kring detta ska brännas på bål, bildligt talat. Och hade de styrande kunnat göra det rent konkret så hade jag definitivt inte kunnat prata med dig just nu. Folk brukar säga att förintelsen är den mest väldokumenterade historiska händelsen, men när man frågar efter bevis så kan de inte nämna ett enda. Jag skulle säga att det är världens mest upprepade lögn.

Ett förlängt Tysklandsbesök
I december 2017 åkte så Monika till Tyskland för att där fira jul tillsammans med bland andra sin bror Alfred. Och tillsammans besökte de den 3 januari den kända ”förintelseförnekaren” Sylvia Stolz rättegång.

Väl på plats händer så det märkliga. Efter 45 minuter in i rättegångens begär åklagaren en paus och när Alfred och Monika går ut för att ta sig en nypa luft, möts de av tre tungt beväpnade män. De frågar om det är hon som är Monika Schaefer. När hon svarar ja, meddelar de att hon är anhållen, varpå Monika förs bort.

Åter inne i rättegångssalen möts Albert av Sylvia Stolz försvarsadvokat som viskar i hans öra att han borde lämna byggnaden så snart som möjligt, då han också kanske står på tur. Han lyder rådet och lämnar rättegången, för att vandra iväg i ett München som där och då översköljs av regn.

Undertecknad fick kontakt med Alfred kort efter Monikas gripande. Han ville gärna ställa upp på en intervju för Nordfront, men det blev aldrig av då även han greps kort därpå och fortfarande sitter inlåst, men hans budskap till omvärlden är framförallt att det är fruktansvärt på vilket sätt vita människor över hela världen ställts emot varandra. Vi har exempelvis dödat varandra i krig – som hade kunnat undvikas om vi bara hade vetat vilka som är våra verkliga fiender.

Monika beskriver tiden som inlåst som rätt okej. Rent fysiskt fanns det inte mycket att klaga på. Dock blev hon från början väldigt illa behandlad av personalen, som hon upplevde gjorde allt för att försöka trycka ner och förnedra henne på olika sätt. Detta ändrades dock med tiden. Monika säger att hon alltid var sig själv, försökte vara trevlig och tillmötesgående, trots deras attityd. Och mot slutet möttes hon av vänlighet och stor respekt. De insåg allt eftersom att hon verkligen inte var någon ondskefull människa:

— Det här folket som vi inte får kritisera är i själva verket de riktigt stora hatarna, men de projicerar det här hatet på oss och vänder allting bak och fram.

En märklig skenrättegång
Rättegången mot Monika och Alfred tog 20 dagar. Att det ens blev en rättegång är märkligt i sig, men Monika beskriver även en rad besynnerliga detaljer under den här tiden. Bland annat så avfärdades i stort sett alla bevis de försökte åberopa – som hade kunnat tala till deras fördel. Vid något tillfälle tog de även ifrån åhörarna papper och pennor och sa att de enda som skulle få anteckna något var journalisterna, men hur opartiska var dessa egentligen? Frågar sig Monika.

— Det var helt surrealistiskt många gånger och jag brukar säga att varje rättegångsdag var ett bevis på att det var vi som pratade sanning, medan deras jobb gick ut på att försvara lögner. Jag läste George Orwells bok 1984 när jag var i tonåren och aldrig hade jag väl då kunnat ana att jag själv en dag skulle befinna mig mitt i den handlingen.

Monika dömdes till 10 månaders fängelse för hatbrott, och släpptes kort efter rättegången eftersom hon då redan hade suttit frihetsberövad i 10 månader, men faran var absolut inte över ännu. Monika beskriver här det tyska juridiska systemet som bisarrt. Ord som du säger i en rättegång där du försvarar dig själv, kan nämligen komma att användas emot dig senare.

— Är inte det minsta du kan begära när du befinner dig i din egen rättegång att få säga vad du vill till ditt försvar, utan att bli åtalad för det? Säger Monika märkbart upprörd, och fortsätter:

— Jag hade dock en strategi som gick ut på att inte säga alltför mycket under själva rättegången. Men det jag hade att säga fick jag ur mig under den sista rättegångsdagen.

Det var därför hon fick rådet att inte stanna kvar i Tyskland. Risken för en ny arrestering var allt för överhängande:

— Jag minns att min försvarsadvokat sa till mig ”få inte en hjärtattack nu Monika, men du måste lämna Tyskland omedelbart”. Han hade nämligen sett hur åklagaren ivrigt fört anteckningar under sin slutplädering.

Monika är en omvittnat duktig musiker och hade med hjälp av sin advokat lyckats få sin violin innanför murarna, med motiveringen att hon behövde öva varje dag för att inte riskera att tappa sin försörjning när hon väl kom ut. Instrumentet höll dessutom hög kvalitet, så hon ville absolut inte lämna landet utan det.

Monika ville inte lämna Tyskland utan sin fiol. Foto: privat.

Efter en natt i frihet blev det bestämt att Monikas svägerska skulle göra ett försök att hämta ut violinen med hjälp av en fullmakt. Det gick dock inte, så det enda som återstod då var för henne att åka dit personligen, med sin advokat.

— Det var klart att jag tog en risk, men samtidigt var detta under helgen, så jag chansade på att det så kallade rättsväsendet inte ännu hade hunnit formulera några nya anklagelser emot mig, vilket visade sig stämma. Allt gick som det skulle.

Så påbörjades under söndagen resan hem till Kanada, med tåg:

— Jag hade inte sovit många timmar under de senaste dygnen, och var dessutom spänd och nervös i princip hela tiden. Jag hade ju gått från att vara en fånge, till att bli en flykting, men så småningom, åtta tågresor senare, nådde jag Amsterdam, där jag äntligen kunde andas ut och köpa mig en flygbiljett hem.

”Sanning och kärlek driver mig”
Idag är Monika hemma i Kanada och mår bra men det har tagit ett tag att återhämta sig. Hon beskriver en upplevelse häromdagen, när hon på sina vita skridskor kunde sväva runt på en närbelägen sjö, med berg och skog som kuliss. Det var första gången efter hemkomsten som hon kände sig fri på riktigt.

Monika åker skridskor på en sjö nära sitt hem i Kanada. Foto: privat.

På frågan om varifrån hon får sin drivkraft och positiva energi svarar Monika att det faller sig naturligt när man har med sanning och kärlek att göra. Motsatsen är lögnerna och hatet, vilka inte har någon egen energi alls, utan bara parasiterar på det goda. Och hon vill också poängtera att ingen ska tro att hon kommer att backa på grund av upplevelsen i Tyskland:

— Jag kommer inte att låta mig tystas, tvärtom. Jag kommer att fortsätta sprida ljus över sanningen. Det faktum att de låste in mig på grund av en enkel video där jag ber min döda mor om ursäkt för att jag felaktigt anklagat henne för någonting som hon inte kan stå till svars för bevisar ju verkligen att jag har rätt och att de ljuger, för var finns hatet i det? Dessutom behöver inte sanningen skyddas av lagar. Den står alltid för sig själv.

Hon vill också säga att hon redan innan hon åkte till Tyskland börjat märka att många fler än vi någonsin kan tro, har vaknat upp:

— De kanske inte vågar göra någonting av insikten ännu, men likväl, de finns där i kulisserna. De finns i varje by, i varje stad, och de blir allt fler för varje dag som går. Det tycker jag bådar gott inför den fortsatta kampen.

Den som vill följa Monika framöver kan göra det exempelvis via hennes blogg freespeechmonika.wordpress.com.

Som avslutning vill Monika hälsa Nordfronts läsare att en av de saker som hjälpte henne att hålla humöret uppe under tiden som frihetsberövad var de brev hon fick. Hennes bror Alfred kommer att sitta inlåst över julen och i några år till efter det – om ingenting dramatiskt händer. Därför skulle hon önska att så många som möjligt tar sig tiden att sända honom en hälsning så här i juletid.

Alfred Schaefer
JVA Stadelheim
Stadelheimer Strasse 12
DE 81549
München
Tyskland

Lyssna även på Nordic Frontier #93 där Monika Schaefer gästar, samt Nordic Frontier #66 där brodern Alfred är gäst.


  • Publicerad:
    2018-12-13 00:05